Kultur & Nöjen

Scenkonst som popcorn

Syntarna smattrar genom scenrummet när Dolly (Ellen Siöö) tittar upp bakom ett podium av konstgjort gräs. Ovanpå den svartvita finblusen balanserar ett uttryckslöst fårhuvud som får höftarbetet att träda fram än tydligare i mörkret. Som får oss att ömsom vila blicken i Dolly Partons svank, ömsom stirra på pumpsens steppande till countrysångarskans genombrott "Jolene".

Ellen Siöö i ”Dolly Parton. lika som Bert.”Bild: Foto: Alexandra Hall
Scenkonstkollektivet PotatoPotato är aktuella med sin tredje premiär på en månad. Föreställningarna utspelar sig på ett batteri av scener och arbetssättet kan liknas vid en popcornmaskin: i med massor av energistinna kärnor, på med bränsle och värme. Sedan skjuter skotten iväg åt alla möjliga håll.
Finns det då något signifikant i kollektivets produktioner, mer än att de ofta innehåller utstickande visuella scenerier likt Dolly-scenen ovan? Jag skulle säga humorn och prestigelösheten. Ovanpå ett hjärta och en hjärna som bultar ikapp. ”Dolly Parton, lika som Bert” bygger på ett grepp som borgar för en rolig dissekering av underhållningsbranschen. För Dolly och Bert Karlsson har överraskande mycket gemensamt: generationskamrater, ägare av skivbolag och sommarland.
I Freja Hallbergs monolog trängs de som två aparter, men utan att riktigt skära in i varandra. Ellen Siöö rör sig hemtamt mellan sin sexuella och asexuella roll, klämmer på lösbröst och smaskar spunnet socker.
Bert-figuren utformas som en statisk tråkmåns med entonig stämma. Här hade jag gärna sett mer bett i analysen för att undvika nidporträttering. Trots komiska accenter förblir Dolly och Bert två ensamma får.
I en helt annan del av Norden turnerar PotatoPotato vidare efter Stockholmspremiären av ”Talanglösa martyrer”, en bearbetning av Kari Tulinius roman i regi av Linda Forsell. Tre unga silverhuvade terroristromantiker organiserar sig till pumpande hemsnickartechno.
Första akten är en handlös flirt med esteticerandet runt en terroristattack. Tekniska fetischer (ipad, macbook) blir del av en koreograferad teaterrymd. Loopingeffekten framför mikrofonstativen är stark, texten lite lös i kanten och vore det inte för Agnes Östergrens fantastiska scenografier med overhead-apparat över en pyrex-form, hade jag kanske tappat fokus.
Men det är som om en matta rullats ut, för efter paus händer allt. Medkombattanten Lucas dör under en aktion och medlemmarna i The Terrorist Club får plötsligt syn på – tiden. I en kedja starka monologer infinner sig ett av de där sällsynta ögonblicken när vi möts runt det som är viktigt, på riktigt.
Skådespelarna ställer in skärpan, klockan på smartphonen räknar ner och alltsammans mynnar i en skakande yrsnödans på randen mellan liv och död. Här kommer PotatoPototo åt en gränsöverskridande smärtpunkt där analys och gestaltning blir ett.

Talanglösa martyrer

Text och regi: Linda Forsell. Idé och dramaturgi: Freja Hallberg. På scen: Linn Bjørnvik-Grøder, Klara Bendz, Christian Hillborg, David Sigfridsson. PotatoPotato på Victoriateatern, Malmö, 16.4.

Dolly Parton, lika som Bert.

Text och regi: Freja Hallberg. På scen: Ellen Siöö. PotatoPotato på Månteatern, Lund, 21.4.
Gå till toppen