Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Språket inget hinder när de fick jobb i Sverige

De hämtades i grupp. Män från östra och södra Europa, redo att jobba i de växande svenska industrierna. Eduard Spoljar hamnade på Kockums, hans fru Maria Spoljar i en textilfabrik.

Eduard Spoljar använder en mopp för att visa hur de svenska tanterna i badhuset skrubbade den nyanlända arbetskraften. Maria Spoljar, som kom efter som Eduards maka, slapp den svenska renskrubbningen.Bild: Albin Brönmark
April 1961. Tillsammans med ett trettiotal andra unga män sattes den artonårige kroaten Eduard Spoljar på tåget till Sverige. Han hade valts ut, passerat den svenska delegationens läkarundersökning, och för varje mil tåget tuffade fram minskade nu avståndet till framtiden.
– Vi hade det fattigt. Jag var utbildad snickare men lönen räckte knappt till mat, när jag alls hade jobb, säger Eduard Spoljar.
Framme i Malmö skickades männen till badbaracker uppställda vid Södervärn. De blev visade in i duschen där ett par äldre damer väntade med grova borstar på skaft. Eduard Spoljar hämtar en mopp, visar hur rejält de tog i.
– Ändå var vi inte särskilt smutsiga, säger han och skrattar åt situationen som i dag känns absurd, till och med obehaglig.
– Sedan fick vi kalsonger, byxor och skjorta tilldelade och våra egna gamla kläder i en påse.
De unga männen inkvarterades i trånga baracker. Tidig morgon veckan därpå vandrade Eduard Spoljar genom stan, på väg till sitt allra första arbetspass på Kockums vagnavdelning.
– Jag kunde inte ett ord svenska. Det var bara ehh, öhh, peka och gestikulera. Men det funkade, säger han.
52 år senare dricker Eduard och Maria Spoljar kaffe och äter vetelängd på sin soldränkta balkong på Söderkulla. De är pensionärer, sjuttio år, har en vuxen son och tre barnbarn. När de flyttade in i lägenheten 1972 var sonen den ende på gården med utlandsfödda föräldrar. Det känns länge sedan.
– Han stack ut, trots att han heter Robert och är född i Malmö. Vi stack alla ut. Jag var liten och mörk och bröt på ett främmande språk, säger Maria Spoljar.
När Eduard Spoljar blev värvad som arbetskraftsinvandrare fick han tydliga besked: enbart unga män var välkomna. Först efter två års arbete i landet kunde ungdomskärleken Maria Spoljar komma efter. Även hon började arbeta direkt, som sömmerska på Fougstedt syfabrik.
– Första dagen satt jag där på min stol och sydde och förstod ingenting. Jag visste inte ens att ringsignalen betydde att det var dags för lunch. Jag kände mig som en våt liten hund, säger hon.
Fortfarande minns hon tavlan på den gråtande flickan som hängde i korridoren intill matsalen. Och hon minns den äldre damen som såg hennes osäkerhet när hon stod där, ensam bland alla kvinnorna, som med hjälp av sitt kroppsspråk frågade om hon inte ville slå sig ned bredvid henne.
– Vad det värmde. Man är ingenting utan hjälp från människor i sitt värdland.
Någon svenskkurs var det aldrig tal om, säger de. Det var bara att snappa upp så mycket de förmådde på egen hand. När John F Kennedy dog och Maria Spoljar inte förstod vad alla pratade om valde hon en tidning med lite text och mycket bild i tobaksaffären: Svensk damtidning.
Hon skrattar till och konstaterar att hon därefter köpte tidningen år efter år för att ha koll på det svenska snacket.
– I början var väl de andra kvinnorna lite misstänksamma. Men när de insåg att jag ville förstå och lära mig hjälpte de till. En fredag kom de med en handskriven lapp på veckodagarna och sa att jag hade dem i läxa.
Hon minns också blickarna de kunde få i parken när de umgicks med andra kroater, stimmade och skojade.
– Vi lät väl för mycket. På den tiden var det ovant för många med folk från andra länder.
Men de stötte aldrig på någon som ifrågasatte att de arbetade här, som sa att de tog svenskarnas jobb. Det var först på 1970-talet, när det inte längre gick att välja och vraka bland lediga arbeten i landet.
– För mig är det viktigt att lyfta fram att vi hämtades hit för att vi behövdes. Jag är stolt över att ha hjälpt den svenska ekonomin på fötter, säger Maria Spoljar.
Efter Kockums fortsatte Eduard Spoljar att arbeta på en rad olika industrier. Maria Spoljar bytte bana, till sin drömbransch: vården.
– Men när jag började var jag bland de allra första som var från utlandet. Nu är det ju jättemånga, säger hon.
Det är annorlunda i dag, på många sätt.
– Vi sticker inte längre ut här i Malmö. Samtidigt, en gång invandrare alltid invandrare. Vi klassas som det, trots att vi har levt här i 52 år, säger Eduard Spoljar.
Hans fru nickar:
– Men även om vi är både svenskar och kroater finns det ju för våra barn och barnbarn inget annat hemland än Sverige.
Har du flyttat till ett nytt land för jobbets skull? Mejla till inpalivet@sydsvenskan.se
Gå till toppen