Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Danmark

Kvindekampen in på bara skinnet

Dansk public service gör naken-tv. Svenska debattörer rasar. Men vad döljer sig bakom den sexistiska hyggen? Sydsvenskan tog bron till den danska jämställdhetsdebatten.

Vera Melgaard Sparre spottar ut bananbiten på bordet.
Rolf Sparre Johansson, 27, trugar ettåringen i våningen på Istedgade, alldeles bredvid Hovedbanegården. Över bordet hänger en kristallkrona i regnbågsfärger.
I Danmark tas endast sju procent av föräldraledigheten ut av män. Andelen har sjunkit efter den ekonomiska krisen, och trots att tre öronmärkta pappamånader ingick i Helle Thorning-Schmidts regeringsförklaring har reformen lagts på is. Det är en av de få stora skillnaderna i reell jämställdhet mellan Sverige och Danmark.
Men själva debatten ser diametralt annorlunda ut på andra sidan bron. Få vill idag kalla sig feminist i Danmark. Konstigt nog, skriver debattören Jette Hansen i boken ”Patteprinsen och de skinhelige drager”, fyller feminismen en större roll som ”kollektivt fantasifoster och hatobjekt” än någonsin – samtidigt som den har mindre inflytande på samhällsutvecklingen än på mycket länge.
Här spelar Sverige en viktig roll. Det är inte bara regissörerna Thomas Vinterberg och Susanne Bier som har sågat den svenska jämställdheten. Bilden av att svenska staten har lagstiftat om ordet hen, och att alla svenska förskolor är genusneutrala, är utbredd i Danmark.
Rolf Sparre Johansson är ovanlig med sina sex månader.
– Varför så få tar pappaledigt? Jag tror att det är något kulturellt, en föreställning om att mammor är bättre på att ta hand om barn. Själv har jag svårt att förstå det. Jag tycker att det är fantastiskt att få vara nära Vera.
I programmet Blachman, som har orsakat stor debatt både i Sverige och i Danmark, diskuterar påklädda män nakna kvinnors kroppar. Det talas om att Danmark håller på att bli ett ”kuklöst” samhälle. Att männen har blivit för kvinnliga och därför tappat sin visionära förmåga. Är Rolf Sparre Johansson i riskzonen?
– Den där mannen som inte får vara man längre är inget jag känner igen från min egen värld. Men om det ingår i ens manlighet att dominera andra, förstår jag att man inte tycker om hur samhället förändras.
– Att vara förälder är en självuppoffrande sak. Man måste bortse från sina egna behov. Det kanske inte är så traditionellt manligt, säger Rolf Sparre Johansson innan han lyfter ner Vera på golvet för att sjunga för henne.
Några kilometer därifrån lyfter professorn i idrottshistoria och könsforskaren Hans Bonde upp en hög med sina egna böcker på institutionen för idrott vid Köpenhamns universitet.
– Om du visste hur många timmar jag har tillbringat i olika arkiv för att skriva de här. Att göra karriär är en ensam sysselsättning.
Hans Bonde är en av de just nu mest omskrivna kritikerna av feminismen i Danmark. Han gav nyligen ut boken ”Førdi du fortjener det. Fra feminisme till favorisme” på storförlaget Gyldendal. Han menar att feminismen slagit över i ”favorism”, det vill säga att kvinnor gynnas på mäns bekostnad. Statsminister Helle Thorning-Schmidt är enligt honom bara ett i raden av exempel på favoriserade kvinnor utan tillräckliga meriter.
Hans Bonde anser att danska feminister talar med två tungor. Samtidigt som de vill nå toppositioner i företag och på universitet, röstar de enligt honom generellt på partier som vill ha ett starkt välfärdssystem.
– Kvinnor har all rätt att ställa sig i startfållan jämte männen i Danmark idag. Men i stället prioriterar många familj, vänskap och det goda livet. Man kan inte ha både och.
Hans Bonde har deltagit i dansk könsforskning under 25 år och suttit med i EU:s jämställdhetsinstituts expertgrupp. Men han har aldrig känt sig riktigt hemma i feminismen.
– När jag var ung var jag med i landslaget i judo, och upplevde det som oerhört spännande. En sport med mycket aggressivitet, fysisk närkontakt och male bonding. Jag kunde inte finna mig själv i den feministiska beskrivningen av mannen.
Trots allt detta kallar sig Hans Bonde idag för feminist. Men han anser att feminismen, från att vara ett projekt för lika möjligheter, nu har blivit ett projekt för lika resultat. Han hävdar att alla medborgare redan har samma möjligheter i Danmark. Att då eftersträva en könsbalans i chefspositioner eller på universiteten är enligt honom förödande.
Han oroar sig både för att inkvoterade kvinnor ska ses som ett b-lag, och för att kvaliteten ska sänkas på universiteten.
– Jag har kommit i kontakt med män som känner sig diskriminerade. Jag är rädd att män kommer att lämna universiteten på grund av detta.
Upplever du att danska män känner sig hotade och arga på grund av feminismen?
– Nej. De skakar bara på huvudet och tycker att den är fånig.
– Men det du måste inse är att män inte är ett könskollektiv. Det finns ingen solidaritet mellan män, de är extremt konkurrerande och intresserar sig bara för sig själva.
Vi lämnar arbetsrummet och går ut förbi tennisbanorna, till den vackra simhallen i huvudbyggnadens bottenvåning. Hans Bonde hälsar glatt på en kollega. Jag frågar om han pratar mycket om sin bok här på jobbet.
– Nej, jag försöker hålla isär det. Det vi sysslar med här är vetenskap, och min bok är inte vetenskap utan ett debattinlägg.
Det Hans Bonde fruktar ska gå förlorat i samhället om feminismen vinner mer mark är meritokrati och värden som tävlingsinstinkt och hälsosam konkurrens. Hur ser han då på Sverige?
– Mitt intryck är att feminismen är mycket värre i Sverige, och mer institutionell. Jag tycker att den är löjlig och det tycker de flesta danskar. Vi skrattar mycket åt den.
Anser du att Danmark är jämställt idag?
– Ja. Kvinnor har det samhälle de vill ha här. Och när vi pratar om eliten, om toppositioner – där kan du inte ha ett avslappnat familjeliv och 40 timmars arbetsvecka, som kvinnor vill. Jag tror att fler män är besatta av framgång och att ta reda på saker. Jag har en teori om männen som det extrema könet.
– När vi är trötta på att snacka så sjunger vi, säger Sofie Rex Iversen.
– Det är satir. Men djupt allvarligt.
Sofie är med i gruppen Den røde tråden, som sjunger ”hippiefeministiska protestsånger”.
Hon sitter med tre vänner i en soffa längst upp i Kvindehuset på Gothersgade, alldeles intill Kongens Nytorv. På väggarna finns affischer från de senaste 40 åren, och på bordet står en halvdrucken whiskyflaska.
Huset ockuperades av kvinnoaktivister på 70-talet och har fungerat som separatistisk mötes- och festlokal, butik och bibliotek sedan dess.
70-talets kvinnorörelse var starkare i Danmark än i Sverige. Rödstrumporna arrangerade kvinnoläger med tusentals deltagare på ön Femø och gräsrotsaktivismen blomstrade.
Rötterna från den tiden lever kvar i Kvindehuset. Och Sofie Rex Iversen och hennes kompisar åker fortfarande på Femø-läger.
Men medan svenska rödstrumpor tog plats i politiska partier och skapade kvinnoförbund, förblev de danska feministerna mer flower power-betonade och antiauktoritära. Så när rödstrumperörelsen försvagades på 80-talet, försvann den också i högre grad från politiken.
– Insikten om att det inte råder jämställdhet i samhället finns helt enkelt inte i Danmark idag. Det är en kamp bara att få folk att förstå det, säger Christine Dreyer Alexandersen.
– Tar man till exempel debatten om lika lön för lika arbete får man höra att kvinnor kanske arbetar sämre och därför tjänar mindre. Föreslår du pappamånad blir du anklagad för att ta ifrån folk deras frihet.
Medan det i Sverige på 90-talet gjordes en statlig könsmaktsutredning som visade på ojämlikhet, och statsminister Göran Persson började kalla sig feminist, så kom den politiska debatten under danskt 90-tal i stället att domineras av först omröstningar om EU-medlemskap och sedan Dansk Folkeparti.
Dansk Folkeparti talade gärna om jämställdhet, men inte som något att sträva efter i det danska samhället som helhet, utan som något som danskar äger och invandrare inte äger.
Idag finns en förståelse av danskt frisinne och dansk jämlikhet som varje feministisk kritik slår emot. En bild av att vi är det jämställda paradiset, och alla problem ligger hos invandrarkvinnorna, säger Katrine Holm Larsen.
Det starka motstånd mot auktoriteter som präglade danska feminister på 70-talet är i själva verket en grundläggande del av den danska kulturen. Att tala om för någon annan vad den ska göra eller tänka anses mycket fult. Även feministisk gräsrotsaktivism, som den som äger rum här på Kvindehuset, ses ofta som ett elitprojekt.
Dessutom har yttrandefrihet sedan karikatyrkrisen 2005 lyfts fram som den viktigaste danska värderingen, vilket paradoxalt nog ibland har använts som ett lock på debatten. Kan man anklaga någon för att vara för censur – som i Blachmanfallet till exempel – så tar diskussionen slut. Yttrandefrihet blir ett trumfkort.
Det kan vara en del av förklaringen till att debatten ser så olika ut i Sverige och Danmark, trots att den faktiska jämställdheten i de båda länderna är snarlik: hög andel kvinnor i politiken, låg i bolagsstyrelser. 75-80 procent män bland professorerna och runt 17 procent lägre löner för kvinnor än för män.
– Alla danska skribenter vill vara klassens buspojke, representera den olydiga tonen och på det sättet skapa en stämning av hygge: ”vi har så kul tillsammans när vi skojar”, säger Christine Dreyer Alexandersen.
– Att vara feminist ses som att vara pryd. Och det är samma sak i invandringsdebatten. ”Varför får jag inte säga neger?” hör man titt som tätt i Danmark.
Hon har studerat genusvetenskap i Lund, ett ämne som inte finns i Danmark.
– Ordet genus finns inte ens på danska. Det finns en enormt dominerande föreställning att könsrollerna är biologiskt betingade. Man ser det mer och mer i skolan, där man börjat undervisa pojkar och flickor på olika sätt eftersom man anser att könen är så olika.
Vad kan svenskar lära av Danmark?
– Ja, vad fan kan de lära av oss, säger Christine Dreyer Andersen och skrattar.
– Många danska feminister har en idé om att allt är så mycket bättre i Sverige. Men det vet jag inte. Jag bodde i Lund i två år och minns diskussioner i min korridor: ”Varför kan inte homosexuella bete sig lite mer normalt?” Jag tror svenskar generellt är mer för jämställdhet men kanske inte så queervänliga.
I husets festlokal pryds väggarna av avgjutna bröst. Katrine Holm Larsen och Christine Dreyer Alexandersen arbetar med en nyutgåva av den feministiska boken ”Kvinde kend din krop”, som först gavs ut på 70-talet och syftar till att visa realistiska bilder av kvinnokroppen. Där finns en ambition som liknar den hos Thomas Blachman – om än med en helt annan utgångspunkt.
– Det där programmet är ju djupt sexistiskt. Men om vi skulle kritisera det skulle vi bli utmålade som sura manshatare som hatar sex. Det är bättre att inte ens prata om det, säger Christine Dreyer Alexandersen.
Det finns ytterligare en viktig skillnad när det gäller den faktiska jämställdheten i de två grannländerna. Sexköp är sedan 1999 kriminaliserat i Sverige. Det är det inte i Danmark. Men det finns ett lagförslag och debatten är livlig. Medan den danska 8 mars-rörelsen i flera år har kämpat för en kriminalisering, ser aktivister på den andra sidan sexarbetares rättigheter som den viktigaste jämställdhetsfrågan.
Cecilie Kirkegård är en av dem. Hon är taleskvinna för SiO, sexarbetares intresseorganisation som har runt 200 medlemmar och arbetar mot kriminalisering och för att informera andra prostituerade om deras rättigheter.
Hon bjuder på grönt te i sin lägenhet i Valby.
– Jag tror på fullständig likhet mellan könen, och jag anser att många feminister ser kvinnor som kvinnor snarare än människor. Så länge de ser oss sexarbetare som tomma, viljelösa skal så kan de inte heller veta vad vi behöver eller vad andra människor gör mot oss.
Enligt Cecilie Kirkegård är uppskattningsvis cirka hälften av Danmarks sexarbetare utländska medborgare. För dem är det olagligt att sälja sex. Dessutom är hallickverksamhet, det vill säga att hyra ut lokaler, sköta telefonbeställningar etcetera till prostituerade kriminaliserat. Så i själva verket är sexarbete på många sätt redan olagligt, trots att själva köpandet är lagligt.
Varför är den här debatten så stor i Danmark?
– Därför att det handlar om ett sätt att ha sex på som inte är det mest normala. Jag vill jämföra med synen på homosexuella förr i tiden, säger Cecilie Kirkegård.
Från svenska sexarbetare hör hon berättas att de är närmast förföljda av polis, att de får mindre respekt än danska och att prostitutionen har blivit mer ljusskygg och därför mindre säker.
– I Sverige har man inte lyssnat på sexarbetarna. Om ni nu vill kriminalisera, var i så fall är liga och säg inte att ni vill hjälpa oss. Jag tror att det handlar om att man vill få bort något man tycker är smutsigt. Men prostitutionen försvinner inte bara för att den blir olaglig.
Jag frågar Cecilie Kirkegård hur hon ser på Sverige ur ett jämställdhetsperspektiv.
– Det verkar vara väldigt feministfascistiskt, att man kräver 50/50 på alla områden. Men något jag tycker är mycket positivt är att ni har könsneutrala dagis och att ni har ordet hen. Här i Danmark har debatten varit hysterisk: ”Ni låter inte pojkar vara pojkar!” Men så är det inte – man låter ju barnen bestämma själva. Jag tror mycket på att saker ska bestämmas nedifrån och upp, i stället för uppifrån och ned.
”Jämställdhet är en dansk egenskap. Vi är frisinnade och frigjorda, till skillnad från minoritetsbefolkningen.”
Slutsatsen hos många av dem som jag pratar med i Köpenhamn, är att jämställdhetsdebatten de senaste åren varit i det närmaste kidnappad av invandringskritiker. En föreställning har vuxit fram om att danskar redan är helt jämställda, medan det motsatta gäller för människor med utländsk bakgrund.
Uzma Ahmed Andresen har startat kvinnonätverket Hennah, och arbetar till vardags med boendefrågor i området AAB 58 i yttre Nørrebro, för att öka gemenskapen och tryggheten. Hon är frustrerad över den svartvita debatten.
– Det finns en bild av att danska kvinnor kan hjälpa minoritetskvinnor att bli mer jämställda. Vad man inte ser då är att det pågår en massa arbete för rättigheter och för att förändra värderingarna mellan män och kvinnor. Man ser inte att minoritetskvinnor är på barrikaderna redan.
– Man ser bara slöjan och säger: du är så förtryckt så du har inget att säga om feminism, säger Uzma Ahmed Andresen.
– Förresten existerar det inte något sådant som ett enda minoritetssamhälle, frånskilt från det danska. Det är en falsk bild.
En boll kommer farande in genom den öppna dörren till bostadsbolagets kontor som ligger mitt på en stor innergård. I husen runtomkring bor sjuhundra personer.
Väggarna på kontoret är tapetserade med färgglada mindmaps och affischer. Det står ”Roadtrip til en ny Danmarkshistorie” på en av dem.
Ett av projekten på gården heter ”Unika stemmer”. Flickor i området skriver och sjunger låtar om sina egna erfarenheter. För några veckor sedan var det skottlossning i området och tjejerna kände den som blev skjuten.
– De pratar om det och sjunger om det. Det uppstår nya vänskaper mellan tjejerna och de kan stötta varandra, säger Uzma Ahmed Andresen.
För några veckor sedan bjöd hennes vän, en könsforskare vid Roskilde universitet, med henne till en konferens om modern feminism anordnad av Dansk Kvindesamfund – Danmarks äldsta förening för kvinnors rättigheter. Vännen ville ha med sig Ahmed Andersen för att lyfta frågan om intersektionalitet – hur genus, klass och etnicitet samverkar. Men Uzma nekades till en början att följa med eftersom konferensen föregående år hade handlat om etnicitet. Nu ville arrangörerna att den bara skulle handla om feminism.
– Det tycker jag slår huvudet på spiken när det gäller feminism i Danmark idag. Kvinnor med annan etnisk bakgrund inkluderas inte. För kvinnor som jag finns det ett glastak och en box som det är väldigt svårt att ta sig ur.
Uzma Ahmed Andresens Christianiacykel har fyllts av flickor från gården. Hon får alla att gå av innan hon trampar hemåt med sina två döttrar på flaket.
Innan det är dags att lämna Danmark går vi in på en restaurang mitt emot Kvindehuset på Gothersgade. På ena väggen hänger tre stora konstfotografier föreställande nakna kvinnor och påklädda män. Vi äter våra musslor under rumporna.
Sen åker vi över sundet igen, hem till det land som ungefär hälften av de vi har träffat har målat upp som ett slags jämställdhetsparadis – och den andra hälften som en feministisk diktatur.

”Blachman”

En tv-serie på DR2, dansk public service-tv:s experimentella kanal, där Tomas Blachman, jazzmusiker och X Factor-domare, pratar om nakna kvinnors kroppar tillsammans med andra kända danska män. Det har fått mycket kritik både i Danmark och i Sverige.
Gå till toppen