Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Mellan tummen och pekfingret

Flera euroländer tvingas spara sig ur krisen.
Men ekonomernas tumregler minskar politikernas handlingsutrymme. Det visar ett uppmärksammat räknefel, skriver Kenneth Hermele.

Bild: Claudio Bresciani / SCANPIX
Det brukar kallas normpolitik, föreställningen att det finns tumregler som hjälper finansministrar och centralbankschefer att fatta rätt beslut. Ekonomi är ju, när allt kommer omkring, för svårt och komplicerat för vanliga politiker, för att inte tala om okunniga medborgare. Bättre då att låta normer automatiskt fatta de rätta, de nödvändiga besluten. Regler är dessutom okänsliga för opinion, till skillnad från politiker som alltför ofta försöker infria de vallöften de har gett sina väljare.
Jag skämtar, men ämnet är allvarligt: under de senaste tjugo åren har normer och regler kommit att dominera den faktiskt förda ekonomiska politiken. Ett av de tydligaste tecknen är EU:s Maastrichtfördrag från 1992 som lade grunden för den gemensamma valutan, euron. För att få komma med i euron måste länder uppfylla så kallade konvergenskriterier: inflationen måste vara under 2 procent, budgetunderskottet inte större än 3 procent av bnp, och statsskulden ska inte överstiga 60 procent av bnp. Lägg märke till att ingenting sägs om hur hög arbetslösheten får vara.
Som ett led i att få bort politiker från de viktiga besluten gjordes centralbanker runt om i världen oberoende av parlamenten. Så fick Riksbanken i uppgift att hålla inflationen runt 2 procent, en norm som visserligen är mer flexibel än den europeiska centralbankens mål, men som inte desto mindre ställer ett avgörande ekonomiskt redskap bortom det politiska spelet.
Var gränserna sätts i dessa normer är avgörande: medan alla kan hålla med om att en hög inflation och en skenande skuldsättning leder till ekonomisk ruin är det inte så enkelt att veta var gränsen går mellan ansvarig och oansvarig politik. Är 60 procent skuldsättning lagom, för mycket eller kanske för litet, i alla fall i ett krisläge?
Kanske behöver man ta mer lån under en begränsad period, som nu när det gäller att ta sig upp ur den värsta ekonomiska nedgången på åttio år? Något som talar för det är att många EU-länder i krisens kölvatten låtit sina behov gå före normerna: idag ligger EU:s offentliga skuld på hela 85 procent av bnp i genomsnitt. Det är klok politik, men den visar hur galet Maastrichtfördraget är.
Det är i det sammanhanget man kan förstå uppmärksamheten kring en kort artikel av ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff – ”Growth in a Time of Debt”, publicerad i American Economic Review 2010. Reinhart och Rogoff hävdar att gränsen för en ansvarsfull politik går vid en historiskt fastställd ”skuldtröskel” om 90 procent av bnp: över den nivån går ekonomierna i spinn och faller handlöst till marken, tillväxt ersätts med tillbakagång. Konservativa politiker i USA har gripit efter detta halmstrå för att bekämpa offentliga utgifter, Reinhart och Rogoff har blivit politiserad vetenskap.
För några veckor sedan avslöjade dock en granskning genomförd av Thomas Herndon vid Massachusetts universitet i Amherst att Reinhart och Rogoffs ”skuldtröskel” bygger på två fel: dels har de glömt att ta med flera länder som ingick i deras databas när de sammanfattar sin statistik – ett misstag som författarna erkänt – dels hade de räknat varje tillväxt eller nedgång lika oavsett hur länge den varat: Nya Zeelands stora tillbakagång under ett år blev lika tung som Englands långa period av tillväxt, ett dåligt år blev lika viktigt som sjutton hyfsade år. Det leder hela resultatet i konservativ riktning, mot lägre skuldsättning och mer åtstramning.
Skillnaden i resultat är häpnadsväckande: medan Reinhart och Rogoff säger att ett skuldberg på 90 procent leder till ekonomisk nedgång, visar den korrigerade beräkningen från Massachusetts av samma material att tillväxten även i djupt skuldsatta länder var plus 2,2 procent per år. Det är visserligen ungefär en procentenhet lägre än vid mindre skuldsättning, men det är ändå tillväxt, inte tillbakagång som Reinhart och Rogoff hävdade.
Det viktiga här är nog vilka politiska slutsatser man ska dra av denna kontrovers som kommenteras flitigt på finans- och ledarsidor runt om i världen. Reinhart och Rogoff menar att fattiga länder och tillväxtekonomier måste vara än försiktigare än ”mogna” industriländer som USA, Japan och Storbritannien: för fattiga länder går den farliga skuldgränsen vid 60 procent, säger de, alltså precis där EU:s konvergenskrav hamnat, något som ser ut som en tanke snarare än en tillfällighet.
Idag är det framför allt länder som Island och Japan som ligger i det antagna farliga häradet med en skuld på över 90 procent, så det allvarliga med Reinhart och Rogoffs felaktiga artikel är inte att den skulle leda till omedelbara drakoniska åtstramningar över hela linjen.
Nej, det verkligt oroande i deras nu avklädda räkneövningar är att de rättfärdigar normpolitik, som om det faktiskt skulle gå att fastställa vad som är en rimlig skuldsättning eller inflation en gång för alla, för alla länder, för alla tider. Därmed stöder Reinhart och Rogoff alla dem som vill minska valda församlingars och valda politikers handlingsutrymme. Normerna och tumreglerna visar sig alltså vara i högsta grad politiska, inte objektiva, vetenskapligt fastställda sanningar.
Det är något att lägga på minnet för de krisande euro-länderna.

Skuldsättning

Offentlig skuldsättning som andel av bruttonationalprodukten (bnp), mars–april 2013 i procent.
LandSkuldsättning (i procent)
Japan219
Kina39
Storbritannien89
Sverige38
Tyskland81
USA74
Gå till toppen