I söndags sköt Sverige hem guldet i ishockey-VM. Det var en fantastisk kväll. Ja, hela helgen var fantastisk. Under två dagar hade svenskarna haft sällskap av miljontals tv-tittare som först såg den underbart regnbågsglittriga Eurovisionfinalen och sedan hockeyn.

I söndags hände dock en annan sak också. Upplopp i Husby, skrek rubrikerna. På Twitter bråkades det i realtid om kidsen i Husby var ett gäng huliganer eller om polisen hade provocerat fram något genom att använda sig av övervåld.

Diskussionen om detta pågår fortfarande. Men en sak vet vi: det kommer inte leda till artiklar om hur händelserna i Husby påverkar mediebilden av Stockholm. Vi kommer inte att läsa bekymrade analyser om den segregerade huvudstaden.

Föreställ er nu att samma sak hade hänt i Malmö i lördags. Då hade riksmedierna snabbt dammat av de gamla formuleringarna om Sveriges Chicago. Varför? För att det finns en mediedramaturgi om Malmö så stark att den svävar ovanför verkligheten.

I veckan som gick medverkade jag i P1:s och SVT:s sändningar om Eurovision. Båda gångerna var programledarna hitresta från Stockholm. Båda gångerna fick jag frågor om den mörka bilden av Malmö. Båda gångerna försökte jag påtala det bisarra med att jag skulle ge min bild av bilden av Malmö. Vad kommer härnäst? Att en tredje part ska diskutera min bild av bilden av bilden av Malmö?

För några veckor sedan konstaterade kollegan Patrik Svensson det självklara: ”Malmö är inte en ’bild’. Malmö är en stad.” Vi som är engagerade i stadens utveckling arbetar inte på en reklambyrå. Jag vill inte klä mig i Mad Men-mode, dricka Old Fashions och brainstorma om hur Malmö ska uppfattas som Sveriges motsvarighet till hipsterserien Portlandia. Jag vill delta i en seriös diskussion om stadens problem och möjligheter. Och jag förväntar mig samma sak av utsocknes journalistkollegor. Att de ställer detaljerade, insatta frågor om sakernas tillstånd i stället för att vifta med en luddig ”bild”.