Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Abba och Munch sjunger duett

Edvard Munch, Scandinavian Pain, Moderna Museet Malmö, t o m 25.8.

Nordiskt svårmod? Är vår minsta gemensamma nämnare melankoli, som doftar ensamhet, fylla, sexuell ångest och mörka vinternätter?
Isländske Ragnar Kjartansson verkar göra det lätt för sig, då han fyller en lada med verk av Edvard Munch och kröner taknocken med en elva meter lång rosa neonskylt, som förkunnar: Scandinavian Pain.
Ladan är en rekonstruktion av Kjartanssons utställning i Moss 2006, då den inte innehöll några verk av Munch men däremot konstnären själv, som omgiven av ett dramatiskt Munch-landskap undersökte nordisk ångest och bohemiskt artisteri.
Nu är Munch i ladan och det kan inte bli annat än fantastiskt med fyrtio original opretentiöst upphängda som om det handlade om vårt eget vardagsrum. Men naturligtvis vill Kjartansson Munch något. Och oss.
För att nå dit har han använt musik; som så ofta förr. Den här gången är det Abbas ”The Winner Takes It All”, en lite sorgmodig skilsmässosång. Han sjöng den från taket på ladan under en specialinlagd performance, och den filmen kommer att rulla under utställningen.
Vemod och svårmod möts i musik och konst. Men för mig blir summan mest vanlig billig sentimentalitet.
Vad är melankolin hos Munch annat än tidstypisk misogyni, dessa damer som hotar suga märgen ur karlarna. Eller konstnären själv på ölschapp, dyster och ensam. Mer banal manlig självömkan än svårmod.
Och ett sätt att göra Norden lagom exotiskt. Är inte också Abbas molltonade sång tempererad exotism. Det har ju funnits mycket våldsammare och mer blasfemiska exotiker i konst och musik.
Här är det vackra slingor som fastnar. Munch var lika bra på refränger som Abba behärskade slående bilder.
Krocken mellan Abba och Munch blir mötet mellan två stereotyper. De målningar som slank ur det tidstypiska mörkret framstod desto starkare. Flickan på sängkanten i sin plötsliga förundran. Och de två underbara hundar, som han målat bara för att han ville. Allt artisteri är borta, de bara ligger där på gräsmattan och leker med varandra, och verkar försäkra, att det inte finns något nordiskt vemod.
Det behövdes duon Kjartansson och Munch för att visa det.
Gå till toppen