Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Sanningen blottläggs i lögner

Sofi Oksanens nya roman visar vad skönlitteratur kan vara när den är som allra bäst.

När duvorna försvann.

Author: Sofi Oksanen. Publisher: Övers Janina Orlov. Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2013.
Efter den enorma succén med ”Utrensning”, Sofi Oksanens tredje roman och stora internationella genombrott, är förväntningarna förstås högt ställda när hennes nya roman nu landar på bokdiskar i ett trettiotal länder världen över. Pressen att skriva nytt efter en succé som ”Utrensning” hade kunnat få den mest luttrade författare att darra på manschetten, men Oksanen levererar bara ett par år senare en ny roman, som dessutom genom sina strukturella och tematiska likheter med föregångaren självklart inbjuder till jämförelser. Så låt mig säga det viktigaste först: Man blir inte besviken. Trots att ”När duvorna försvann” rymmer mindre av den rena fysiska och psykiska smärta som gjorde ”Utrensning” så tung och på samma gång absolut nödvändig att läsa, är berättelsen minst lika drabbande. Stilistiskt är den dessutom ytterligare ett steg upp för Oksanen.
I två av sina tre tidigare romaner har Oksanen skildrat perioder i Estlands historia, och de nutida konsekvenserna av dessa perioder, då landet varit ockuperat av Sovjetunionen. Vad färre människor utanför Estland kanske tänker på är att Estland också ockuperades av Nazityskland, som en del av Rikskommissariatet Ostland, 1941-44. En period som visserligen var förhållandevis kort, men som inte desto mindre fick långtgående konsekvenser för landet, och för enskilda individer.
Tysktiden – på vilken titeln anspelar, tyskarna verkar nämligen ha tyckt om att smörja kråset med estniska duvor på tallriken – är det ständigt närvarande spöket som jagar fram genom romanen. Men en stor del av berättelsen utspelar sig ett tjugotal år senare, då Estland återigen sedan länge är en del av Sovjetunionen, men jakten på de medborgare som inte var Sovjet trogna under tyskåren är långt ifrån avslutad. En av dem är Edgar, en kappvändare av omätbara proportioner, som lyckats mörka att han under tysktiden aktivt sökte göra sin lycka som ivrig nazistmedlöpare, och nu ironiskt nog fått det hedervärda uppdraget att skriva det stora sovjetiska verket om nazisternas förbrytelser i Estland. Att författa borde passa honom som hand i handske, eftersom hans egen identitet är ett fiktivt verk, omarbetad så många gånger att bara opportunismen finns kvar som stabilt personlighetsdrag.
Men det finns saker som stör arbetsron. Hans närmast paranoida rädsla för att falla ur nåd hos partiet. Oron för att hans tidigare tyska identitet ska avslöjas, en oro som ökar när han i sina efterforskningar hittar tecken på att hans kusin – frihetskämpen, idealisten, sanningsivraren och romantikern Roland – eventuellt fortfarande är i livet. Och inte minst den nedbrutna hustrun Juudit, som mellan druckna vredesutbrott vankar av och an ovanför hans arbetsrum, som en ljudlig och besvärande påminnelse om allt han velat lämna bakom sig.
Precis som allting annat i Edgars liv är äktenskapet byggt på fler lögner än vad som går att räkna. Under krigsåren var de skilda åt, och Juudit levde istället med en tysk SS-officer, samtidigt som banden till hembyn och den döda systern Rosalie satte henne i en besvärlig dubbelposition som medhjälpare till Roland. ”När duvorna försvann” är en berättelse om ett land som slits mellan olika stormakter utan att få chansen att forma en egen identitet, och Edgar och Juudit är i högsta grad konsekvenser av den instabiliteten. Edgar är trots allt en patologisk lögnare, vars skrupellöshet formligen frodas i ett samhälle där privata värderingar kring rätt och fel bara är önskvärda om de råkar sammanfalla med rådande ideologiska doktrin. Juudit å andra sidan är en sökare och en tvivlare, vars misstag är ärliga men inte desto mindre förödande.
Oksanen har skrivit många lysande porträtt av kvinnor i olika former av patriarkal och ekonomisk underordning, kvinnor vars utsatthet är uppenbar men som aldrig fråntas rätten att vara mer än ett offer. Juudit är hennes kanske mest komplexa karaktär hittills, svår att tycka om, men lätt att förstå.
Också intrigen är Oksanens hittills mest intrikata. Trådarna mellan de tre huvudkaraktärerna Edgar, Juudit och Roland vävs så skickligt över flera tidsplan att hela bilden inte framträder tydligt förrän efter sista sidan. Oksanen skulle utan tvekan kunna skriva en alldeles lysande pusseldeckare.
Det finns dock otaliga skäl att glädjas över att hon har större ambitioner än så. Skönlitteraturen fungerar när den är som bäst som en alternativ historieskrivning, som förmänskligar och nyanserar bilden av en tid och plats och får oss att ifrågasätta givna sanningar. ”När duvorna försvann” gör detta, både praktiskt och teoretiskt. Genom Oksanens sträva men detaljrika språk hamnar vi mitt i historiens centrum och kan där få syn på en och annan sanning som kanske annars gått oss förbi.
Men vi får också syn på den fiktion som genomsyrar varje skeende, varje liv, varje relation – och förstås, varje roman, hur gärna man än vill tro på varje ord – och som är nödvändig för att hålla oss vid liv, men som det ibland också är nödvändigt att våga blottlägga.
Läs mer: På söndag publiceras Sydsvenskans intervju med Sofi Oksanen.
Gå till toppen