Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hälsningar från huvudet

Sami Said är tillbaka med en lekfull metaroman om skrivandet. Anneli Jordahl njuter av en briljant bagatell.

Monomani.

Author: Sami Said. Publisher: Natur och Kultur.. PublishYear: 2013.
Sami Said var en av fjolårets sensationella romandebutanter, prisad för sin egensinniga stil och humor. Debutromanens Noha bodde på studentkorridor där han grubblade. Vem är jag? Enstörig plugghäst, muslim, svensk, eritrean?
Redan nu kommer Said med en ny roman med liknande tematik, ungefär: ”Jag är en underlig typ, men tyck inte synd om mig, jag vill absolut inte vara som ni.” Berättaren heter Sami, han skriver på sin första roman och extraknäcker som lärare. Ambitionen är att bli en stor skönlitterär författare. Helst en ny Gertrude Stein. Han är besatt av henne. Tiden det tar! Romanen är ett enda långt febrigt kärleksbrev till en Sara som kanske gått förlorad när Sami isolerat sig i skrivandet. Försökt uppnå det där som måste till för att det ska bli bra. En ”laserstråle av koncentration” kallar Murakami det i sin bok om maratonlöpning, som han jämför med författandet.
En av de vanligaste – och tråkigaste – frågorna författare får av läsare och journalister handlar om skrivarvanor. Arbetar du på morgonen eller på kvällen? Hur många gånger skriver du om? Vad äter du? Skriver du för hand? Nu slipper Sami Said svara. Allt finns här i ”Monomani” som tilldrar sig i författarens hjärna. Resultatet är en satirisk metaroman om ett pågående skönlitterärt arbete. Om skrivandets vanor och våndor. Medvetet uttröttande skildras hur det är att hålla till godo med brorsans avlagda, ständigt kraschande datorer, koppla av med tv-serier och pannkakor med chokladsmet.
Det nära tilltalet, den språklekfulla stilen med blixtrande sentenser – ”mitt liv mäts inte i tid utan i rader” – känns igen från förra romanen. Liksom Noha tycker sig Sami ständigt bryta mot uppförandekoden, både jämfört med eritreaner och med svenskar. Sitt utanförskap omvandlar han till adelsmärke, om än av bräckligt slag: ”Utseende bryr jag mig inte om, däremot intelligens. Har jag tillräckligt?” Sami upptäcker att hans solitära position inte bara är individuell. Det finns endast en författare med eritreanska rötter utgiven på svenska. På Invandrarförlaget! Får Sami publicerat en roman på ett stort förlag blir han åtminstone banbrytare. Misslyckas han funderar han på att bli arkeolog. Ett närbesläktat arbete, detta tålmodiga grävande, detta putsande av detaljer. Fynd för författaren själv, knappt märkbara för läsaren.
En lättnad i prestationsångesten infinner sig när Sami hittar en usel bok av Gertrud Stein. Även genier skriver dåliga böcker.
”Monomani” är däremot en bra bok, men en briljant bagatell jämfört med debuten ”Väldigt sällan fin”, till sitt upplägg ett ambitiösare och mer originellt verk som utspelade sig både i Sverige och i Eritrea. Metaromaner om en romans tillkomst finns det gott om. Men Monomani är en djupverkande vägledning för den som vill knäcka den skönlitterära koden. Borde vara mums som läsning på skrivarskolor. Romanen får mig att tänka på ett uppiggande citat av skådespelargeniet Ernst-Hugo Järegård: ”Världen är full av idioter. Odla din excentricitet!”
författare och litteraturkritiker
Gå till toppen