Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Ett offer bland offer

Dömd till döden, senare frisläppt, men i juridisk mening ännu skyldig. Damien Echols historia är en tragisk berättelse om det sociala arvet och om ett instabilt rättssystem.

Dödsdömd.

Author: Damien Echols. Publisher: Övers Manne Svensson. Norstedts.. PublishYear: 2013.
I juni 1993 greps 17-årige Jessie Misskelley, 16-årige Jason Baldwin och 18-årige Damien Echols misstänkta för det brutala mordet på tre åttaåriga pojkar i West Memphis, Arkansas. Ett knappt år senare dömdes de alla tre vid domstolen i Craighead County. Misskelley och Baldwin till livstids fängelse, Echols till döden. De förnekade allihop. Misskelley hade i ett mycket ifrågasatt tidigt förhör erkänt, men tog senare tillbaka det och vägrade också vittna mot sina två kamrater. Några tekniska bevis fanns överhuvudtaget inte.
Den 19 augusti 2011, när de tre – som kommit att kallas The West Memphis 3 – varit frihetsberövade i exakt 18 år och 78 dagar, togs de till samma domstolsbyggnad i Craighead. Där hävde en domare de tidigare domarna och lät dem läsa upp ett förberett uttalande där de erkände sig skyldiga till morden på pojkarna. Domaren förklarade att någon ny rättegång inte var nödvändig och dömde alla tre till fängelse i exakt 18 år och 78 dagar. Därefter kunde The West Memphis 3 lämna byggnaden som fria män.
Vad som hade hänt var att de inblandade hade kommit överens om ett så kallat Alford-erkännande. En juridisk absurditet som inte riktigt går att förklara eftersom den är fullständigt irrationell. Termen härstammar från ett rättsfall 1970 då en man vid namn Alford stod åtalad för mord. Han valde då, som ett sätt att slippa dödsstraffet, att erkänna sig skyldig samtidigt som han ”juridiskt” fortsatte att hävda sin oskuld. Högsta domstolen slog fast att det faktiskt var ett godtagbart förfarande. En person som på goda grunder tror att han kommer att bli fälld trots sin oskuld kan välja att erkänna brottet och acceptera den fällande domen, samtidigt som han fortsätter att hävda sin oskuld. Det är ett praktiskt förfarande. Rättsväsendet får en fällande dom, den anklagade får ett mildare straff. Sanning och rättvisa är överhuvudtaget inte delar av ekvationen.
The West Memphis 3:s erkännande var den sorgkantade upplösningen på ett av de mest uppmärksammade amerikanska rättsfallen i modern tid. En skandal som kastar en evigt mörk skugga över det amerikanska rättssystemet. En historia helt utan vinnare. Tre små pojkar mördades på det mest bestialiska sätt. Tre unga män offrades i ett fördomsfullt samhälles försök att nå något som kunde likna ett avslut. Tjugo år senare är offren fortfarande döda. Männen är i statens ögon fortfarande dömda barnamördare. Och den riktige mördaren går med största sannolikhet fortfarande fri.
I ”Dödsdömd” berättar Damien Echols historien om sitt liv. Det är en djupt fascinerande självbiografi om en uppväxt i svåraste fattigdom i den amerikanska södern. Echols växer upp i husvagnar och ruckel. Pappan försvinner. Styvpappan är grym och elak och dömande religiös. Mamman gör väl så gott hon kan men har en hel världs nedärvda ojämlikhet att tampas med. Echols finner sin tillflykt i böcker och musik. Läser ockultisten Aleister Crowley, låter håret växa och klär sig i svart, skapar den skyddande identitet som så småningom ska bli ett vapen mot honom.
Det finns något otäckt ödesbestämt över berättelsen. När Damien Echols landar på death row är det som om han bara följer manus. Det sociala arvet har sällan varit mer förutsägbart.
Det är en drabbande och insiktsfull berättelse som med nästan obehaglig precision illustrerar precis hur djupt orättvisan och hopplösheten skär genom detta amerikanska skuggsamhälle. Men det är också en bok som i förlängningen är svår att förhålla sig till.
Ett och ett halvt år efter sin frigivning åker Damien Echols världen runt som en slags internationell superstjärna. Han dyker upp på filmgalor, konserter och boklanseringar. Han räknar Johnny Depp och regissören Peter Jackson till sina närmaste vänner. I statens ögon är han en dömd barnamördare. I miljoner beundrares och en global underhållningsindustris ögon är han en inspirerande kultfigur. Mitt emellan finns en människa som efter arton år i limbo ska försöka lära sig livet på nytt.
Även den här boken blir en del av denna tragiska cirkus. Det finns inget förlösande att hämta här. Allt är bara en pågående illustration över hur jävligheterna fortplantar sig.
Boken avslutas med en femtiosidig bilaga där författaren David Jauss gör en informativ genomgång av rättsfallet. Det är som en skräckkrönika från 1600-talets Salem. Damien Echols och hans två kamrater utsätts tveklöst för en regelrätt häxprocess. De döms för vilka de är, inte för vad de gjort.
Men paradoxalt nog gör Jauss något liknande själv när han därefter lanserar sin och Echols egen teori om vem som faktiskt utförde morden på de tre pojkarna. Genom att blanda ihop en cocktail av indicier, ofullständiga tekniska bevis, karaktärsanalyser och hörsägen pekar han ut styvpappan till en av de mördade. Riktar ett självsäkert dömande finger mot honom och frågar retoriskt: han där är inte riktigt som man ska vara eller hur?
Så har världen fått ännu en människa att slänga på bålet. Kanske är styvpappan skyldig. Dömd är han åtminstone i någon mening redan.
Det är själva essensen i den här boken. Historien om The West Memphis 3 är en historia med bara offer, och vissa offer har uppenbarligen hamnat i fokus på bekostnad av andra.
På nätet hittar jag bland alla tusentals hemsidor, bloggar och faktasamlingar om fallet en sida som visar sig tillhöra en anhörig till en av de tre mördade pojkarna. Längst upp på den hafsigt redigerade sidan sitter tre bilder av pojkarna. Tre åttaåriga pojkar som tittar blygt in i kameran. Som precis hade börjat skolan. Som knappt någon längre minns namnet på. Som hittades nakna, bakbundna och lemlästade i en kall bäck i en skogsdunge bakom en bensinmack i West Memphis.
Under bilderna står texten: ”This is the real West Memphis 3”.

Läs mer

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri träffade nyligen Damien Echols i Stockholm. Läs intervjun på Sydsvenskan.se.
Gå till toppen