I fredags arrangerade Re:Orient en arabisk litteratursalong på Moriskan i Malmö. Men den inbjudne författaren Youssef Ziedan saknades. Han står anklagad för att ha hädat islam i Egypten och får inte lämna hemlandet förrän häktesförhandlingarna har ägt rum.

Det är inte bara i Sverige som våren varit osedvanligt kall.

För drygt två år sedan gick miljontals egyptier ut på gatorna och riskerade sina liv för att kräva demokrati. Diktatorn avsattes men det efterföljande styret har inte velat avskaffa den gamla censuren. I mars greps den populäre tv-komikern Bassem Youssef för att ha hädat islam och skämtat om att president Mursi från det muslimska brödraskapet vill bli en farao med oinskränkt makt. Han släpptes snabbt, bara för att kort därefter åter trakasseras av myndigheterna.

Att tidskriften Time precis har placerat komikern på listan över världens 100 mest inflytelserika personer, kan slå åt båda håll. På Twitter skojar Bassem Youssef om att han flera gånger anklagats för att förolämpa islam och sprida ateism, men skrattet fastnar i halsen när man tänker på egyptiska fängelsers rykte.

Så här ser det ut i stora delar av världen. Människor blöder och kämpar dagligen för yttrandefrihet och pressfrihet. Det är inga nyheter. Men vi bör påminna oss om detta då och då. Särskilt nu när det på hemmaplan pågår en surrealistisk debatt om yttrandefrihet, pådriven av några av Sveriges mest kända journalister. Nyligen påstod Stina Lundberg Dabrowski, ordförande för Publicistklubben, att det finns ”en slags ’konsensuselit’ som skrämmer dem som vill yttra sig”. Hon hävdade att vissa journalister inte vågar ta i ämnen som feminism eller invandring – en uppfattning som delas av SVT-profilen Janne Josefsson.

Som exempel på intolerans nämnde Lundberg Dabrowski att Publicistklubben (PK) kritiserats för att en skribent från den främlingsfientliga sajten Avpixlat fick delta i en paneldebatt. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har bland annat skrivit att ”Avpixlat tillhör de som försöker skrämma myndigheter, journalister och näringsidkare”, och att det därför är djupt problematiskt att bjuda in dem eftersom de då uppfattas som rumsrena debattörer.

Linderborg, som fått medhåll av många, har alltså framfört en avvikande åsikt. Hon har debatterat. Detta tolkas av Dabrowski som ett försök att tysta debatten. Vad är det, om inte ett devalverande av begreppet ”tysta”? Talet om en ”konsensuselit” som sätter skräck i folk klingar också falskt, varför ska just feminister och antirasister inte få framföra starka åsikter?

Situationen är sorglig. Välkända journalister, som har en gräddfil in till alla riksmedier, tolkar kritik som åsiktsförtryck och hävdar att vissa åsikter är svartlistade. Som författaren Lena Andersson påpekade i en PK-debatt om detta i måndags, man bör säga vad man vill säga i stället för att ständigt säga att man inte får säga det.

Den som vill lära vad riktigt åsiktsförtryck är kan ringa till Youssef Ziedan och Bassem Youssef.