Aktuella frågor

Debattinlägg: "Viktiga perspektiv tappas bort i det allmänna hyllandet av sociala mediers förtjänster."

Auktoritära regimer använder Youtube som ett verktyg för att förtrycka människor.
Det skriver Tina Askanius, lektor och forskare i medie- och kommunikationsvetenskap.

Facebookrevolution, Twitterrevolution, Youtubedemokrati och Blackberryrevolt …
Mycket trycksvärta har spillts, i både dagspress och akademisk litteratur, på de sociala mediernas avgörande roll under de senaste årens proteströrelser runt om i världen.
Ofta har den nya teknologins förtjänster lyfts fram på bekostnad av de mänskliga insatserna på gatorna som har förändrats förhållandevis lite över tid.
Inom det framväxande forskningsfältet online-aktivism finns några viktiga slutsatser:
Online-aktivism leder inte i sig till politisk mobilisering.
Sociala medier gör inte att människor engagerar sig på radikalt nya sätt i politiken.
Sociala medier erbjuder ingalunda demokratiska plattformar där alla, oavsett makt och resurser, får komma till tals.
Nya medier kan utvidga och stärka redan existerande politiska nätverk och skapa möjligheter för fler människor att engagera sig, både när det gäller att göra sina röster hörda och att agera.
Två viktiga perspektiv tenderar att tappas bort i det allmänna hyllandet av sociala mediers förtjänster, dels det historiska sammanhang som de måste placeras i och värderas utifrån, dels de politiskekonomiska förhållanden som dikterar villkoren för de plattformar, till exempel Youtube och Facebook, där den så kallade demokratiska medierevolutionen sker.
Nya medier och nya sociala rörelser framställs ofta som om de går hand i hand. Men det lilla ordet ”nya” som sätts framför allt som är samtidigt kan vara missvisande.
Att använda medier för politisk organisering och mobilisering är långt ifrån nytt. Om man blickar tillbaka går det att se att ett ökat politiskt engagemang – och användandet av alternativa medier för det – inträffar när förändringar i den politiskideologiska omvärlden sammanfaller med mediernas teknologiska landvinningar.
Ett nutida exempel är det enorma flödet av politiska videor som varje dag laddas upp på Youtube från hela världen. Videoaktivism online kan innehålla allt från dokumentation av brott mot mänskliga rättigheter till videor som uppmanar människor att demonstrera eller delta i en politisk aktion. De kan utgöras av så kallade politiska remixvideor, där nytt och gammalt material klipps ihop på ett lekfullt sätt för att skapa ett politiskt budskap. Denna typ av videor har en nästan hundraårig historia före Youtube och internet.
På 1960- och 70-talet sysslade främst politiskt engagerade grupper, så kallade videokollektiv, med videoaktivism. Att titta på video var då främst en gemensam upplevelse för dem som ingick i kollektiven. De såg på video tillsammans från bakluckan på en lastbil eller på offentliga filmvisningar under politiska möten.
På 1940- och 50-talet, långt innan den bärbara kameran blev tillgänglig för allmänheten, existerade en form av videoaktivism i subkulturer bland radikala film- och dokumentärskapare. De visade sina alternativa nyhetsjournaler på biografer.
De första politiska remixvideorna gjordes på 1920-talet. Ett exempel är de sovjetiska filmmakare som skapade kritiska berättelser om klass och social orättvisa utifrån ett sönderklippt material hämtat från traditionella Hollywoodproduktioner.
Idag har i princip alla med hjälp av en mobiltelefon möjlighet att göra en video och göra anspråk på titeln videoaktivist.
Främst tittar människor på video ensamma framför sina datorskärmar.
Nya former av digital videoaktivism och plattformar som Youtube utmanar föreställningar om vad som kan räknas som politiskt deltagande. I ett aktuellt forskningsprojekt uttrycker de intervjuade aktivisterna en oro för ”demokratiseringen” av video som politiskt verktyg. De ifrågasätter bland annat att den nya generationens aktivister välvilligt lägger all sin kommunikation i händerna på stora, mäktiga mediebolag.
Det Googleägda Youtube framställer gärna sig själv som en demokratisk plattform som bygger på vanliga människors engagemang. Men Youtube är ett videoarkiv styrt av en stenhård marknadslogik. Det är konstruerat utifrån att människor ska lägga märke till och klicka på den reklam som finns på sajten.
Kommersiella och militära intressen bevakar ständigt Youtube. För auktoritära regimer fungerar plattformen som ett verktyg för att förtrycka människor. Youtube används som ett sorts bildarkiv för att övervaka dem som ifrågasätter regimen.
Men det största problemet är enligt aktivisterna inte att videor censureras och försvinner eller att aktivister övervakas. Det är att filmerna och deras budskap lyfts ur sitt sammanhang, vilket gör dem obegripliga.
Genom spridningen på nätet går betydelsen av det politiska budskapet förlorat när det lösgörs från det större sammanhang som det från början ingick i. Utan bakgrundskunskap förvandlas videorna till innehållslöst brus, utan mening eller mål i det enorma flödet av information.
De videoaktivister jag har intervjuat uppmanar till att aldrig sluta ifrågasätta de ideologiska och kommersiella krafter som styr det vi gör online och att sträva efter att skapa alternativa och meningsfulla rum för politiska samtal och politisk handling.
Frågan är hur den frihet som uppstår när människor möts ansikte mot ansikte på en fysisk plats kan skapas i digitala sammanhang. En aktivist förklarar: ”Det behövs en kaffesalong på nätet. Det är där videorna ska delas. Men hur ser det stället ut – där man kan träffas, där man är säker, där man kan prata och planera inför framtiden?”.
Tina Askanius
 

Håller du med skribenten? Kommentera artikeln!

Tina Askanius är lektor och forskare i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet.
Gå till toppen