Signerat

Henrik Bredberg: Varning, Barbro Engman kan bli arg

Barbro Engman gillade inte min signerade ledare ”Engmansyndromet” (11.4). Det var rätt väntat.
Förre bostadsministern Mats Odell (KD) måttar stort. Avser han all den makt som Hyresgästföreningens Barbro Engman, till höger, sitter på?Bild: Bertil Ericson / SCANPIX
Engman, som är förbundsordförande i Hyresgästföreningen, surnade till i bloggosfären.
”Vad menar karln?”, skrev hon på ”Barbros bostadsblogg” och tyckte sig upptäcka ”många konstigheter” i ledaren.
Vad jag sagt? Ungefär detta:
Att Sverige har en havererad bostadsmarknad med stor brist på hyreslägenheter, särskilt i tillväxtstäder som Malmö och Lund.
Att det delvis beror på bruksvärdessystemet, som i sin tur bygger på hyresregleringen från 1942, ett system som inte är tillräckligt känsligt för signaler om utbud och efterfrågan.
Att systemet inte reformeras därför att varje gång någon seriöst vill diskutera en förändring hojtar Barbro Engman sitt skrämselord ”marknadshyror”. Kritikerna går sedan ner sig i Engmans opinionsträsk – det tycks som om hennes hyresgäströrelse alltid sitter på problemformuleringsprivilegiet.
Engman raljerar och menar att riksdagsledamöter nog kan tänka själva och själva trycka på voteringsknapparna.
Jo, tänker gör de. Men de vågar inte agera, sannolikt för att de skräms av vad Engman skräms med – etiketten ”förespråkare för marknadshyror”, något av en pestflagga i Sverige.
En mer uppskattande läsare var seniorprofessorn i nationalekonomi Lars Jonung. Han mejlade ett tack för denna ”fyndiga och rättframma ledare”.
Mejlet nämns inte främst för att blåsa upp en viss ledarskribents ego, utan för att Jonung inte är vilken Lundaprofessor som helst.
Lars Jonung är ordförande i Finanspolitiska rådet, en myndighet med uppgift att granska Sveriges finanspolitik och som häromdagen presenterade sin årliga rapport.
Svensk finanspolitik 2013 är intressant på många sätt. Också för vad som sägs om bostadspolitiken:
”På längre sikt kan en bättre fungerande bostadsmarknad – inte minst vad gäller hyresmarknaden – bidra till ökad rörlighet på arbetsmarknaden och högre ekonomisk tillväxt.”
Med andra ord:
Bostadseländet är ingen liten perifer fråga där några få kommer i kläm, som de tusentals unga som längtar efter att flytta hemifrån och skaffa sig ett eget liv.
Bostadseländet begränsar människors chans att få jobb, det går ut över landets tillväxt och därmed välståndet.
Till rådets sågning kan läggas den fräna kritik som i åratal hörts från en annan tung nationalekonom.
På DN Debatt förra söndagen beskrev Assar Lindbeck hur hyresregleringen jagar bort privat kapital från marknaden för hyresfastigheter. När trängda kommuner sedan inte heller bygger så mycket nytt blir haveriet begripligt.
I en intervju i magasinet Neo (nr 3/13) säger Lindbeck att den icke fungerande bostadsmarknaden i kombination med höga ingångslöner gör att många invandrare inte kommer in i samhället – de får varken jobb eller bostad.
Vad bör göras?
Att över en natt införa marknadshyror är varken realistiskt eller socialt acceptabelt. Det inser nog både Jonung, som i början av 1990-talet var ekonomisk rådgivare åt statsminister Carl Bildt (M), och Lindbeck, socialdemokrat fram till 1982 då löntagarfonderna fick honom att lämna partiet.
Assar Lindbeck, den idag 83-årige ekonomen som var nära att bidra till en avvecklad hyresreglering 1966 då han jobbade för regeringen Erlander, vill se marknadshyror införas långsamt och ansvarsfullt. Kanske med början i nyproducerade bostäder, kanske i ett system där höjningar tillåts ske med max X procent per år.
Finanspolitiska rådet under ledning av Lars Jonung uppmanar dagens regering att ”ta ett samlat grepp om bostadspolitiken” och på en och samma gång hantera frågor om byggande, beskattning, ränteavdrag och bruksvärdessystemet.
Det skulle onekligen behövas.
För jobben.
För ungdomarna.
För invandrarna.
För välståndet och välfärden.
Frågan är bara om regeringen vågar. Barbro Engman kan ju ilskna till.
Gå till toppen