Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Magnus Jiborn: Magnus Jiborn: "Bilden från 1991 har gjort det offentliga samtalet ängsligt och överkänsligt."

Den svenska mediedebatten har under en tid kretsat kring två frågor:
Vem får man tala med? Och vad får man säga?
Den som synts i fel sällskap får till exempel inte sitta i Socialdemokraternas partistyrelse, vet vi numera. Eller ställa ut sin konst på vissa gallerier.
Smittan kan även föras vidare: konstnären Lars Vilks accepterade en inbjudan till en antimuslimsk konferens i USA och stämplades som ”handelsresande i hatretorik” här hemma. När sedan Publicistklubben bjöd in Vilks till debatt var det Publicistklubben som anklagades för att gå rasisternas ärenden.
Huruvida Omar Mustafa var en lämplig kandidat till S-styrelsen har jag ingen kvalificerad uppfattning om. Att nomineringsprocessen var en fars tycks däremot ställt utom allt tvivel.
Det intressanta är att kritiken som till sist fällde Mustafa inte handlade om vad han själv sagt eller gjort eller stod för. Som ordförande i Islamiska förbundet hade han bjudit in, och därmed enligt kritikerna ”legitimerat”, talare som i andra sammanhang gett uttryck för grovt antisemitiska uppfattningar.
Mustafas försök till ursäkt, och bedyranden om han alltid försvarat allas lika värde och ”handgripligen plockat bort antisemitiska plakat från manifestationer”, nyttade föga. Spetälskebjällran pinglade. Exit Mustafa.
Den svenska sinnebilden av politiskt civilkurage formades en valnatt 1991. I en studio på SVT reste sig dåvarande Folkpartiledaren Bengt Westerberg ur TV-soffan när de nydemokratiska populisterna och invandringskritikerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, som just blivit invalda i riksdagen, klev in.
När Ali Esbati (V) och Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, manar oss att ”våga vägra ta debatten” med rasisterna är det fortfarande Westerberg och TV-soffan vi ser för vår inre blick.
Det är på gott och ont som denna bild etsat sig fast i vårt kollektiva medvetande. Kanske har den bidragit till att svensk invandringsdebatt aldrig sänkt sig till den nivå som präglar många andra europeiska länder. Danmark är ett exempel.
Den som vill delta i den svenska debatten måste helt enkelt hålla sig inom vissa minimigränser för anständighet. Se på Sverigedemokraterna: partiledningen sliter hårt med att göra partiet rumsrent och slipa bort resterna av sitt nazianstuckna förflutna. Det sociala trycket fungerar – också på partinivå.
Men bilden har också gjort det offentliga samtalet ängsligt och överkänsligt. Vi är snabba att fördöma, långsamma att förlåta och livrädda att själva bli lämnade ensamma i soffan.
Uppfattningar formas och förändras i ett socialt sammanhang, i samtal med andra. Därför är det viktigt att bjuda motstånd mot åsikter vi ogillar. Respekt för andras åsikter är inte att humma med och släta över. Ibland kan det till och med vara läge att resa sig upp och gå.
Regeln måste ändå vara: tiga är silver men tala är guld.
Magnus Jiborn är filosof och medverkar i morgon i Filosofiska rummet i P1, under rubriken ”Tiga eller tala. När bör vi ta debatten?”.
Gå till toppen