Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Självupptagenhet lyser igenom

Kristian Lundbergs och Crister Enanders brevväxling böljar mellan finstämda minnen och hatiska nidbilder. David Wästerfors har läst.

Hat & bläck.

Author: Kristian Lundberg och Crister Enander.. Publisher: En dialog om klasshat, litteratur och människans värde. Bokförlaget H:ström.. PublishYear: 2013.
Brevväxlingen blir lång och böljande i sin stil, den mellan Kristian Lundberg i Malmö och Crister Enander i Lund, som från första stund verka syfta till en bok. ”Hat & bläck” handlar om två författares erfarenheter av klass och väcker åtminstone några av de känslor som författarna verkar vara sprängfyllda av.
Delar av boken är självbiografiska och analytiska. Kristian Lundbergs fattiga barndom kring Värnhemstorget i Malmö tål att beskrivas igen och igen, liksom hans oro som ”anländ” klassresenär. Han blir inte trygg i den känsla av tillräcklighet som hans son lever i och gruvar sig över att klassresenären i allmänhet tycks göra sina barn uddlösa. Man vill ingenting annat än att lämna det gamla bakom sig men plågas samtidigt av att barnet och föräldern på vissa sätt blir ”totala främlingar inför varandra”.
I Crister Enanders brev blir kunskapssuget som arbetarbarn det mest drabbande, det vill säga suget efter den konst, musik och litteratur som besökarna på det vänsterorienterade bokkaféet tar för givna men som Enander såg som ”en värld att erövra”. Inte konstigt att hans vrede blev så stor när intellektuella som Göran Palm plötsligt deklarerade att allt är kultur. Klassresenären vet att så är det inte.
Bitvis är alltså ”Hat & bläck” en läsvärd bok men det är bara bitvis. Författarnas alarmerande beskrivning av Sverige, där systemet är ”omänskligt”, där en stor del av befolkningen ”kommer att gå under” på grund av kapitalism och konsumism blir, om uttrycket tillåts, svårköpt. Författarna excellerar i att betrakta tiggare och hemlösa som järtecken (”jag minns hennes ögon”) och ondgör sig över medelklassen som påstås oförmögen att uppfatta samma tecken men varken de utstötta eller människor i medelklassen (som ju också kan ha genomgått en klassresa) framträder som mer än klippdockor i boken.
Vällustigt porträtteras däremot författar- och journalistkollegor med fel bakgrund och fel åsikt – Per Svensson, Andreas Ekström, Jens Liljestrand, Anders Ehnmark och flera andra – ofta på ett sätt som bara väcker min sympati för föremålet i fråga (nej, jag känner dem inte). Kollegornas argument bemöts inte och deras erfarenheter av klass återberättas aldrig så striden blir mest en tröttsam uppvisning i sarkasm från två författare som uppenbarligen har gott om tid till att reta sig på alla ”välvårdade karriärer” på landets kultursidor.
Självupptagenheten lyser igenom. Om nu klassamhället skulle skildras, varför inte söka sig utanför kulturskribenternas snäva cirklar? Men det är klart, uppgiften inkluderar att gestalta hat och det lyckas författarna med.
Gå till toppen