Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Läs ett utdrag ur ”De förlorade barnen”

4. Mohammed. London
Det finns inget skydd för regnet på torget vid Marble Arch så vi kastar oss över gatan och upp på en röd dubbeldäckare. Det är en turistbuss, med inspelad guidning och hörlurar till alla.
Mohammeds blå t-shirt har hunnit bli rejält blöt den här höstdagen i London. Han vill inte sitta nära, trots att motorbullret gör det svårt att samtala.
"Jag har problem med min andedräkt. Det är tandställningen. Jag har haft den i två år och kan inte få av den."
På sätet bredvid oss sitter en man och snarkar ljudligt. Mohammed ler hastigt och säger att han också gör sådär ibland; sätter sig på en buss för att sova en stund. Det behövs när det varit så stökigt där han tillbringat natten att han inte vågat somna.
När Mohammed var 16 år tvingades han lämna Sverige på grund av Dublinförordningen och skickades tillbaka till Storbritannien, där han tidigare sökt asyl. Ett år senare beslutade Storbritannien att han skulle till hemlandet Afghanistan. Det var då han klev ur systemet. Sedan sommaren 2011 lever Mohammed på Londons gator, bortom alla samhällssystem.
Det var mannen som hans syster hade tvingats gifta sig med som fick honom att lämna den talibanstyrda byn i Qarabaghdistriktet i östra Afghanistan. När Mohammeds pappa dog fick han flytta hem till sin svåger, en hårdför taliban som misshandlade både systern och Mohammed och tvingade honom att jobba långa dagar. Hans syster kunde inte skydda honom. Till slut rymde han.
Bit för bit tog sig Mohammed till Iran och huvudstaden Teheran. Där märkte han direkt att han inte var välkommen.
"Med mitt asiatiska utseende. De tyckte inte om mig."
Det var svårt att hitta arbete och på stan kastade folk glåpord efter honom. Mohammed var 12–13 år då, han minns inte så noga, säger han. Till slut lyckades han skaffa sig ett jobb i en liten syfabrik, där han arbetade långa pass sex dagar i veckan. Målet var att spara tillräckligt med pengar för att kunna ta sig till Europa.
"Det tog två år."
I Iran fick han en kompis som också drömde om ett bättre liv. De pratade om att gå i skolan. Att spela fotboll. De bestämde sig för att hålla ihop och resa vidare tillsammans. När pojkarna hade tillräckligt med pengar letade de reda på en smugglare i Teheran. Det var en afghan. Han ville ha 800 kronor för att ta dem över gränsen till Turkiet.
När Mohammed och hans kompis nådde Turkiets huvudstad Istanbul fick de tak över huvudet i en källare som var ett tillhåll för iranier, irakier och afghaner på flykt. Det var trångt och lite obehagligt med alla människor, säger han. Pojkarna stannade i flera veckor och under tiden letade de efter hjälp att ta sig vidare över gränsen till Grekland.
Det snackades mycket bland dem som var på väg om hur det var i olika länder. De flesta hade Mohammed aldrig hört talas om. Som Sverige. Han fick veta att det var ett bra land med snälla och vänliga människor som tog väl hand om barn. Storbritannien var också okej. Grekland, fick han höra, var ett brutalt ställe, som till varje pris måste undvikas. Där kunde man bli inlåst och slagen om man greps. Ändå visste Mohammed att det inte fanns några andra alternativ för den som ville vidare till norra Europa. Man måste passera Grekland. Han betalade en ny smugglare mot att han skulle ordna resan. Pojkarna lyckades ta sig hela vägen till hamnstaden Patras utan att avslöjas.
"Jag var rädd hela tiden."
I hamnen fanns ett flyktingläger och de som inte fick plats där sov direkt på stranden. Mitt i röran, bland alla människor och i jakten på båtbiljetter till Italien, tappade de två pojkarna bort varandra. Mohammed letade länge.
"Jag har fortfarande inte hittat min vän. Inte ens på Facebook."
Till slut måste han fortsätta, ensam. Han hade lite pengar kvar och fick plats på en båt till Italien, dit stora flyktingströmmar går och där många barn och ungdomar lever på gatan. Mohammed tog sig till huvudstaden Rom. Där hittade han snabbt andra afghanska ungdomar som tog med honom till Centro Astalli, en hjälporganisation med Roms största soppkök.
"Där fick jag mat och lite kläder."
Också där diskuterade flyktingungdomarna de olika europeiska länderna och vart det var bäst att ta sig. Sverige nämndes igen som ett bra land, liksom Storbritannien.
Till de samlingsplatser där de afghanska ungdomarna höll till kom också unga killar som var hantlangare åt människosmugglarna och som raggade passagerare. Där och då bestämde sig Mohammed för Storbritannien.
I Chinatown saluförs glaserade fjäderfän i vart och vartannat restaurangfönster, vägg i vägg med tvätterier och matbutiker. Några gånger har Mohammed varit här i kvarteren och sökt jobb, men arbetsgivarna frågar alltid efter uppehållstillstånd och id-handlingar. Han är arg, säger han, över att han inte kan förändra sin situation. Att inget land vill ge honom papper så att han kan försörja sig och leva ett vanligt liv.
Enligt honom är det rena rama lotteriet var man hamnar och hur det går för en. Det är Dublinförordningen som styr huruvida alla ansträngningar varit förgäves. Eftersom nästan alla som tar sig norrut i Europa reser landvägen, genom flera olika Schengenländer, handlar det i praktiken om att ens asylskäl prövas i det land där man råkar bli avslöjad. Mohammed tog sig igenom tre länder utan att bli upptäckt av myndigheter.
Som en konsekvens av bland annat Dublinförordningen driver tusentals minderåriga runt på gatorna i EU, utan att någon stat vill ta på sig ansvaret att ge dem en fristad. I Mohammeds fall valde de svenska myndigheterna att skicka tillbaka honom till Storbritannien trots att frågan om hans ålder var oklar, och trots vetskapen om att han sannolikt inte skulle få uppehållstillstånd där. Det är så Dublinförordningen fungerar.
Just den här dagen när vi är tillsammans med Mohammed, har EU lämnat ifrån sig en rapport om Dublinförordningen. Länderna i unionen tar inte tillräckligt väl hand om de drygt 13 000 ensamkommande flyktingbarnen och -ungdomarna som årligen söker asyl inom EU, slår rapporten fast. I Sverige har Cecilia Malmström, EU-kommissionär med särskilt ansvar för asyl- och migrationsfrågor, samma morgon intervjuats i radion. Hon säger att länderna ska ta ett större ansvar för de minderåriga, att man måste se till att de har en kontaktperson och en god man, och att de ska tas emot och behandlas på ett värdigt sätt. "Där finns det mycket att önska i Europa idag", säger hon i P1 Morgon.
Dessutom bör Dublinförordningen ändras, enligt Cecilia Malmström, så att de som blivit illa behandlade eller utsatta för övergrepp i det första landet ska kunna få sina asylskäl prövade i nästa land.
Mohammed skakar sakta på huvudet när vi berättar om dagens nyhetsinslag i Sverige och den pågående politiska diskussionen inom EU. Han säger att han inte tror på politiken. Han tror inte på dem som har makt.
"De är för långt ifrån oss som lever såhär. De ser inte sådana som mig."
Han har fog för sina tankar. Redan 2002 fick bistånds- och migrationsminister Jan O Karlsson (S) flera frågor om vad han tänkte göra åt de försvunna ensamkommande flyktingbarnen. Aftonbladet hade under vintern skrivit om att 87 barn försvunnit spårlöst, varav många från flykting- boendet Carlslund i Upplands Väsby. Tidningen hänvisade bland annat till "uppgifter om att barn utan vårdnadshavare rekryteras till prostitution från flyktingförläggningarna".
Avslöjandet fick stort genomslag i andra medier som började granska förhållandena på Carlslund, vilket ledde till skildringar om allt från slitna lokaler till självmordsförsök och sexuella övergrepp.
Debatten nådde riksdagen. Jan O Karlsson meddelade att han såg mycket allvarligt på försvinnandena men att det "pågår arbete både på kort och på lång sikt för att förbättra mottagandet av de ensamkommande asylsökande barnen och ungdomarna". Han poängterade bland annat att Migrationsverket skulle presentera en utredning av frågan senare samma år. Därefter kom han fram till följande slutsats:
"Mot bakgrund av Migrationsverkets rutiner vid ett avvikande samt den kartläggning som nu sker av de barn som avvikit finner jag inte anledning att vidta någon ytterligare åtgärd."
När migrationsminister Tobias Billström (M) 2007 gav sin syn på saken hade en annan typ av försvinnanden uppmärksammats stort i medierna under ett par års tid. Ett större antal minderåriga pojkar och flickor från Kina försvann strax efter att de anlänt till Arlanda. ECPAT, som arbetar mot barnsexhandel, krävde på DN Debatt att ansvariga myndigheter skulle skaffa ökad kunskap och kompetens och vidta åtgärder för att för- hindra att barn försvinner under migrationsprocessen. Utspelet följdes av en rad nyhetsinslag, bland annat i Sveriges Radio. När riksdagsledamoten Fredrik Malm (FP) krävde besked av Tobias Billström hade ytterligare tio barn anlänt, varav åtta hade försvunnit inom ett dygn. Fredrik Malm befarade att de hade tagits "till andra länder för slavarbete, organdonationer och sexhandel".
Efter Carlslundskandalen genomgick mottagningssystemet för ensamkommande flyktingar en rad stora förändringar. Ansvaret för boende och omvårdnad flyttades över från Migrationsverket till kommunerna och den gode mannens befogenheter stärktes genom en lagändring, för att den minderåriges intressen bättre skulle tillvaratas. Förhoppningen var att färre skulle avvika om kvaliteten höjdes. Så blev det inte.
Sedan Tobias Billströms uttalanden 2007, har ytterligare 1 202 ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar rapporterats försvunna av Migrationsverket. 783 av dem saknas fortfarande.
Mohammed pekar på fontänen när vi når Trafalgar Square. I den var det vild dans när Spanien slog Holland i VM-finalen i fotboll 2010. Under hela turneringen visades matcherna på storskärm på torget och det var folkfest varje gång. Samma år vann Mohammeds favoritlag Chelsea den engelska ligan.
"Jag älskar fotboll och spelar själv med kompisar i parker när jag kan. Och jag brukar titta på matcher på pubar där man får sitta utan att köpa något."
Det är dags för ett nytt toalettbesök och Mohammed sätter kurs mot ena hörnet av torget invid kyrkan St Martin-in-the-fields. Han går in i en sidobyggnad, ner för en trappa till en krypta med ett kafé, och vidare genom lokalen tills vi når toaletten.
Åter ute kliver Mohammed rakt ut i den hetsiga citytrafiken, utan att ta minsta notis om vare sig övergångsställen eller grön gubbe.
"Vadå, grön gubbe? Menar du att det betyder att man ska gå?"
Mohammed skrattar högt åt sin nya insikt. Han har aldrig tänkt på vad trafikljusen betyder, eller varför de ens behövs.
Det är länge sedan han hade kontakt med någon i sin familj. Hans mamma försvann tidigt, innan Mohammed tvingades flytta hem till sin systers man. Vad som hänt henne och om hon fortfarande är i livet vet han inte. Ibland har han kontakt med sin gode man i Sverige. I London håller han sig mest för sig själv. Han har en del kompisar som har uppehållstillstånd och en brittisk vän, en 60-årig man som är hemlös och som har hjälpt Mohammed att överleva på gatan och hitta ställen att sova på.
Det finns många afghaner i samma situation, säger han. En del hamnar i gäng som håller på med droghandel. Han vill inte umgås med dem, han är lite rädd för dem och för alla med psykiska problem som också bor på gatan.
"Första tiden när jag sov ute var hemsk. Jag vågade aldrig somna, så jag sov på dagarna istället, på bussar och i tunnelbanan."
***
Ett halvt kvarter bort ligger tågstationen Waterloo, dit han anlände när han kom till Storbritannien första gången. Då trodde han att flykten äntligen var över. Liksom för många andra på flykt hade vägen dit från Italien gått via Paris. Där, i den bland flyktingar så välkända parken Jardin de Villemin, var det lätt att hitta en ny smugglare som var beredd att ta med sig Mohammed de dryga 20 milen upp till Calais, så att han kunde ta tåget till Dover och därifrån åka vidare till London Waterloo.
"När jag kom till London letade jag upp en polisstation och sedan kom en socialarbetare och hämtade mig. Nästa dag fick jag hjälp att söka asyl."
Till en början var Mohammed glad och lättad. Han fick ett rum på ett boende där alla hade egen nyckel. Han kunde äntligen vila ut. Det fanns mat och han fick nya kompisar. Han tyckte om det, ända tills en äldre kille på boendet gav sig på honom och försökte tvinga till sig sex.
"Jag slogs för att komma undan. Men jag vill inte prata om det."
Hur vi än försöker vägrar Mohammed att berätta. Det är inte det enda som han inte vill prata om. Han vill till exempel inte ge några närmare uppgifter om vad som hände hemma hos svågern, vilken händelse det var som fick honom att fly Afghanistan. Inte heller vill han förklara hur han fick ihop pengar till flykten hela vägen till Storbritannien. Pengarna han tjänade i syfabriken i Iran räckte bara en bit.
Våra frågor möts med stelt ansikte och med armar hårt i kors över brös- tet. Efter en stund säger Mohammed att om vi verkligen måste veta så står det i hans papper från Migrationsverket. Och hans gode man Ewa vet.
"Fråga henne. Jag orkar inte minnas."
Efter övergreppet på boendet kände sig Mohammed återigen jagad. Han började lägga undan så mycket han kunde av sin dagersättning för att få ihop till en ny resa. Den här gången var han fast besluten att nå Sverige.
Ihopkrupen i ett litet lastutrymme på en långtradare tog han sig till Malmö.
Dit kom han den 30 november 2009. Några dagar senare hade han fått plats på Blinkarp, ett boende i den skånska kommunen Svalöv. Han fick Ewa som god man. Mohammed pratar gärna om henne och hennes make Klas. Vid flera tillfällen var han hemma hos dem på middagar. Varje gång kröp deras lurviga hund tätt intill honom, när han tittade på tv i vardags- rummet eller satt och pratade med Ewa och Klas vid köksbordet.
Men, säger han, besöken gjorde honom också ledsen. Ensamheten på rummet på boendet blev alltid mycket mer påtaglig efter gemenskapen i den skånska villan i Teckomatorp.
"Jag älskade att vara hemma hos dem. Jag saknar dem mycket."
Mohammed hade svårt att sitta och till slut fick Ewa veta att han hade blödningar i ändtarmen. Att han varit med om sexuella övergrepp och trakasserier flera gånger.
Och att han absolut inte ville tillbaka till Storbritannien, eftersom ett av övergreppen skedde där.
"Jag beställde en läkartid på vårdcentralen och sedan såg jag till att han inte behövde dela rum med andra äldre killar på boendet", säger Ewa.
Vi sitter i hennes och maken Klas kök och dricker kaffe. Hunden hoppar upp i kökssoffan, kryper tätt intill och vill ha kel, så som Mohammed beskrivit det. I en plastmapp som Ewa nu plockar fram har hon sparat Mohammeds handlingar: dokumentet om fingeravtrycken i Eurodac; beslutet från Migrationsverket att Mohammed inte skulle få en prövning i Sverige; Ewas brev till Migrationsverket om att Sverige borde använda sin möjlighet att frångå Dublinförordningen eftersom han farit så illa på vägen; skrivelsen till Storbritannien i vilken de svenska myndigheterna ber de brittiska att återta ansvaret för Mohammed; utvisningsbeslutet från Sverige och de brittiska myndigheternas beslut att ge honom ett temporärt uppehållstillstånd, istället för ett permanent. Och så en födelseattest från Afghanistan.
Första gången Mohammed och Ewa träffades var på Blinkarp, berättar hon. Mohammed var det andra barn som Ewa var god man åt. Ewa för- klarade innebörden i sin roll, att hon nu var ansvarig för honom. Att han skulle ha det bra och vara frisk. Att han skulle gå i skolan och att var- dagen skulle fungera. Och att hon var den som skulle hjälpa honom med ansökan om asyl.
Han i sin tur berättade för henne att han rest länge. Att han gått i koranskola i två år och kunde läsa och räkna lite grann, men att han inte hade lärt sig det latinska alfabetet. Han sa också att hans föräldrar inte var i livet, att hans svåger utnyttjat och slagit honom, att systern inte kunde skydda honom och att det var därför han stuckit.
Den första träffen gick bra. Mohammed verkade glad, säger Ewa, en spelevink som skämtade med henne och hade ett väluppfostrat sätt. Hon tror att han då var ganska säker på att han skulle få stanna i Sverige. Alla som hade pratat med honom om Sverige hade sagt att här får man skydd. Han var 15 år då.
Mohammed visste inte att det skulle få betydelse att han redan sökt asyl i Storbritannien. Men så damp brevet från Migrationsverket ner i Ewas brevlåda, med utdrag från Eurodacs register. Han var ett Dublinärende.
"Jag blev lite tagen, han hade inte berättat att han lämnat fingeravtryck i England. Jag förstod direkt att detta inte var bra", säger Ewa.
Ewa begav sig till boendet för att berätta för honom. Hon säger att hon aldrig lämnar besked via personal på boendena, utan att barnet måste få bestämma själv vem som ska få veta vad. Bara vid avvisningsbeslutet informerar hon, och det för att personalen ska ge extra tillsyn.
Nu tvingades hon säga som det var, att han måste tillbaka till Storbritannien för att få sin sak prövad där. Mohammed sa att han inte ville dit, att myndigheterna där hade skrivit upp hans ålder till 17 år. Och att han skulle bli utvisad till Afghanistan, så snart han fyllt 18.
Mohammed var skärrad. Till slut berättade han för Ewa om vad som hade hänt på boendet i London, i svågerns hus i Afghanistan och under resan genom Europa.
"Han är väldigt söt, har fina ansiktsdrag och mycket liv i ögonen. Han väcker uppmärksamhet på grund av sitt utseende. Jag tror att han varit sexmåltavla hela vägen genom Europa och även i Iran. Han har varit väldigt utsatt."
Det dröjde ett tag innan Mohammed kallades till Migrationsverket. Under tiden hann han få lite rutiner. Han började i skolan, på Svalövs gymnasium. På boendet fanns hans kontaktperson Sonja Spirovska. Hon är socialpedagog och socionom och hade tidigare jobbat bland annat inom psykiatrin.
"Han var en av våra två första killar på boendet. Vi fick en nära och tillitsfull relation."
Det var inte alltid så lätt att få Mohammed att göra saker. Som sina sysslor, minns Sonja Spirovska. Inte så att han var obstinat, men han testade gränser. En typisk trulig tonårskille.
När de andra i personalen misslyckades fick hon honom att samarbeta. Det kunde handla om vardagsrutiner. Ungdomarna hade sina arbetsuppgifter; att städa en del av boendet en gång i veckan, till exempel. Sådant fick hon alltid tjata om.
"Han var ett par år yngre än de andra och det märktes. Han var ganska omogen, pojkaktig."
Eftersom Mohammed var en av de första på boendet fick han ändå ett slags ledarroll bland de andra killarna. Han visste hur saker och ting fungerade. Det passade honom, säger Sonja Spirovska, han fick uppmärksamhet och det gjorde honom glad. Samtidigt fanns det ett tungsinne.
"Jag såg en sorg i hans ögon. Han hade svårt att prata känslor. Svårt att prata om händelser. Det tog tid innan jag fick veta lite mer."
Någon vecka senare kom det formella beslutet. Mohammed var arg och besviken. I matsalen på boendet slog han sönder ett dricksglas och skar sig blodig på armarna och bröstet med skärvorna. Personalen ringde Ewa, som körde dit tillsammans med Klas.
"Det var ganska sent på kvällen. Vi tog med honom i bilen och åkte till barnpsyket i Lund."
Där fick Mohammed lugnande mediciner. Än en gång måste han berätta om övergreppen, trakasserierna, de slitsamma resorna och rädslan för att bli tillbakaskickad till Storbritannien och Afghanistan. Efter fyra timmar var besöket över. Med sig hade de ett recept på lugnande medel och uppmaningen att komma tillbaka om det blev ännu värre. Innan Ewa och Klas lämnade Mohammed vid boendet den natten försäkrade de sig om att personalen skulle ge honom extra tillsyn.
"Han pratade flera gånger om självmord."
Ewa orkade inte följa med för att säga farväl den morgon då Mohammed skulle lämnas av utanför Migrationsverket i Malmö. Hon bjöd hem honom näst sista dagen istället.
Klas och Ewa hämtade honom i skolan och körde hem till huset där de åt middag. Han fick med sig kläder som de samlat in från vänner. Tillsammans försökte paret lugna ner Mohammed. De sa att de inte kunde göra mer för honom. De sa också att det inte var någon mening med att rymma och gömma sig. Att han redan varit så utsatt för många slags över- grepp, och att det skulle kunna hända igen om han drev runt på gatorna.
"Sedan körde vi honom tillbaka till boendet, kramades och sa hej."
Flera gånger under vår dag tillsammans blir det uppenbart att Mohammed inte riktigt kan läsa och skriva. Som när han ska bokstavera olika provinser och ortsnamn när han beskriver sin väg från Afghanistan till Sverige. Eller när vi lägger fram en turistkarta framför honom för att rita ut vår promenad och lokalisera var han brukar hålla till. Varje gång tittar Mohammed ner i gatan och tystnar.
Vi är tillbaka vid tunnelbanestationen Embankment. Mohammed säger att han jämt tänker på sin dåliga andedräkt. Tandställningen har suttit där den sitter i mer än två år. Han har ingen aning om hur han ska bli av med den.
När vi vill bjuda med honom på middag tackar Mohammed nej. Han vill avsluta dagen här, strax utanför betalspärrarna. Han har en glad känsla i kroppen, säger han. Det är första gången på länge som han träffar någon som vet vem han är.
"Tänk att vi har suttit i samma kök, hemma hos Ewa och Klas. Och klappat samma hund!"
Vi står en stund i vimlet och pratar om drömmar. Mohammed säger att han tvingat sig att sluta drömma. Det ställer bara till det för honom, eftersom det gör honom ledsen. Att få det att funka, en dag i taget, är möda nog.
Men ändå, tankarna om framtiden tränger sig på ibland. När han är dyster tänker han att livet inte har något värde. Att det kanske är bättre att göra slut på det. Det finns ingen, säger han, som märker om han lever eller är död.
I stunder när tankarna är ljusare kan Mohammed fantisera om att gå i skolan. Han vill lära sig att läsa och skriva på riktigt. Och så vill han ha ett jobb som ger nog med pengar för att både äta och ha någonstans att sova.
Mest av allt längtar han efter att få papper. Var som helst, säger han, där han har rätt att leva.
"Jag vill vara där någon vet vem jag är."
Gå till toppen