I Roy Anderssons konspiratoriska aidsfilm ”Någonting har hänt” (beställd av Socialstyrelsen 1987 men aldrig färdigställd) finns en scen där en naken judisk man knuffas av SS-officerare ut bland isblocken i en bassäng, medan läkare i vita rockar antecknar hur mycket kyla han tål. Som soundtrack ligger Edvard Perssons ”Skånska slott och herresäten”: ”På himmelen vandra sol, stjärnor och måne / och kastar sitt fagraste ljus över Skåne / På höga och låga, på stort och på smått / på statarens koja och ädlingens slott”.

Den som följt Roy Andersson vet att inget hamnar i hans filmer av en slump. I stridsskriften ”Vår tids rädsla för allvar” (1997) utvecklar han musikvalet och kallar Edvard Persson-trudelutten för ”ett mästerstycke i smickrande floskler och inställsamhet gentemot överheten. Att Edvard Persson får sjunga denna sång över en scen som visar dödliga köldexperiment på judar beror på att när den mentala förberedelsen för denna utrotning pågick som bäst var just den melodin oerhört populär”.

Att Roy Andersson inte vill se den milda ironi som döljs i rimparen glor upp–Torup, gungfly–Ljungby och möget–Hans Kunglig Höghet kan väl vara sin sak. Det intressanta är att Edvard Persson (1888–1957) lyckades provocera trettio-fyrtio år efter sin död. Det var troligen inte den gode Edvards avsikt.

Andersson är inte ensam om att stämpla Edvard Persson som inskränkt, bigott och dumpatriotisk. Den som någon gång råkat ratta förbi Skånepartiets muslimfientliga och lokalchauvinistiska närradio har troligen fått i sig några takter Edvard. För partiledaren Carl P Herslow verkar det fortfarande inte finnas någon lämpligare representant för den bild av Skåningen som partiet vill frammana.

Verkligheten är förstås något komplexare än så. Visst kan man hitta Skåneskryt i visan ”Liden vid kanin”: ”Vi har egna skånska senapskorn / och vi har vårt eget Ljungby horn / Vidare så har vi, obs, / egen prima skånsk kalops / och stora kor med buffelhorn”.

Men då ser man inte självironin i fortsättningen: ”Och vi har vårt eget tänkesätt / och vi tänker både titt och tätt / Men se måtta ska det va! / Det kan aldrig vara bra / att tänka när som man är mätt.”

Edvard Persson har i någon mån sig själv att skylla. Han odlade medvetet sin persona på film, den sunt skeptiske livsnjutaren med tollorna nerkörda i bördig skånsk mylla, han som talar med förnuftets röst och ser det lite grann från ovan och slungar ur sig rent anti-intellektuella aforismer som ”kultur är en andlig parfym som människor sprutar på sig för att man inte ska känna hur de egentligen luktar.”

Hans filmer avslutas ofta med ett tal, inte olikt hur Aaron Sorkin lägger stora sjok med åsikter i rollfigurernas munnar i ”Vita huset” och ”The Newsroom”. I Edvard Perssons fall handlar talet oftast om att vi i den lilla världen ska ta hand om varandra medan de i den stora världen förgör varandra.

Här är det förstås viktigt med den historiska kontexten. Edvard Perssons populäraste filmer gjordes under brinnande världskrig. Hans trygga eftertänksamhet, ständigt manande till besinning, fyllde en funktion för dåtiden. En film som ”Kalle på Spången” (1939) drog två miljoner svenskar till biograferna och gick för fulla hus i åttiosju veckor i Köpenhamn. Det är där Edvard som värdshusvärd konstaterar: ”Ja, världen den rustar på tusende sätt / men här rustar värden så mänskan blir mätt / Av alla de sätten är det nummer ett.”

Pontus Brandstedts ambitiösa biografi ”Jakten på Edvard” belyser människan, skådespelaren och filmstjärnan Edvard Persson från ett otal vinklar. Brandstedts fascination för Sveriges störste filmstjärna någonsin, räknat i publiksiffror, driver honom att söka upp varenda gammal motspelare, statist och scriptgirl som ännu är i livet. Trots sin beundran tecknar han inget hjälteporträtt: Edvard Perssons divalater var omvittnade redan under hans levnad, hans syn på Hitler under kriget var nog inte odelat negativ, mycket tyder på att det fanns icke erkända barn med Persson-dna på bygden.

Ibland blir framställningen repetitiv: de flesta som Brandstedt har letat upp jobbade trots allt bara med Edvard Persson i ett par dagar för mer än ett halvsekel sen. Andra intervjuer kommer in på stickspår så att ganska långa textstycken bara associativt handlar om Edvard Persson. Oftast, men inte alltid, räddas det otympliga materialet av Brandstedts entusiasm för ämnet. Det inspirerade språket gjuter liv i den kronologiska framställningen, som lätt gör biografier till kataloguppställningar.

Författaren står alltså främst för det anekdotiska och det nördiga, reflektionerna får man göra själv. Mest överraskande för mig, som trodde mig ha lite allmänkoll på svensk filmhistoria, är hur högt Edvard Perssons skådespeleri hölls också av samtidens recensenter. Särskilt Stockholms-Tidningens fruktade kritiker Robin Hood (Obs! Pseudonym!) framhöll alltid äktheten i Edvard Perssons underspel. När manusen efterhand tappade styrfart och allt desperatare åtgärder vidtogs – bland annat kallades dysterkvisten Stig Dagerman in för att liva upp ”En natt på Glimmingehus”-manuset 1954 – konstaterade kritikerna det med sorg och inte skadeglädje.

En av få som öppet ifrågasatte Edvard Perssons status var revysatirikern Karl Gerhard. I en artikel i Vecko-Journalen 1941 angrep Gerhard Edvard Persson för att välja de lättköpta poängerna och den breda vägen, när det egentligen bodde en betydligt mer sofistikerad underhållare i Edvard. När Edvard inte blev tillräckligt arg på Gerhards artikel trappade Gerhard upp kritiken: i en revy ställde han sig Edvard-sminkad bredvid en julgris och påpekade att det var han som var Edvard.

Vilket tydligen var exempel på sofistikerad och icke-lättköpt underhållning enligt Karl Gerhard.