Aktuella frågor

Debattinlägg: "Tala om modeller"

Det är inte konstigt att många efter den arabiska våren har talat om både Turkiet och Sverige som samhälleliga förebilder, skriver Umut Ozkirimli och Spyros A Sofos.

Den arabiska våren kom överraskande, nästan över en natt omkullkastades autokratiska regimer. Sedan dess har sociala och ideologiska sprickor trätt fram, och konflikt har blivit ett vardagligt tillstånd under vilket drömmar om frihet, demokrati och värdighet på sina håll omintetgörs.
Men politisk förändring är som den svenska vintern – lång och fylld av utmaningar. Övergången till demokrati kräver nationell konsensus, och ett nytt socialt kontrakt som grundar sig på respekt för mänskliga rättigheter, erkännandet av skiljaktigheter och en minskning av socioekonomiska ojämlikheter.
Med tanke på dessa utmaningar är det inte konstigt att många, både i regionen och i väst, har sökt eftersträvansvärda modeller och färdiga ramar som kan appliceras utan att ta alltför stor hänsyn till historiska och kulturella särdrag i Mellanöstern.
Två länder som ofta har nämnts i sådant tal om modeller är Turkiet och Sverige.
Turkiet har generellt setts som en attraktiv modell för Mellanöstern, inte minst till följd av sin blomstrande ekonomi, sin framgång när det gäller att finna en balans mellan sekularism och islam och sitt vibrerande civila samhälle.
Å andra sidan har Sverige, eller Norden i stort, av The Economist hyllats som en blivande ”supermodell”, ett föredöme inte bara för samhällen under omdaning i Mellanöstern utan också för länder i den plågade europeiska unionen.
Men hur kan vi presentera Turkiet och Sverige, två länder med särpräglade erfarenheter av nations- och statsbyggande, som modeller för Mellanöstern och en än vidare krets? Är det inte som att jämföra äpplen med päron?
Vi tror inte det.
För det första har de två länderna historiskt förhållit sig till modernitet på tämligen lika vis. Både den kemalistiska republikanismen och den svenska socialdemokratin är hemvist för social ingenjörskonst som syftar till att skapa en särskild sorts (modern) medborgare.
För det andra, i båda länderna spelar staten en stor roll i att skapa och reglera samhället, vilket leder till vad Lars Trägårdh och Henrik Berggren har kallat statlig paternalism.
För det tredje, och det följer av de två första punkterna, har de genomgått liknande svårigheter i relationerna stat-samhälle och stat-individ.
I Turkiet kan man se samexistensen mellan demokrati och ett särskilt slags auktoritärt majoritetsstyre, där minoriteters rättigheter förbises, och i Sverige finns uppfattningar om individuell autonomi och en politisk kultur som karakteriseras av ett försvar för staten.
De här likheterna förtar varken skillnaderna mellan de två länderna eller de skilda resultaten av de två ländernas moderniseringsprocesser.
Det finns allvarliga problem med den okritiska och överlägsna förståelsen av modellen, och med att talet om modellen förenklar komplexa sociala erfarenheter och olika brister bakom uppfattade framgångssagor.
Faktum är att både attraktiviteten och svagheten i modellen, så som den uppfattas, ligger i dess mångtydiga karaktär. Mångtydigheten gör det möjligt att hävda den inom ramen för många diskurser och agendor. Detta är en utmaning som måste tas i beräknande i diskussionen kring modeller och deras användbarhet.
Situationen i Mellanöstern är kritisk. Det finns ett brådskande behov av att utveckla kulturellt framkomliga vägar till en hållbar övergång. Här gäller det att inte upprepa tidigare misstag – Irak och Afghanistan – och att respektera demokrati, pluralism och mänskliga rättigheter utan att offra social samhörighet och nationell enhet.
Vi tror att det är viktigt att systematiskt undersöka Turkiets och Sveriges historiska mönster och se om det finns någon erfarenhet som kan bli utgångspunkten för en konstruktiv dialog mellan de här två modellerna och Mellanöstern.
Den här dialogen ska, anser vi, grunda sig på ömsesidigt lärande och inte på uppifrån-ned-planering eller elitistiska attityder. Utgångspunkten får inte vara att turkiska och svenska erfarenheter är bättre eller överlägsna statsskick och kulturer i Mellanöstern.
Det betyder att vi måste titta närmare på modellsamhällena, skilja mellan vad som är väl respektive illa fungerande, och problematisera villkor för demokrati och demokratisering. Vi borde fokusera mindre på vilken erfarenhet som kan överföras och mer på processer av utbyte och samspel mellan aktörer och institutioner i de så kallade modellerna och i Mellanösterns samhällen.
Endast så kan det bli fråga om demokratiska övergångar på gräsrotsnivå och ett starkt, pluralistiskt civilt samhälle.
Som Ingmar Bergman en gång sade, bara den som är väl förberedd har en möjlighet att improvisera.
Umut Ozkirimli
Spyros A Sofos
Umut Ozkirimli är professor i samtida Turkietstudier och verksam vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.
Spyros A Sofos är gästforskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.
Gå till toppen