Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Läge för kohandel

Om någon vecka fyller pensionerna hundra år. Det var den 21 maj 1913 som riksdagen fattade beslut om en generell ålderdomsförsäkring. Det rörde sig om blygsamma belopp och de som redan hade hunnit bli 67 omfattades inte, en brist som fick den då skarpt radikale socialdemokraten Rickard Sandler att raljera:

Löfven och Reinfeldt i Agendas studio.Bild: Erik Mårtensson / Scanpix
”De gamla fråga: här beslutar Riksdagen en ålderdomspensionering, varför äro vi ej med i den? Jo, därför, att ni äro – gamla!”
Statsminister Karl Staaff lyfte däremot fram betydelsen av att reformen hade ”karaktären av en folkförsäkring och icke blott av en klassförsäkring”. En majoritet av de splittrade Socialdemokraterna stödde till sist förslaget.
Kanhända det retar en del: det var en liberal ministär under Staaff som tog det svenska välfärdsbyggets första spadtag.
Pensionerna är ett ständigt närvarande debattämne, men i det politiska och ekonomiska läge som nu råder är det en annan historisk händelse som antar aktuella dimensioner.
Även den fyller jämnt.
För i dagarna åttio år sedan, den 27 maj 1933, kom Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering och Bondeförbundet överens om ett ambitiöst krisprogram. Det var den så kallade kohandeln. Bondeförbundarna anfördes av Axel Pehrsson i Bramstorp, som fronderade mot sin partiledare Olof Olsson i Kullenbergstorp.
Därmed säkrades en riksdagsmajoritet som gjorde slut på det parlamentariska kaos som hade följt på den allmänna och lika rösträttens införande; mellan 1921 och 1932 hade Sverige sju regeringar. Samarbetet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, Centerns föregångare, övergick 1936 i koalition.
Hur mycket kohandeln bidrog till att dämpa depressionen kan diskuteras. Andra faktorer, som kronans depreciering när Sverige lämnade guldmyntfoten 1931, medverkade till en gynnsam utveckling. Exporten tog fart, arbetslösheten minskade och reallönerna ökade. Men i en socialt och ekonomiskt orolig tid med växande totalitära utmaningar markerade uppgörelsen det demokratiska systemets beslutsamhet, ungefär som Franklin D Roosevelts New Deal i USA samma år.
Blocköverskridande lösningar i stora frågor blev därefter regel. Detta uteslöt inte hårda politiska konfrontationer: om planhushållningen i slutet av 1940-talet, om pensionerna på 1950-talet, om löntagarfonderna på 1970-talet. Men det fanns en underliggande strävan efter breda och uthålliga överenskommelser som de senaste decennierna har manifesterat sig när det gällt skatter, pensioner och EU.
Den situation som uppstod i och med bildandet av den borgerliga fyrpartialliansen 2004 och regeringsskiftet 2006, med två cementerade block mot varandra, är därför något nytt och, om man så vill, främmande för svenska förhållanden.
De senaste sju åren har breda uppgörelser lyst med sin frånvaro, trots att det inte saknas områden där de hade behövts: en ny skattereform, energi och klimat, utbildning och forskning, villkoren för välfärdens framtida finansiering.
Med Stefan Löfven som socialdemokratisk partiledare – och med pressade mittenpartier i den moderatdominerade regeringsalliansen – kan detta vara på väg att förändras inför valet nästa år.
Efter sitt tillträde i januari 2012 har den tidigare Metallbasen Löfven gång på gång deklarerat sitt intresse för blocköverskridande samarbete; häromdagen handlade det om skolan. Löfven har uppenbarligen dragit den enda rimliga slutsatsen av Socialdemokraternas svidande nederlag 2010: att gå till val med en i detalj formaliserad rödgrön allians med Vänsterpartiet som komponent var snudd på galenskap i en politisk miljö, där valen avgörs av lättrörliga mittenväljare som mest vill se praktiska resultat.
När man botaniserar bland Stefan Löfvens uttalanden i regeringsfrågan framträder ett mönster. Han vill undvika att binda sig så hårt att han inte kan ta sig loss om valresultatet kräver andra lösningar än de blockpolitiska. Och han är inte främmande för en socialdemokratisk minoritetsregering, den vanligaste regeringsmodellen sedan 1957:
”Är det någon som har erfarenhet av att regera i minoritet och samla majoritet för sina förslag i parlamentet så är det socialdemokratin.” (Sydsvenskan 22/4 2012)
Förra söndagen, i samband med partiledardebatten i SVT:s Agenda, sade Löfven:
”Jag tycker allmänt sett att vi skall bryta blockpolitiken och det är därför vi söker breda överenskommelser.” (Expressen 6/5)
Uttalandet hade föregåtts av en inlindad invit från folkpartiledaren Jan Björklund under TV-debatten:
”I verkligheten så närmar vi oss varandra, från att ni har haft en otroligt kritisk inställning till privata alternativ och att vi har haft en för glättad inställning så är det numera så att vi är mer realistiska.”
När LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, sedan förordade en blocköverskridande regering ifall Sverigedemokraterna återigen blir vågmästare plockade Löfven upp tråden:
”Det går inte att få det till olika block och ’vi mot dem’. Väljarna kan ge ett resultat som vi aldrig hade tänkt och då måste vi vara beredda att ta ansvar för det.” (Expressen 8/5)
Som det ser ut nu, knappt ett och ett halvt år före riksdagsvalet, är det troligast att Socialdemokraterna går till val på en löst organiserad samverkan med Miljöpartiet. Det räcker knappast för majoritet och Vänsterpartiet lär reagera med ursinne, men då kan Folkpartiet erbjuda en möjlighet. Även Centern ingår i ekvationen, låt vara att ingen kan vara säker på att partiet klarar fyraprocentsspärren.
En annan – och ny – omständighet som såväl Stefan Löfven som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) måste förhålla sig till är en grundlagsförändring som innebär att riksdagen skall rösta om regeringsbildare efter varje val. Dessutom kan processen kompliceras av ännu en valframgång för Sverigedemokraterna, riksdagens pariaparti.
Om uppdraget går till Löfven torde det räcka med att Folkpartiet och möjligen Centern lägger ned sina röster; det avgörande är att den föreslagne statsministern inte har riksdagsmajoriteten emot sig. Att Folkpartiet, som vill ha förnyat förtroende för alliansen 2014, skulle rösta aktivt för Löfven ter sig mindre sannolikt och en S-MP-FP-koalition framstår för närvarande som politiskt omöjlig med tanke på motsättningarna: kärnkraft, arbetsrätt, Nato. Men att medverka i en regering är en sak, att tolerera den en annan. Fast det kan noteras att den dåvarande FP-ledaren Bengt Westerberg var öppen för regeringssamverkan med Socialdemokraterna efter den borgerliga valförlusten 1994.
Följaktligen borde Löfven – och kanske även Reinfeldt – gå hem och läsa på om Per Albin, Pehrsson i Bramstorp och kohandeln.
Uppgörelsens kärna bestod i att Socialdemokraterna, som var frihandlare, accepterade en protektionistisk jordbrukspolitik i utbyte mot att Bondeförbundet, annars skeptiskt till ökade statsutgifter, ställde sig bakom en expansiv krispolitik. Kompromissen symboliserades av en accis på margarin och av att lönerna för offentliga reservarbeten skulle motsvara grovarbetarlönen.
Bondeförbundets ”svek” väckte ilska på borgerligt håll, men flera frisinnade och en högerman anslöt sig till kohandeln; genomgripande förändringar har en tendens att dra med sig även tveksamma.
Ett inlägg av Per Albin Hansson i riksdagens andra kammare under kohandelsdebatterna i juni 1933 kan läsas som ett memento för den regeringsbildare som hösten 2014 kan tvingas söka sig fram utmed nya, eller nygamla, vägar:
”Man anklagar oss för att i jordbruksfrågorna ha gått till mötes. Man anklagar bondeförbundet för att i arbetslöshetsfrågan ha gått till mötes. Ponera att vi hade lyssnat till sådana råd och på båda sidor envisats utan att taga hänsyn till dels det faktiska läge, som krisen skapat, och dels önskvärdheten ur demokratiens synpunkt att undvika upprivande strider och åstadkomma samarbete – hurudan hade situationen varit i dag? Jo, här hade socialdemokraterna, representerande halvdelen av folket, stått i en förbittrad strid med de borgerliga, representerande den andra halvdelen.”
Denna politiska sanning må ha uppnått den aktningsvärda åldern av åttio år. Men den är långtifrån pensionsmässig.
Mer att läsa:
Ideologi och strategi. Svensk politik under 100 år (Norstedts) av Leif Lewin.
Svensk parlamentarism 1932–1936. Från minoritetsparlamentarism till majoritetskoalition (Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 1947) av Olle Nyman.
Per Albin. IV. Landsfadern (Wahlström & Widstrand) av Anders Isaksson.
Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand & Per T Ohlsson.
Sveriges historia 1920–1965 (Norstedts) av Yvonne Hirdman, Urban Lundberg, Jenny Björkman och Dick Harrison.
Gå till toppen