Kultur & Nöjen

Religiositeten tramsas bort

Religiositeten tramsas bort i Seidls paradis.

Vad är ett offer?
Är det att avstå något för att vinna något annat? Eller är alla offer förlorare?
På ungdomlig svenska förstås det som att vara en loser, i älska dig själv-litteraturen talar man om offerkoftan som man med hjälp av positivt tänkande kan kasta av sig.
Men i Tarkovskijs ”Offret” offrar huvudpersonen allt, för att vinna tid för att kunna rädda världen. I von Triers ”Breaking the Waves” offrar sig Bess för att ge liv åt sin lama mans sexuella fantasi. I Bibeln offras Jesus för våra synder.
Måste man ändå inte förknippa offer med lidande?
I förra veckan hade den österrikiske regissören Ulrich Seidl premiär på sin andra film i triptyken om paradiset.
Om första delen – ”Paradies Liebe” (Paradis: Kärlek) – handlar om en vanlig tant i Wien som drömmer om kärleken men på sin semester i Kenya förvandlas till en självmedlidande torsk, så handlar nya ”Paradies Glaube” (Paradis: Tro) också om en tant som drömmer om kärleken men som från början har en bisarr inställning till hur hon ska tillbringa sin semester. Hon har redan funnit kärleken. Han heter Jesus och hon heter Anna och hon ska lovsjunga honom och missionera i hans namn.
Hon beger sig ut i Wiens fattigaste område för att omvända syndarna: alkoholister, prostituerade, shopaholics och samboende (!). Och när hon inte lyckas går hon hem och piskar sin rygg blodig. Hon är medveten om sitt offer. Och stolt. Men hon är inte medveten om sitt lidande. Som är enormt.
Med lite god vilja kan man, som Seidl säger på sin hemsida, mena att hon undersöker hur det är att bära sitt kors. Men jag kan varken se skälet till korset eller en seriös inställning till frågan. Jag ser främst ensamhet. Som Seidls kameraöga väjer för. Han hade gjort en mycket bättre film om han tagit hennes tro på allvar. Och henne.
Hans blick på kärleken (i del ett) var förvisso misogyn och kall. Men samtalen efteråt fick ändå liv. Kort sagt kom de att handla om vems dröm som är tillåten.
När det kommer till del två och Seidls blick på tro balanserar han på gränsen till satir. Det hörs gapskratt i biosalongen. Så som man bara kan skratta åt det groteska.
Men så dyker Annas man upp, en muslim i rullstol, och skratten fastnar i halsen. Vi har ju lärt oss att ta främmande religioner på allvar. Respektera och försöka förstå. Om den andre dessutom sitter i rullstol blir vi åtminstone väluppfostrade.
Här börjar ett äktenskapligt inferno. Två världsreligioner slåss på köksgolvet. Straffa mig, förlåt mig. Och Annas människokärlek ställs på prov – han har ju rätt till hennes kropp. Och hon klipper långsamt klorna av honom, en efter en. Och masturberar sen med sitt krucifix.
Filmen fick specialpris i Venedig av en jublande jury, men anmäldes också av katolska kyrkan för blasfemi, för just den scenen.
Jag vill anmäla den för slarv. Varför kan vi inte förhålla oss till tro som vi gör till annan icke evidensbaserad utveckling – till exempel kärleken?
Gå till toppen