Resor

Himlen runt hörnet

Saltöknen Uyuni lyser upp som ett spegelblankt månlandskap. Bergssjöarna skänker flamingorna sin rosa färg. På den bolivianska högplatån kommer man himlen en aning närmare.

Utanför de bara, brungrå lerväggarna och fönstren med enkelglas ligger ett tunt snötäcke. Ångan står vit ur min mun när jag släcker ficklampan och kryper ned fullt påklädd under tredubbla filtar. De nyköpta knäsockorna av alpackaull känns som den bästa investeringen på länge. Jag somnar direkt.
Två dygn tidigare stuvades jag och min bror Niklas, tillsammans med vattenflaskor, matlådor, fyra andra resenärer och Edvin, chaufför tillika guide, in i en vit Toyota Landcruiser för att tillbringa tre dagar i bland annat världens största saltöken.
Salar de Uyuni i södra Bolivia är till ytan ungefär lika stor som Skåne och på 3 600 meter över havet ett givet mål för den som vill utforska Bolivias spektakulära högland. Resebyråerna i Uyuni ordnar alla liknande turer och vi råds att förhöra oss noga om vad som är inkluderat, hur mycket mat och vatten som beräknas per person, skicket på bilarna och hur många som pressas in i dem. Tumregeln ju dyrare desto bättre verkar stämma rätt bra när det kommer till matmängd och bostadskvalitet, men resrutten är i stort sett identisk överallt.
Landcruisern anländer och våra väskor surras fast på taket innan vi lämnar spöklika Uyuni, för att bege oss mot första sevärdheten som kallas ”Tågkyrkogården” och där rader av pensionerade ånglok står mitt i öknen för att rosta sönder.
Sedan bär det av ut mot de kritvita vidderna. Salttäcket är över tio meter tjockt som mest och ett tunt lager vatten förvandlar ytan till en jättelik spegel. I horisonten smälter bergtopparna samman med sina spegelbilder till flytande zeppelinare, bilar på avstånd ser ut som svävande väderkvarnar. Så overkligt att det kan vara en synvilla.
Folket som lever i närheten av Salar de Uyuni livnär sig på att med relativt primitiva metoder utvinna och förpacka salt, en tuff bransch då utländska företag effektiviserar produktionen och kan dumpa priserna. Saltet används även till byggnader och första natten söker vi skydd från regnet på ett hotell helt gjort av salt. Grova saltkorn täcker hela golvet – även i duscharna – och vi kan inte hålla oss från att smaka lite på väggen. Jodå, även den är salt.
Dag två börjar med punktering. Chauffören Edvin har med sig ett reservdäck. Det är inte pumpat. Vi får låna ett reservdäck från en annan Landcruiser. Det saknar mönstring. Turen i oturen består i att vi ännu inte passerat den sista byn, där kan vi få hjälp med lufttryck och slangbyte, innan öknen tar över helt, Kanske skulle vi ha betalat mer än de 700 kronor som turen kostat för att åka med en firma med bättre beredskap för oförutsedda händelser…
Lunchen blir mer än en timme försenad, vilket är enligt schema i Bolivia, ett land som tjurnackat står emot västerländska påfund som McDonald’s och att hålla överenskomna tidpunkter. Men hungern är snart glömd när Laguna Hedionda breder ut sig mellan snöklädda bergstoppar, en grönblå sjö, rosaprickig av mångtaliga flamingor.
Flamingon är egentligen vit, men färgas rosa från ämnen som finns i det den äter i de här sjöarna, säger guiden Edvin.
Efter lunchen börjar hagel dåna mot biltaket. Stoppet vid Árbol de Piedra, stenträdet, blir därför hastigt och kyligt. De märkliga och stora stenformationerna mitt i ingenstans härdar ut, det är just sådant här rått väder som format dem under århundraden.
Men inte ens haglet och de mörka molnen kan ta färgen ur nästa sjö, Laguna Colorada, som får sin röda färg från en sorts alger. Vid sjöns kant ligger vårt härbärge för natten. En enda kamin försöker förgäves förse fyra sovsalar med värme. Alpackastrumpor på.
När vi väcks efter den kalla natten är mörkret fortfarande lika ogenomträngligt som när vi la oss. Radion spelar Manu Chaus ”Me gustas tu” och en röst talar på spanska om vad klockan är i olika delar av världen. Edvin skiner upp och lägger glatt till ”Cinco de la mañana en Bolivia”, klockan är mycket riktigt fem på morgonen här i Bolivia.
Morgondimman visar sig vara ett moln och när vi kommer ur det närmar sig höjdmätaren 5 000 meter över havet. Edvin stannar bilen i en dal där tjocka pelare av ånga stiger från kokande geysrar i den vulkaniska marken, samtidigt som solen kämpar sig över bergstopparna. När bilmotorn stängts av hörs bara puttrandet från lerpölarna. Det är en storslagen sista bild vi får av Bolivia.
Vår ökentur slutar på gränsen till Chile, där en annan öken tar vid – Atacama är världens torraste och en helt annan historia. För den som vill går det också bra att efter geysrarna återvända till Uyuni eller fortsätta en fjärde dag till Potosí, en av många platser i Bolivia som k föregås av orden ”världens högst belägna”. Potosí, 4 000 meter över havet, tar höjdpriset bland världens städer och har tack vare sina silvergruvor också varit en av världens rikaste, man sägs ha skott hästar med silver här eftersom järn var svårare att få tag på. Staden är ett av Unescos världsarv tack vare sina koloniala herrgårdar och välbevarade kyrkor.
Lättaste sättet att resa till Bolivia är med flyg till La Paz, som med 3 640 meter över havet är världens högst belägna huvudstad. Centrum ligger omgivet av berg där bebyggelsen klättrar upp. I staden bor ”bara” 87 7000 personer, ändå känns det som att varenda gata myllrar av människor som ska någonstans eller som har öppnat en liten kiosk i ett plåtskåp på trottoaren.
Vid ett av de lummigaste och livligaste torgen ligger fängelset San Pedro bakom höga murar. Här satt svenske Jonas Andersson från Kungälv efter ett misslyckat försök att smuggla kokain, ett öde beskrivet av Markus Lutteman i boken som fick titeln El Choco. Fängelset är ett hett diskussionsämne bland ryggsäcksresenärerna på vandrarhemmen. Särskilt om och hur man kan muta vakterna för att komma med på en (olaglig) rundtur guidad av en fånge.
Ett annat måste bland unga äventyrare är att cykla på dödens väg, förbindelsen mellan La Paz och vackra utflyktsmålet Corioco. Vägen har utsetts till världens farligaste. Från 4 650 meters höjd störtar den i en 56 kilometer lång nedförsbacke till 1 200 meter. Vägräcken saknas och stupen vid vägkanten är nära nittiogradiga, mellan 200 och 300 personer dog här årligen när vägen var i fullt bruk. I dag finns en säkrare väg och dödens väg används nästan uteslutande av äventyrslystna turister.
Ytterligare norrut från Corioco ligger Rurrenabaque, Bolivias port mot Amazonas och sista anhalten innan nationalparken Madidi, ett sant paradis för fågelskådare. Runt tusen olika fågelarter finns här, liksom stora delar av Sydamerikas population av jaguarer, glasögonbjörnar, manvargar och jätteuttrar.
Den som i stället åker västerut från La Paz når inom fem–sex timmar världens högst belägna farbara sjö, Titicacasjön (de flesta bolag påstår dock att resan tar två–tre timmar). Turismen på sjön riktar in sig på Isla del Sol, ön där Inkaguden Viracocha sägs ha skapat solen. Flera resebyråer ordnar hel- och halvdagarsturer hit.
Österut från huvudstaden hittar vi inga fler världens högst belägna. Landskapet planar ut och övergår i regnskog. Mitt emellan klimatzonerna ligger staden Cochabamba, en bra utgångspunkt både för den som vill vandra i bergen eller glidflyga samt för den som vill ut i djungeln. I nationalparken Torotoro finns fotspår från dinosaurier bevarade och längre in i tropikerna ligger landets mest folkrika stad, Santa Cruz. Den är något mer välbärgad än övriga landet och en bra utgångspunkt för vandringar i regnskogen och båtturer på Amazonas.
Vår resa gick rakt söderut från La Paz. Med bättre tajmning hade vi kunnat besöka karnevalen Oruro, som inträffar helgen före askonsdagen varje år och har fått ett åtminstone lokalt renommé. Oruro kan vara väl värt ett stopp även på icke-karnevalsdagar, inte minst för att byta från buss till tåg på färden mot Uyuni då resten av landvägen har mer hål än väg.
Skumpigt blir det dock oavsett. Genom öknen finns ingen väg alls. Men så fort vi släpps av vid gränsen till Chile breder sig en perfekt motorväg ut sig och påminner oss än en gång om att Bolivia är kontinentens fattigaste land.

Resa dit

Flyg Köpenhamn–La Paz innebär två mellanlandningar, exempelvis Berlin–Miami eller Amsterdam–Lima, från 11 700 tur och retur men räkna med några tusen till. 90 dagars turistvisum fås kostnadsfritt vid gränsen.

Vår resa

In i Bolivia från Peru till Copacabana och vidare med buss (cirka fem timmar) till La Paz. Tåget till Uyuni var fullbokat och vi hänvisades till en skumpig buss. En tredagarstur i saltöknen bokades på plats i Uyuni samma morgon som avfärden. Resa, mat, vatten och boende var inkluderat i de 700 bolivianos (lika mycket i svenska kronor) som turen kostade. Passen stämplas för utresa i förväg av tullkontoret i Uyuni om man, som vi, vill bli avsläppt i Chile.

Bo

200-300 kronor natten för ett dubbelrum med frukost på hotell i La Paz, billigare och enklare i resten av landet.
Göra: Drick kokaté och ät quinoa. Besök häxmarknaden och kokamuséet i La Paz. Gör utflykter till Corioco, Titicacasjön, nationalparken Rurrenabaque eller Santa Cruz. Besök silvergruvan i Potosí eller inkalämningarna i Tiwanaku. Oruro har en berömd karneval som går av staplen helgen innan askonsdagen varje år.

Höjdsjuka

Mycket i Bolivia ligger på många tusen meters höjd och som turist bör man vara varsam på symptom på höjdsjuka. Vid 3 000 meter ökar risken radikalt, här är några sätt att undvika höjdsjukan:
Vila. Ge kroppen några dagar att vänja sig. Vila och gör så lite som möjligt, eller om möjligt, börja vid 2 000 meter och öka successivt varje dag. Det är viktigt att vara van vid höjden innan man ger sig ut på en längre tur i saltöknen, där närmaste möjlighet till vård kan vara långt borta.
Drick. Massor av vatten, 2–3 liter om dagen. Allt är mer ansträngande vid hög höjd och kroppen återhämtar sig lättare med vatten.
Lokala kuren. Kokaté (mate de coca), som även har en lugnande effekt för magen. Ämnen som finns i kokablad kan användas för att producera kokain, men dessa ämnen frigörs inte i varmvatten.
Syretillskott. På apotek finns ofta syrgas att köpa på tub.
Försäkra dig om att alla symptom som huvudvärk, illamående, yrsel eller sömnrubbningar beror på höjden. Blir det värre, sök vård eller åk till lägre höjd.

Salar de Uyuni i siffror

10: Öknen beräknas innehålla 10 miljarder ton salt. Var för 30 000–42 000 år sedan en enorm saltsjö.

21: I genomsnitt är det 21 grader i november–januari och 13 grader i juni

50–70: procent av världens litiumreserver finns här.

10 582: kvadratkilometer (något mindre än Skåne).

3 656: meter över havet. Mindre än 1 meters höjdskillnad inom öknens yta.

25 000: ton salt utvinns varje år.

Gå till toppen