Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I porrfabriken

När porrskådisen Darren James såg hiv-rubriken intill sitt eget leende ansikte på tv-nyheterna bestämde han sig.

När porrskådisen Darren James såg hiv-rubriken intill sitt eget leende ansikte på tv-nyheterna bestämde han sig.
Sjukdomsbeskedet hade kommit på morgonen, i april 2004, från ett välbekant mobilnummer: Aim – Adult Industry Medical Health Care Foundation. "Säg inget till min familj", var allt han kom på att svara, eftersom de religiösa föräldrarna inte kände till sin sons yrke. Men det tog inte många timmar. Efter att ha sett tv-nyheterna checkade Darren James in på ett anonymt hotell för att ta sitt liv.
Han slapp följa de kommande dagarnas rapportering om hur miljardproduktionen stannade upp helt i San Fernando Valley, "Porn Valley", dalen mellan de brända höjderna i norra Los Angeles och porrvärldens huvudstad.
Aim var en legendarisk infektionsklinik som grundades under 90-talet av ex-porraktrisen och läkaren Sharon Mitchell för att upprätthålla gemensamma säkerhetsrutiner, satta av branschorganisation Free Speech Coalition. Skådespelarna måste testa sig för könssjukdomar minst en gång i månaden, och visa resultatet inför varje sexscen.
Aim:s stora, korsrefererande register kunde nås av producenter, som dubbelkollade att aktörerna var friska. Darren James namn stod intill ett "p", "positiv", dalen sattes i karantän och ytterligare tre skådespelare fick hiv-samtalet.
– Nu förstår du kanske varför jag fortsatt ägna mitt liv åt porr, säger Darren Edwards, som vaknade först flera veckor efter självmordsförsöket och tog tillbaka sitt födelsenamn.
Vi sitter bland överblivna flyers på kontoret hos Aids Healthcare Foundation. Tillsammans med organisationen har han fört in porr i politiken.
2011 lyckades de lägga ner Aim efter åtal mot det öppna skådespelarregistret som läckt ut på nätet. Den 6 november förra året röstade Los Angeles-borna ja till ett lagförslag som innebär att porraktörer måste jobba med kondom och ansöka om tillstånd hos en hälsovårdsmyndighet. Inspelningarna ska inspekteras regelbundet, likt restaurangbranschen. Att bryta mot lagförslaget kan leda till böter och fängelse i upp till sex månader.
Aids Healthcare Foundations påkostade kampanjer satte frågan på valsedeln och reklamskyltarna utmed stadens sega motorvägar.
Samtidigt är det extremt ovanligt att få hiv i porrdalen, enligt ledande experter. Och till skillnad från andra högriskgrupper, som narkomaner eller prostituerade, når en eventuell smitta inte långt, tack vare det egna säkerhetssystemet.
– Ja, det reducerar men förebygger inte smittan. Porrbranschen offrar enskilda människor. Det har den alltid gjort, säger Darren Edwards, men medger att frågan är större än kondomen.
– Det här är bara början.
Solen lyser nästan jämt över Los Angeles. Trots silvertejpade filtar över fönstren når ljuset in på översta våningen i en stor före detta fabrik. Speglar sig i svettiga pannor, böjda över olika skärmar, och en buffé av läsk, donuts och salta pinnar.
Tjugo minuter tidigare väntade jag och fotograf Julia Lindemalm på en adress vi fått av porrbolagets agent. En parkeringsplats av het asfalt. En äldre man med tunt hår och penna i handen, som samordnade dagens inspelningar, mötte upp. Han antog att vi var "filmtjejerna", synade oss från fötterna till ögonen och log så intensivt att jag tvingades titta mot marken.
– Vi är journalisttjejerna.
Vid ingången hälsade regissören. Den övergivna fabriken hyrs av många filmteam och på väg till inspelningen ledde han oss genom en läkarmottagning och fängelsehålor, som en guidad tur i mänsklig sexualitet. Att satsa på ovanligare preferenser är smart när ekonomin krisar, berättade han. Men den egna filmen ska rikta sig till par, "vanliga heteros", och att kliva in på översta våningen är att slås av klyschorna man vill skriva sig bort ifrån.
Solljuset når in genom de silvertejpade fönstren. I mitt block antecknas: "Militärmönstrade män överallt. Män, män, män. Vad gör de här? FULA! Blonda toppar, tribalskjorta, hawaiiskjorta".
38-åriga Jessica Drake sitter framför ett sminkbord. Hon ser ut som den snyggaste tjejen i en high school-film, men med något plastigt i mimiken. Som 25-åring läste hon psykologi i Texas, strippade för extrapengar och blev erbjuden en porroll.
– Jag funderade i flera månader innan jag tackade ja. Jag visste att svänger jag in på den här vägen så är den mitt öde för alltid. Men nyligen kom en gammal kvinna fram till mig och sa att mina instruktionsfilmer hjälpt henne att få sin första orgasm. Då kan man inte ångra någonting, säger hon.
Jessica Drake har vunnit åtta priser på AVN Awards, pornografins Oscarsgala. Hon är en av få skådespelare som går på fast kontrakt, och har dragit ner sitt arbete till sju filmer per år.
Övrig tid ägnar hon sig åt hjälparbete på Haiti, för organisationer hon inte vill uppge namnet på.
– Stigmat är det svåraste med mitt jobb, säger Jessica Drake, tar av sig byxorna och trosorna.
Det kamerablixtrar och bilden läggs ut på bolagets twitterkonto. Tio minuter till tagning med 44-åriga Steven St. Croix, som gör ensamma armhävningar. Han är muskulös, hårig och hundögd och har haft sex framför kameran sedan han som 19-åring flyttade till Hollywood med skådisdrömmar. Som många andra landade han i branschen via modell- och musikvideojobb.
– De blev som en ny familj. Jag har alltid gillat det ljusa, enkla livet och var aldrig killen med läkarambitioner, säger han och liknar jobbförberedelserna vid meditation. Allt utanför kroppen måste bort. Vissa dagar är det svårare än andra och rösten glappar, som om den försökte hålla ihop sig. Steven St. Croix ursäktar sig som "hjärtekrossad". Det går inte att dejta utanför branschen längre och han lovar förklara efter tagningen.
– Kom min vän, säger Jessica Drake och ger honom en lång kram. Han smeker henne utmed ryggen. De har jobbat ihop i många år.
Kamerorna riggas och alla har åsikter om det nya lagförslaget. Om ett år är det här huset tomt, säger en militärmönstrad man. I ena hörnet, intill två blå boxningshandskar, står en obruten kondomförpackning. Den lilla latexbiten som ställer porrdalens framtid på sin spets.
Sedan Marilyn Monroe skrattade på tidningen Playboys första omslag, och förklarade att hon var den lyckligaste kvinnan på jorden, har USA varit känt för sex. I dag uppskattas de liberala kusterna, och särskilt porrdalen, producera över 80 procent av all porr i världen. Stans smutsiga hemlis som successivt avmystifieras. Aldrig förr har porr varit så synligt i offentligheten. Idag finns ett oändligt utbud på nätet och skådespelarna har hundratusentals följare i sociala medier. Inför Los Angeles-bornas kondomomröstning togs ännu ett steg ut ur de före detta fabrikerna.
I motkampanjen betonades ekonomin ur ett samhällsperspektiv: under en kort period på nittiotalet använde branschen kondom och porrkonsumtionen sjönk med 30 procent. Skattepengar och tiotusen jobb kommer att tvingas ut ur staden, varnade Los Angeles Times och fick medhåll av företagsföreningar och kostymklädda porrskådespelare på CNN. Röster sa också att något större, en identitet, stod på spel.
– Jag har världens bästa jobb!
Så säger han till alla journalister, vår tids stora sexsymbol, som svänger in framför kaféet i vit sportbil.
Till skillnad från 80- och 90-talsporrens tjurnackade män är 26-åriga James Deen nätt och pojkig. Han är också branschens viktigaste pr-person.
Tidigare i år hade filmen "Lovelace" premiär i USA. Den handlar om 70-talsaktrisen Linda Lovelace som hoppade av sin karriär och avslöjade övergrepp och missbruk. Hennes biografi etablerade en mörk berättelse om porr, och på Youtube finns fotokollage av stjärnor som dött en för tidig död.
James Deens uppdrag är att byta ut den bilden. Han dricker grönt te, porträtteras i hippa modemagasin och spelade nyss in huvudrollen i sin första spelfilm "The Canyons", skriven av Bret Easton Ellis och regisserad av Paul Schrader.
– Jag hade en jättebra barndom. Jag är punktlig, professionell och älskar att ha sex. Så enkelt är det.
Autenticitet, att huvudpersonerna njuter på riktigt, har alltid varit viktigt i porr och James Deen, döpt till Bryan Sevilla, betonar framgångsrikt att han är James Deen. Det sanningskravet ökar på nätet.
Om skådespelare tidigare hade ett parallellt privatliv efter inspelningen så försvinner James Deen hela tiden in i mobilskärmen och flörtar med fansen på 140 tecken: "I have such a boner for love".
– Vissa tycker att det är jobbigt att alltid vara online, särskilt de äldre. Men jag är bara mig själv, säger han.
James Deen är också den nya lagens synligaste kritiker och tillsammans med Jessica Drake har han spelat in en ironisk tv-reklam där de har sex iförda skyddsmasker inför en statlig inspektör i tjocka glasögon. Hotet handlar om att inte vara fri. Att den amerikanska drömmen om en okomplicerad och glad sexualitet, som gjort Marilyn Monroe och James Deen till stjärnor, ska dala.
– Kommunistkina går om oss. Och nu detta. Folk kommer att välja porr från andra länder, säger han och ser, ytterst, en nymoralism.
– Konservativa skräms med hiv för att få bort sex de inte gillar.
Att spela in porr kändes som att ställa sig framför en laddad pistol, säger Darren Edwards på kontoret.
Som många andra beskriver han branschen med ordet "familj", men i en förrädisk betydelse. En tystnadskultur som gör att få talar ut om smittor eller utnyttjanden.
– Hamnar du utanför finns ingen nåd. Ett par år efter självmordsförsöket fick jag jobb på en statlig myndighet. Första veckan skickades ett stort paket till chefen. Det innehöll alla mina porrfilmer. Jag sparkades, berättar han.
Idag arbetar Darren Edwards som säkerhetsvakt, gymtränar varje kväll och lägger all annan tid på lobbyism. Han försonades med de religiösa föräldrarna innan de dog.
Aids Healthcare Foundations mål är att sprida den nya lagen över världen. För Darren Edwards är kondomen framför allt ett sätt att skapa debatt. Han ser en paradox i att porr exploderat sedan millennieskiftet i samma takt som folk, kanske brända av åttio- och nittiotalens hätska "sexkrig", slutat ifrågasätta innehållet. Till exempel att nästan alla filmer, trots en feministisk porrvåg, produceras av män och skapar ideal där killar inte använder kondom. Eller rasismen som gjorde att han som svart mest erbjöds roller i gruppvåldtäkter. En ny undersökning visar att vita betalas nästan dubbelt så mycket som skådespelare med andra hudfärger.
– Det finns regler i alla branscher, om vad man får och inte får göra. Jag antar att du fått höra att lagen "tvingar" bort porren. Som om de inte har ett ansvar och tar beslutet själva. Som om sex är ett stort undantag, säger Darren Edwards. Han visar mobilfoton på sin 7-åriga systerdotter.
– De som kallar mig moralist skulle inte stå ut med att se sina egna barn i branschen.
Men kondomer är också en fråga om vad kroppen pallar. Några kvarter söderut, i slutet av en fönsterlös korridor, ligger porrskådespelarnas nya klinik. I väntrummet matchas blommor och ljusa akvareller. Cutting Edge Testing har öppnat, så diskret som möjligt, efter stängningen av Aim och nyanställt läkaren Boby Sewbold. Sekretessen är fortfarande tveksam. Hon visar en patientkarta där namnet "Nikki" står intill förkortade sjukdomar och förgrenar sig i tunna rader av de senaste och kommande två veckornas sexpartners.
– Vissa skådespelare är mina extrabarn, men jag möter också män och kvinnor som inte orkar och hoppar av. Det här jobbet är ingen lek, säger Boby Sewbold och minns hur porrdalen pausade efter ett syfilisfall i somras, då en skådespelare fejkat sitt testintyg. I en intervju efteråt skyllde han på den ekonomiska omöjligheten i att vara borta från jobbet.
James Deen inledde karriären i början av nollnolltalet och arbetar idag "dubbelt så mycket för hälften av pengarna". I ett sådant tempo är kondom omöjligt, säger Boby Sewbold. Lagförslaget är formulerat av människor utan insyn i porrfilmarnas vardag.
– De flesta skådespelare är frilans och gör scener varje dag. All porr som säljer är inspelad under många timmar, i avancerade ställningar. Det skulle vara katastrofalt med kondom. Latex ger hemska, infekterade skavsår, tro mig.
I den före detta fabriken drar Jessica Drake handen över munnen. Steven St. Croix har precis haft ett möte med henne, under skrivbordet.
– Kan du inte hantera mig längre? Säger hon och ler kisande. Han reser sig hastigt och trycker ner hennes axlar.
– Det verkar som om någon behöver påminnas om vem som är chef på det här stället.
Kläder slits av. "Fortsätt till klimax" står det i manuset, som regissören följer med pekfingret. Militärmönstrade män äter lunch. Allt annat är stilla. Steven St. Croix klappar på ett nikotinplåster när scenen är klar. Han upprepar att det inte går att dejta utanför branschen längre.
– Det har alltid varit svårt med svartsjuka. Få förstår att jag kan ha sex som bara är sex, inget större. Jag äter rätt ofta middag med Jessica Drake och hennes man, som är regissör, säger Steven St. Croix.
För ett par år sedan lämnade han pornografin och öppnade ett galleri i Frankrike tillsammans med en flickvän utanför industrin. Men deras ekonomi sinade och Steven St. Croix åkte till Los Angeles för att snabbt och tyst dra in nya pengar. När en producent lagt upp honom som en profil på Twitter tog relationen slut.
– Hon kände min historia och anade att jag skulle spela in porr igen, men det blev för mycket. Dessutom finns inte de stora dollarna längre, så det här är mitt kall nu. Jag följer branschen, även om vi måste lämna San Fernando. Eller USA, säger han.
Över golvet bärs rekvisita. Filmen satsar på berättande och repliker. Just den påkostade produktionstyp som ofta sägs hotas av hemmavideos eller billiga gonzo-inspelningar. Men i porrdalen är den traditionella statussorteringen stark: mellan fint och fult, seriöst och desperat. De som smittats av könssjukdomar har i princip alltid tillhört c-laget, förklarar regissören. Samma indelning i god och dålig smak, men i ett större perspektiv, tror Steven St. Croix ligger till grund för det nya lagförslaget.
– Jättemånga jobb är förenade med viss fara. Varför lagstiftar man inte mot stuntmän eller performancekonstnärer?
I början av 2013, när de stora porraktörerna stämde länet Los Angeles för att få lagen upphävd, anspelade deras advokat på samma resonemang. "Man måste inte vara Oscarsvinnare för att skyddas av yttrandefriheten". Men kondomer har inte med grundlagen att göra, svarar Aids Healthcare Foundation som förutspår att de stora orden, som så småningom ska prövas i rätten, kommer att "klinga falskt". Under vintern och våren 2013 får de också se sitt arbete rita om porrkartan: produktionen i Los Angeles minskar.
Utanför de silvertejpade filtarna börjar solen gå ner, regissören rusar mellan rummen. Steven St. Croix och Jessica Drake äter buffé ihop. Flera tagningar återstår.

Linda Lovelace

Linda Lovelace blev 1970-talets mest omtalade porrskådespelare efter "Långt ner i halsen", den första porrfilmen som fick genomslag i mainstreamkulturen. Men i skuggan av framgången utspelade sig en historia fylld av droger, våld och sexuella övergrepp, där Lovelace närmast var en slav i sitt eget äktenskap med producenten Chuck Traynor. År 1980 berättade Linda Lovelace, eller Linda Marchiano som hon egentligen hette, sanningen i sin självbiografi "Skärseld" och ägnade resten av sitt liv åt feministisk aktivism. I filmen om hennes liv, som premiärvisades på Sundancefestivalen i USA i början av året, spelas hon av Amanda Seyfried. Filmen har svensk premiär i höst.
Gå till toppen