Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Angelägna bergsäkra uttryck

This land is your land, Guldmyntfot, KHM Gallery, Malmö, t o m 11.5.
Konsthögskolans galleri, KHM Gallery, är ett av den svenska samtidskonstens viktigaste, konstaterar Thomas Millroth efter att ha bevittnat två suveräna utställningar.

I Maiken Stenes förra utställning skapade hon ett överväldigande panorama kring gruvdriften i sin hemtrakt Sokndal i Norge. Generationers arbete satte spår inklusive hennes egna erfarenheter.
Hon håller sig till ämnet, men går nu längre. Här räcker det inte att betrakta och begrunda, nu måste jag bokstavligen ta mig in i konstverket. Jag kryssar mig fram genom ett rum av kulisser, som jag alltså först bara ser baksidorna av. Det är som att gå in på teatern via scenen. Väl inne förvandlas kulisserna till mäktiga bergmassiv. Så snart ljuset börjar blekna i rummet startar en dånande video, där enorma maskiner äter sig in i berget.
I mörkret syns bergens taggiga kontur mot fondens dundrande maskiner. Jag är helt omsluten av konstverket, och samtidigt som det urgamla berglandskapet böljar i varma toner gör jag sällskap med maskinerna in i gruvgångarna. Ljud, ljus, måleri, video spelar ihop med Stenes egna upplevelser. Krocken mellan den uråldriga naturen och de våldsamma maskinerna kan i dramatik liknas vid den bästa opera. Personlig totalkonst. Industrikonst, men helt utan modernismens utopiska olater.
Det är märkligt hur Julia Stepps subtila teckningskonst fungerar som en parallell till Stene. Också hon låter bilden vända ryggen till. Då hon tecknar Altamiragrottan bjuds vi den slutna ingången och ett litet tält. I en lång bildrulle har hon tecknat en serie inpackade föremål. Titeln är en serie egennamn. Vad handlar det om? Död, försvinnande, förvittrade minnen? Jag får veta att de innehåller gamla dagböcker, för alltid slutna. Och slutenheten blir en aktiv del av innehållet i hennes teckningar.
Hennes mest lockande teckningar är på svart papper. Blyertsstrecken glänser som broderade stygn. Organiska former tar sig mödosamt ur mörkret. Med suverän skärpa försvarar Stepp slutenhetens poesi.
Frånvändhet i bilder är bara en annan form av större allvar, en möjlighet att försjunka. Det visar både Stene och Stepp i var sin suverän utställning.
Än en gång framstår KHM som ett av landets mest angelägna gallerier för samtida konst. Jag undrar om Malmöpubliken har fattat det?
Gå till toppen