Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ett vanligt äckel

Priset för Klaus Kinskis övergrepp betalas av hans dotter

Bilden av Klaus Kinski har varit bilden av ett excentriskt geni. Hans dotter avslöjar nu en annan, mycket mörkare, sida hos skådespelaren.Bild: Thanh My Huynh
Den mytomspunne skådespelaren Klaus Kinski (1926–1991) lär ha sagt ”Är man otroligt rik, är det okej att stiga ur Rolls Roycen barfota!” men det excentriska geniet gick över helt andra gränser.
I ”Kindermund” (Barnmun) berättar hans idag 60-åriga dotter Pola Kinski en annan historia, om ett barns ensamma och utsatta helvete. Klaus Kinski må ha varit en gudabenådad skådespelare, men var också en djävulsk far, en man som gav sig rätten att ta vad han ville – ett manligt härskarmönster drivet till sin sjuka spets.
Pola Kinski beskriver åren då hon var mellan fem och nitton år, fjorton år av övergrepp. Hon var nio när fadern bad henne klä sig fint i sin vita kommunionsklänning och han våldtog henne. Mönstret upprepades år efter år: Han klär henne som en docka med nya dyra kläder, går på restaurang, får ett utbrott och smyger sedan ner under hennes täcke på natten medan den nya frun och halvsystern sov i rummet bredvid. Ingen såg – och dottern lät det ske – av rädsla och för att känna sig älskad. Trots allt. Vad gör inte barn för att vara behövda, känna sig utvalda? När hon var äldre tvingades hon köpa kondomerna till sin egen våldtäkt.
Pola Kinski var 60 år innan hon vågade berätta om det som präglat hela hennes liv. Klaus Kinski dog långt innan någon ställde honom till svars. Hans död var nödvändig för att dottern skulle orka tala.
Jag var hälften så gammal när jag vågade erkänna för mig själv: Jag var fem år gammal när en släkting förgrep sig på mig. Jag sa ingenting till någon – för visst kunde jag behålla en hemlighet, inte vara en skvallerbytta – och tänk om någon skulle bli arg på mig? Mannen är död idag. Skammen lever kvar. Jag är ingen kändis, det är ingen snaskig historia, det bara hände. Det tilläts hända. Liksom det händer så många andra. Hur många gånger måste vi tala, läsa, höra om övergrepp på barn innan vi inser att det inte är något ovanligt? Att offer och förövare är en del av vårt samhälle? Antagligen känner jag fler offer för sexuella övergrepp än rökare. De flesta har inte utsatts för så grova brott som Pola Kinski, men i jakten på skandaler får dessa berättelser sällan plats.
Det finns en befogad rädsla för fula gubbar på nätet, men vi blundar ofta för den gamle farbrodern på släktkalaset som envisas med att vilja ha lillflickan i knät eller som ber brorsan att fiska upp mynt ur byxfickan.
Det är pinsamt och jobbigt för släkten att tala om. Årtionden senare berättar vi om övergreppen i förtroende eller i terapi – som om vi som barn var de skyldiga, de äckliga.
Mekanismerna för övergrepp finns inte bara hos nätpedofiler eller egomaniska superstjärnor. Men kanske måste vi börja läsa om dem, för att se att en sådan som Klaus Kinski bara var ett högst vanligt, ynkligt äckel som inte stoppades eftersom han kunde bete sig illa i konstens tecken.
Alla skyller på något, slätar över – och barnen är de som får sona vuxenvärldens skam resten av livet.
Gå till toppen