Kultur

Frånvaron lyser med sin närvaro

Kristianstad konsthall, t o m 26.5.

Först ser jag helheten i Lisa D Manners verk. Tankarna går till ett formsträngt, konstruktivistiskt femtiotal, med drag av skräck, serieteckning och surrealism. De svarta bakgrunderna gör bilderna kraftfullt tydliga, likt Picassos ”Guernica”. Men verken är inte enbart svartvita, de innehåller också spröda accentfärger av främst ljust turkost, rosa och blek rost.
Närmare dukarna förändras de, framkallas ur det mörka färgbadet. Nu sugs jag in ett detaljrikt labyrintiskt myller av folktomma exteriörer och interiörer. I ”Domino” ser man spår av Petersplatsen i Rom i den collagelikt uppbyggda bilden. Mängder av stolar vittnar om att människor funnits här, men deras frånvaro är oroande. Vad pågår i denna civilisation? Över Rom, där varje spadtag resulterar i en arkeologisk thriller, lägger Manner ännu ett skikt av frånvaro. ”Domino” kan ses som en framtida arkeologisk utgrävning där barnstolar och tv-antenner vittnar om en försvunnen, undergångsmärkt kultur.
Lisa D Manner hittar inspirationskällor från skilda håll. En sophög från Litauen eller takfläkt från Vietnam kan bli byggstenar i verken. I små gluggar i målningarna, kan hon foga in Hieronymus Bosch-inspirerade citat. Datorspelet ”Tetris” har gett namn åt ett centralt verk, där spröda kristallkronor tycks falla i en evig ström ur en mörk himmel mot en mark av organiskt växande interiörer och exteriörer. Hennes verk kan te sig som ett drömlikt berättande bildflöde, där bild växer ur bild, alltid med samma finkalibrerade skärpa.
I ”Dandelion” svävar en maskrosboll i svart rymd, med spröda fröställningar redo att virvla bort. Inuti maskrosbollen tumlar arkeologiska världar, med spiraltrappor, kyrkfönster och rutiga golv. Maskrosbollen dör, men smittar med sin rostande förstörelse. Ännu mer hotfull ter sig ett verk med referenser till DDR-födda Judith Schalanskys roman ”Atlas över avlägsna öar”. Hos Manner framträder minutiöst återgivna öar mot en svart bakgrund, ett hav som när som helst kan stiga och dränka dem. I ”Avalanche” tycks förödelsen redan ha inträffat och världen sjunken under en hinna av kaos.
Så ryms även civilisationskritik i Manners konsekvent visionära och magiska konstnärskap.
Gå till toppen