Sent i lördags lämnade Omar Mustafa (S) partistyrelsen. Han smällde i dörren då han gick. I samma stund övergick en tuff debatt om vad han står för i en snyftdebatt om hur svårt det är att vara muslim i svensk politik.

Kritiken mot Mustafa kallades islamofobi. Och granskningen – den som S glömde göra – mediedrev.

I S samsas allt från Stockholms arbetarekommun, som lanserade Mustafa, och ungdomsförbund, kvinnoförbund, förnyare och traditionalister, till Socialdemokrater för tro och solidaritet, de gamla broderskaparna.

Inre rivalitet gör interna val svåra. Minns farsen kring Håkan Juholt.

”Det är tydligt att våra rutiner för valberedningsprocessen inte fungerat och att granskningen av kandidaterna uteblivit”, konstaterade partisekreterare Carin Jämtin i Svenska Dagbladet (16.4). Och lovade bättre rutiner.

Då hade Omar Mustafa kuppats in i partistyrelsen och en vecka senare tvingats bort. Förklaringen, som kom sent, är att han trots tillsägelser fortsatte bjuda in ”medverkande med förkastliga åsikter” till sammankomster med Islamiska förbundet.

Nu talas om mediedrev, bristande källkritik och islamofobi.

Visst. Det finns islamofobi i landet – men den förklarar inte affären Mustafa.

Visst. Somt blev heltokigt, som Expressens påstående om Mustafas miljoner.

Visst. Somt kunde ha granskats närmare, men när Islamiska förbundet på sin hemsida okommenterat publicerar artiklar med en urtida patriarkal kvinnosyn faller ansvaret på förbundet. inte läsaren. När Mustafa twittrar eller bjuder in personer som uttalat sig antisemitiskt och inte tar avstånd från deras åsikter så är ansvaret hans.

Mediernas uppgift är att granska makten. I det här fallet behövde medierna påminna S om hur Mustafa agerar.

Han föll inte på ett enskilt felsteg. Den sammantagna bilden blev komplicerad. Det handlar inte om att Mustafa är muslim. Det handlar om makt.

Vad än broderskaparnas ordförande Peter Weiderud påstod på DN Debatt (16.4) om att en skild måttstock använts för Mustafa:

”Nu har vi hamnat i en situation där vi som parti behöver be Sveriges praktiserande muslimer om ursäkt.”

Varför det? Drar Weiderud alla muslimer över en kam, menar han att alla låter rabiata talare stå oemotsagda för att en gör det?

Riksdagsledamot Nalin Pekgul (S) protesterar. Hon konstaterar på DN Debatt (18.4) att andra svenska muslimer känner sig omyndigförklarade när de ”blir pådyvlade islamisten Mustafa” som sin företrädare – och pekade på Islamiska förbundets kopplingar till Muslimska brödraskapet och drömmar om sharialagar:

”Islamiska förbundet är alltså snarare att betrakta som en politisk organisation än ett trossamfund”, skriver Pekgul.

Måttstocken är densamma, Weiderud. Problemet är att den inte användes.

Detta handlar om mer än Mustafa och landets största parti. Det handlar om religionernas återtåg i politiken, om sekulariseringen som hotas och om risken för att tolerans mot de intoleranta leder till toleransens död.

Som det konstateras i religionshistoriker Eli Göndörs antologi Religionen i demokratin – ett politiskt dilemmas återkomst (Timbro) så försöker västerländska demokratier skilja på politik och religion. Men demokrati bygger på att människor organiserar sig och framför sitt budskap. Detta blir en ”outtalad invit även till religiösa grupper att organisera sig politiskt för att värna sina intressen”.

Utnyttja demokratins möjligheter för egna syften.

Som mardrömmen att islamister får inflytande i svensk politik.

Att försvara sekulariseringen handlar inte om beröringsskräck, tvärtom: religioner måste tas på allvar.

Ulf Bjereld är statsvetare, socialdemokrat och kristen. Han anklagar medierna för ”källkritisk kollaps” i avslöjandena om Mustafa.

I Statsvetenskaplig tidskrift (2013/1) skriver han att bilden av den ”opartiske statsvetaren” är en myt, precis som bilden av den ”opartiske journalisten”. Han förespråkar öppenhet, statsvetare och journalister ”skall vara medvetna om att deras värderingar och preferenser ger deras gärning en riktning”.

Rätt så långt. Men sedan?

Han konstaterar att han själv tillhör S – utan att ta upp sin trostillhörighet. Ändå är han inte bara är lite privatkristen, utan styrelseledamot i Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Som om det inte vore viktigt och gav hans ”gärning en riktning”.

Socialdemokraterna slog redan vid sin första partikongress 1889 fast att religion är en privatsak.

Tron är inte ett problem. Jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter bör kunna platsa i de flesta religioner. Men höga partiföreträdare kan inte ha andra värderingar än partiet.

Som ordförande Stefan Löfven sade till TT:

”Det går inte att vara förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt upp kan stå upp för partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män.”

Eller som Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson formulerar det: grundvärderingarna står ”i strid med att ge en plattform till personer som förespråkar antisemitism eller homofobi, oavsett vilken religion de tillhör”.

Religion är en privatsak. Också i ett parti.