Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Två själar – tusen tankar

Tingsten och Lagercrantz. Den ene 50-tal, den andre 60-tal. Den ene höger, den andre vänster. Per Wirtén har just givit ut biografin "Herbert Tingstens sista dagar". Vi har sammanfört honom med David Lagercrantz, Olofs yngste son.

Man känner igen mönstret från oräkneliga romaner och filmer om kärlek.
Först passionen. Sedan den smygande avförtrollningen. Så brytningen. Till sist saknaden.
– Jag minns när jag började på högstadiet och träffade en kompis som jag hade så roligt med. Jag berättade det för Olof och då gick han i gång: "Så där var det för mig också. Allt var bara dött. Orden dog på min tunga. Alla var idioter. Och så träffade jag Herbert." Och då kom livet. Så är det med vissa möten. De får en att känna sig intelligent. Man blir levande. Och det var den bilden jag fick av denna manliga vänskap. Det var en förälskelse, i alla fall från Olofs sida, säger David Lagercrantz.
Från Herberts sida också?
– Det vet vi inte. Han har egentligen aldrig skrivit om det, men man kan ju föreställa sig att en äldre man som har en dotter, men inte någon son, och så plötsligt upptäcker denne Olof, ja, att det blir ett väldigt starkt ömsesidigt förhållande, svarar Per Wirtén.
Egentligen borde vi sitta på Riche. Det var där Herbert Tingsten och hans kronprins Olof Lagercrantz gärna höll hov på 50-talet. Men att träffas i baren på Grand Hôtel i Stockholm har också sina poänger. Här befinner vi oss, liksom en gång Tingsten och Lagercrantz, i en skärningspunkt mellan konst och politik, halvvägs mellan Moderna museet och riksdagshuset.
Den Herbert Tingsten som träder fram i Per Wirténs nyutgivna biografi skiljer sig, som David Lagercrantz entusiastiskt slår fast, på ett avgörande sätt från schablonen. Den dogmatiske åsiktsmaskinen blir en komplex människa som rör sig fram och åter över det politiska fältet, dock alltid med en inbyggd kulturradikal kompass.
När Olof Lagercrantz 1951 kommer till Dagens Nyheter som kulturredaktör har den femton år äldre Herbert Tingsten varit chefredaktör i fem år. Det säger klick; "jag älskar honom", skriver Lagercrantz i sin dagbok. Det en platonsk passion, kanske lik just kärleken mellan Platon och hans lärare Sokrates. Den ene känner sig förlöst. Den andre bekräftad.
"De ringde varandra varje morgon, träffades sedan på redaktionen, delade politiska åsikter i det mesta, älskade skvaller och åt ofta middag tillsammans på kvällen", summerar Wirtén i boken.
Sedan händer det som händer i många kärleksförhållanden. Irritation som slår ut i ilska som genererar nya utbrott och till sist gör skilsmässan oundviklig. Olof Lagercrantz fick med tiden allt svårare för Herbert Tingstens likhetstecken mellan tidningssidan och ett slagfält, mellan journalistik och krig. De båda gled också isär åsiktsmässigt; i synen på kärnvapen, i ATP-frågan och så vidare.
När Herbert Tingsten sedan efter en schism med styrelseordföranden Tor Bonnier lämnat posten som chefredaktör övergår vänskapen successivt i en fiendskap vars intensitet ändå vittnar om fortsatta starka, emotionella band.
Wirtén citerar i sin bok en illustrativ passage i Lagercrantz dagböcker. Det är hösten 1963. Herbert har störtat in i Olofs arbetsrum på Dagens Nyheter.
"En så fruktansvärd vrede grep mig att mina ben skakade. Jag hade rest mig och höll på att falla omkull men höll mig fast i bordet. Jag tänkte på hur denne man, som i andliga ting är en grosshandlare som blir sentimental då och då, terroriserar oss alla, hur klyftan mellan myten Tingsten och det som verkligen är han i dag är löjeväckande stor. Jag sa till honom allt detta i hög röst och ett gräl utbrast som var helt enkelt förfärligt."
I dag är det lätt att se de här två gestalterna som personifikationer av var sitt decennium; Herbert Tingsten är 50-talet och Olof Lagercrantz 60-talet. Men i vilken mån formade de sin tid och i vilken utsträckning formades de själva av den?
Per Wirtén: Jag tror att Tingsten i hög grad var en produkt av sin tid, men då också av fascismens och nazismens decennier och av det första världskriget. Han tillhör ju "den förlorade generationen" och är jämnårig med F Scott Fitzgerald. Jag undrar om han präglar 50-talet så mycket. Däremot ställer han 50-talet på sin spets som kanske ingen annan publicist. Och på samma sätt bidrog Olof Lagercrantz till att ställa 60-talet på sin spets när han släppte fram tidens skribenter i Dagens Nyheter.
Tror du att din pappa uppfattade 60-talet som sitt decennium, David?
David Lagercrantz: I viss mening kom det väl att bli det. Grunden är att han växer upp i en sluten, inskränkt värld. Så tanken är att man alltid ska sträcka ut tentaklerna, lyssna, ta in nya röster. När 60-talet kommer känner han förändringen, han hör den. Han vill vara med. Skräcken är att bli något urtida, något föråldrat. Det som kännetecknar Olof, och det är därför hans eftermäle blivit så positivt, är att han alltid satsar sin energi på de yngre. Det är deras gillande han vill ha. Det är dem han hela tiden uppmuntrar.
Vad menar han då när han i början av deras vänskap skriver att han älskar Herbert?
David: Olof var ju sån, väldigt emotionell, med en förälskelse i det stora intellektet. Han kunde bli alldeles lyrisk. Det var något med Mötet, det som gör en intelligent.
Per: Det är flera som vittnar om detta, att Herbert hade en förmåga att lyfta dem, få dem att känna sig briljanta. Det är paradoxalt, för samtidigt finns ju bilden av Tingsten som så dominant att människor trycks ner.
Han skulle väl knappast klara ens en timme på en chefskurs i dag?
Per: Han skulle få en diagnos, det är jag övertygad om. För han har inte spärrarna. Han säger vad han tycker rakt ut i ögonblicket.
Både i tidningen och rummet?
Per: Inte i tidningen, skulle jag säga. Den bilden tycker jag är överdriven, men i rummet ...
David: Olof är då istället en oerhört kontrollerad person, som aldrig skulle falla i någon narcissistisk fälla. Han var livrädd för allt som kunde uppfattas som självupptaget tråkigt. Och man fick inte heller blotta sig.
Per: Det är det som är så intressant, att de här två männen är så olika. De är inverterade versioner av varandra. Herbert uppfattar jag som just hämningslös. Han säger precis vad han tycker och han utlämnar sig själv. Han kan börja gråta, berätta om sina ångestattacker. Han är helt utan spärrar.
Ja, man blir lite förvånad man i din bok läser om hur han kastar sig under bordet när det åskar?
Per: Ingemar Hedenius skriver också i sin bok om Tingsten att detta var en egendomlig människa som alla var fascinerade av. Sedan tror jag att det där med att sitta under bordet när det åskar är lite koketteri.
Om Tingsten hade fortsatt som chefredaktör på DN under 60-talet, hade också han blivit intresserad av Kina och kombinerat Mao-kostym med fluga?
David: Ja, nu var det inte en Mao-kostym, den var köpt på Götrich.
Per: Köpt på Götrich!?
Samtalet gör en kort paus medan Per Wirtén smälter upplysningen att den svenska presshistoriens mest mytologiserade plagg, Olof Lagercrantz Mao-kostym, i själva verket var beställd, sydd och köpt i den förnäma herrbutiken Götrich i Stockholm.
Men om vi nu ser detta med fluga och Mao-kostym metaforiskt, hade också Herbert Tingsten kunnat röra sig åt det kinesiska hållet?
David: Det låter otroligt.
Per: Det tror jag inte. Tingsten var så starkt präglad av försvaret för demokratin och motståndet mot de totalitära rörelserna. Men han går till vänster på 60-talet. Märkbart. Det har aldrig riktigt uppmärksammats.
David Lagercrantz är född 1962 och träffade aldrig själv Tingsten. Men pappans gamle vän var ändå närvarande i hemmet.
David: När Olof går i pension är jag enda barnet kvar hemma och han sitter i biblioteket och skriver när jag kommer från skolan. Så jag får ju honom oerhört tillgänglig. Och jag minns från samtalen att för honom var Tingsten den stora kärleken, men just därför blev det viktigt för Olof att göra upp med det Tingsten stod för. Han pratade mycket om att i ett samtal ska man växa. Det finns inget så roligt som att gå ifrån ett samtal och ha bytt åsikt, ha fått ett nytt perspektiv. För man mår inte bra om man alltid ska vinna. I det fanns en polemik mot det som han upplevde var Tingsten.
Per: Tingsten själv iakttog ju aldrig människor i sin omgivning. Han var helt blind för hur människor var. Han var också helt blind för hur det såg ut i en stad, i en skog, för den värld som fanns utanför hans eget jag och böckerna.
David: Ja, vad heter den nu, den där dikten av Hjalmar Gullberg ... den om herr Bernhard av Clairvaux? Riddaren rider runt en sjö gång på gång och hans väpnare säger till sist "Jag tycker också sjön är underbar" och då frågar riddaren: "Vilken sjö?" Och sedan slutar dikten efter flera verser med raderna: "Aldrig ska jag, hans väpnare, förstå / den helige herr Bernhard av Clairvaux". Den riddaren var Tingsten, sa Olof.
Per: Jag skriver i min bok att Herbert Tingsten hade ett tunnelseende. Och ibland kunde det vara en fördel. Han kunde se saker andra inte såg. När han skrev om den italienska fascismen sket han i att Mussolini var karismatisk. Han läste dokumenten istället.
Var brytningen mellan Olof och Herbert oundviklig?
Per: Det tror jag. Om man nu förenklar deras relation till ett far och son-förhållande, mentorn och den yngre begåvningen, så måste det för "den unge" för eller senare komma en stund då han slår sig fri. Det är ju klassiskt.
Varför bar båda fluga?
David: Olof hade i alla fall två tankar om flugan. Han tyckte att slipsen var falsk, för den band samman huvudet med magen. Och huvudet och magen var ju två olika entiteter. Och sedan var det det här mer traditionella med snaran.
I dag är ju flugan ett medvetet tecken på excentricitet, speciellt bland yngre män med borgerliga politiska sympatier, och det fanns väl ett drag av bohemeri och medveten excentricitet också hos Tingsten?
Per: Absolut. han var en boho, bourgeois-bohème. Men det intressanta är här att Tingsten hade fluga. Så kom Lagercrantz som hade fluga. Och när det sedan blir lite gnälligt mellan Tingsten och Lagercrantz i slutet av 50-talet dyker Kurt Samuelsson upp på DN:s ledarredaktion. Han blir Herberts nya favorit och vad bär han? Fluga!
David: Det är en obruten linje där.
Flugornas herrar?
Per: Ja, jag har förstått att det var en viktig sak när Herbert och Olof gick till NK för att shoppa flugor.
David: Du beskriver i boken Herbert Tingsten som asexuell. Det tycker jag är spännande.
Per: Det asexuella hos Tingsten var något Per Wästberg tog upp när jag intervjuade honom för boken, men då hade jag själv redan börjat undra. Det är något med Tingstens förhållande till sin manlighet och sin kropp och sin sexualitet ... helt uppenbart. Han har ju en dröm om att människor ska vara som stora klot. Somliga kanske tolkar det som att han ser människor bara som intellekt, men jag tänker mig det hela kroppsligt. Människor som stora tunga bowlingklot. Hans sätt att skriva om sin kropp är fascinerande. De där privata grejorna var en av orsakerna till att jag blev intresserad av Herbert Tingsten. Det var inte politiken från början. Det var hans sätt att skriva om döden och sig själv.
När man läser din bok, och också den bok med dagboksanteckningar av Olof Lagercrantz som kom häromåret, slås man av vilken roll spriten spelar i den tidens intellektuella liv. Formella middagar som slutar med knivslagsmål och folk som faller som furor. Det får dagens förlagsfester att framstå som barnkalas. Hur ska man förstå det där?
David: Man ska förstå det på det sätt det uttrycks i Pers bok. Det var en manlig värld. Även om det är intellektuella det handlar om så levde de ändå ett slags lumparliv. Män bland andra män. De jobbade hårt. De behövde aldrig gå hem.
Per: Ja, i Herberts fall kan man verkligen tala om ett slags militarisering. Det gäller språket. Det gäller debattstilen. Man utkämpar bataljer och det är festligt. Också det kroppsliga militariseras. Ta bara dessa brottningsmatcher som de ägnar sig åt i olika sammanhang,
David: Ja, det är absurt. Men jag har ändå svårt att tänka mig att Olof krökade till på det viset. Jag skulle säga att han är så intresserad av de där fylleslagen för att han själv aldrig riktigt förmår delta i dem. Han är en så kontrollerad person. Alltid. Det finns en stor hämning där. Själva drivkraften för Olof är detta att bli diktare. Ingen är så stor som diktaren. Och han ger ju ut sina diktsamlingar, men sedan förmår han inte riktigt. Det finns en sorg över att han hela tiden måste ta steget ut via andra, han skriver ju om andra diktare. Det var något slags pansar han hade satt upp kring sig själv. Han var också en militärisk person, fast då i bemärkelsen kontrollerad.
Finns det några motsvarigheter till Tingsten och Lagercrantz bland dagens opinionsbildare?
Per: Nej, den typen av stora dominerande skribenter finns inte längre. Man kan fundera över varför det är så. Människor är ju inte mindre intelligenta eller mindre intresserade av makt idag. Men mediesystemet släpper inte längre fram sådana personer.
Man brukar säga att Tingsten kunde tro till 51 procent och skriva till hundra. Kan man ändå inte urskilja samma förmåga hos framförallt kvinnliga kultur- och ledarskribenter som ...
David: Åsa Linderborg ...
Eller Hanne Kjöller?
Per Wirtén: Jo, skrivsättet har inte förändrats. Folk skriver fortfarande som Olof och Herbert. Men positionen är devalverad. I dag är man bara en i bruset.

Herbert Tingsten

Föds 1896. Pappan är chef för renhållningsverket i Stockholm.
Studerar juridik och statskunskap. Börjar på UD.
Glider politiskt från högern till socialismen via liberalism och nihilism.
Gifter sig med Rina Lind. Får dottern Kaj. Skiljer sig. Gifter 1926 om sig med Gerd Dahlin.
Professor i statskunskap vid Stockholms universitet 1935.
Lämnar socialdemokratin och återvänder till liberalismen.
Chefredaktör för Dagens Nyheter 1946. Blir landets ledande opinionsbildare.
Avgår efter bråk med ägarna 1960.
Flyttar till Sydfrankrike.
Dör 26 december 1973.
Gav ut ett stort antal böcker, huvudsakligen i politiska ämnen, men också reseskildringar och memoarer i fyra band.

Olof Lagercrantz

Föds 1911. Pappan är bankdirektör.
Debuterar 1935 som poet. Ger ut flera diktsamlingar samtidigt som han etablerar sig som litteraturkritiker.
Gifter sig nyårsaftonen 1939 med Martina Ruin. Paret får fem barn.
Värvas 1951 från Svenska Dagbladet till Dagens Nyheter där han blir kulturchef. Disputerar samma år på en avhandling om sin släkting Agnes von Krusenstjerna.
Blir 1960 en av Dagens Nyheters chefredaktörer. Pensioneras 1975.
Ägnar sig efter DN-tiden åt författarskap och ger ut såväl självbiografiska essäer som studier i stora författarskap: Strindberg, Proust, Conrad, Ekelöf...
Dör 23 juli 2002.
Gå till toppen