Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Underskott på ansvar

Att slopa eller inte slopa, det är frågan, men politikerna väljer att hellre lida och fördra.
Med denna parafras på Shakespeares Hamlet kan man beskriva diskussionen om överskottsmålet för de offentliga finanserna.

Magdalena Andersson (S).Bild: Jonas Ekströmer / Scanpix
Såväl moderater till höger som socialdemokrater till vänster håller ädelt fast vid en regel som har förvandlats från tillfälligt verktyg till evig dogm. Den moderate finansministern Anders Borg och Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson bjuder över varandra i vad som kallas statsfinansiell ansvarsfullhet.
När vårbudgeten presenterades i april kritiserade Andersson finansministern för att se ”lättvindigt” på överskottsmålet, medan Borg betonade att det nuvarande och synnerligen marginella underskottet snart förbyts i överskott.
För många är detta säkert en diskussion i obegripligt teoretiska termer. Men fixeringen vid överskottsmålet påverkar i allra högsta grad verkligheten genom att begränsa ett utrymme som skulle kunna användas i det dubbla syftet att dels stimulera ekonomin i en lågkonjunktur, dels bygga Sverige starkare för framtiden med välbehövliga investeringar i infrastruktur, bostäder och utbildning.
Överskottsmålet är en komponent i det finanspolitiska ramverk som lades på plats efter krisen i början av 1990-talet, då Sveriges BNP föll tre år i rad medan budgetunderskott och statsskuld skenade.
Tanken bakom överskottsmålet var att strama upp en svensk finanspolitik som i vissa avseenden var en av de slappaste i Europa. Det statsfinansiella slarv som på 1970- och 1980-talet lade grunden till krisen skulle motverkas genom att politikerna satte gränser för sig själva.
Ramverket har fyra huvuddelar:
Ett överskottsmål för det offentliga sparandet.
Ett utgiftstak – beslutat av riksdagen tre år framåt – som omfattar statsbudgetens alla utgifter samt pensionssystemet.
Krav på budgetbalans i kommuner och landsting.
En stram budgetprocess som innebär att utgiftsökningar på ett område måste täckas av minskningar inom samma område.
Enligt budgetlagen ankommer det på regeringen att lägga förslag om ett överskottsmål och sedan vid minst två tillfällen under året redovisa för riksdagen hur målet nås. Riksdagen har definierat överskottsmålet som att det finansiella sparandet i den offentliga sektorn skall uppgå till i genomsnitt 1 procent av BNP under en konjunkturcykel. Saldot kan alltså variera över cykeln, men måste sluta på plus.
Det finanspolitiska ramverket har fungerat utomordentligt väl under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar.
De svenska statsfinanserna är bland de starkaste i Europa. Budgeten är i balans och statsskulden har krympt från cirka 75 procent på 1990-talet till 40 procent idag. Tyskland, Europas största ekonomi, har en statsskuld på 82 procent av BNP. Genomsnittet för hela EU är 87 procent.
För tjugo år sedan var Sveriges förtroende på den internationella finansmarknaden i botten. Idag betraktar samma marknad Sverige som ett lysande föredöme.
Överskottsmålet infördes som en temporär metod för att under speciella omständigheter hantera speciella problem. Dessa speciella omständigheter och problem föreligger inte längre; Sveriges läge är idag oändligt mycket bättre än i början av 1990-talet. Men målet har blivit heligt.
Fast på en viktig punkt liknar dagens situation den som rådde då:
Arbetslösheten är hög.
I veckan kom en ny arbetskraftsundersökning, AKU, från Statistiska centralbyrån, SCB. Arbetslösheten fortsätter stiga och uppgår nu till 8,7 procent. Det är samma nivå som i början av 2009, då finanskrisen slagit till med full kraft, och klart över den så kallade jämviktsarbetslöshet som Konjunkturinstitutet förra året beräknade till 7,0 procent. Jämviktsarbetslöshet, eller naturlig arbetslöshet, är den nivå som ekonomin på sikt rör sig kring. Ju högre jämviktsarbetslöshet, desto svagare konjunktur.
Svensk ekonomi är således i behov av stimulanser.
Det finns två vägar att åstadkomma detta, varav den ena är stängd för politikerna.
Penningpolitiken, det vill säga ränta och penningmängd, är numera ett exklusivt ansvar för den självständiga Riksbanken. Även det är en förändring som – på goda grunder – genomfördes efter 90-talskrisen.
Därmed återstår finanspolitiken: att genom ökade offentliga utgifter eller lägre skatter blåsa mer liv i ekonomin och öka efterfrågan på arbetskraft.
Det är här som överskottsmålet krånglar till det.
Handlingsutrymmet begränsas samtidigt som rädslan för att anklagas för statsfinansiell oansvarighet blir politiskt förlamande.
I nuvarande situation blir fixeringen vid ett överskottsmål rent irrationell. Med låg statsskuld och ett sedan länge återvunnet förtroende är det extremt fördelaktigt för svenska staten att låna till investeringar. Sverige har stimulansmöjligheter som Europas krisekonomier bara kan drömma om. Men överskottsmålet lägger hinder i vägen.
Detta innebär inte att det är önskvärt att återgå till den gamla överbudspolitik som orsakade så mycket elände och som nyligen manifesterade sig i LO:s krav på ökade offentliga utgifter med 70 miljarder kronor. Det betyder inte heller att hela det finanspolitiska ramverket bör skrotas. Utgiftstaket och budgetreglerna är till exempel utomordentligt viktiga instrument för att bromsa politikernas konsumtionslusta. Den svenska erfarenheten bekräftar ju riktigheten i ett påpekande från den amerikanske satirikern P J O’Rourke:
Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar.
Däremot borde överskottsmålet omformuleras till ett balansmål: de offentliga utgifterna skall balanseras, alltså gå jämnt ut, över en konjunkturcykel. Det har föreslagits av bland andra Lars Calmfors, en av Sveriges mest respekterade nationalekonomer. (DN 7/5)
Att i ett läge med hög arbetslöshet och stora investeringsbehov fortsätta att år efter år pressa ned en blygsam och oproblematisk statsskuld framstår som politiskt, ekonomiskt och socialt oansvarigt.
Men att ersätta överskottsmålet med ett balansmål förutsätter bred politisk enighet om åtgärden skall uppfattas som långsiktigt trovärdig.
Därför borde Anders Borg och Magdalena Andersson, innan de blir helt gripna av valfebern inför 2014, sätta sig ned för att diskutera sig fram till villkoren och formerna för en revidering av det nuvarande överskottsmålet. De vågar inte säga det, men oavsett vem av dem som är finansminister efter valet förenas de rimligen av en önskan att slippa ett mål som har överlevt sig självt.
De ideologiska motsättningarna kan de hantera genom att beväpna sig med två av Sveriges största finansministrar genom tiderna, den ene liberal, den andre socialist. Båda satte sig över rådande sparsamhetsdoktriner.
Anders Borgs idol är Johan August Gripenstedt som i mitten av 1800-talet liberaliserade svensk ekonomi. Men det var också Gripenstedt som skuldsatte den fattiga svenska staten för att finansiera ett nationellt järnvägsnät. Han var helt övertygad om att investeringen skulle betala sig många gånger om. I en av sina orationer inför ståndsriksdagen 1857 gjorde han skillnad ”mellan en statsskuld, som upptogs för de mest improduktiva ändamål som finns, nämligen ett förstörande krig och onyttig lyx, och den som uppkommer genom att anskaffa förlag till sådana arbeten, vilka skall skänka oss det mäktigaste medel nutiden äger för att förkovra våra hjälpkällor”.
Ernst Wigforss var socialdemokratisk finansminister i olika omgångar mellan 1925 och 1949. Huruvida han är Magdalena Anderssons idol är oklart, men någonstans i partiarkiven kan hon nog hitta en utsökt formulerad pamflett från depressions- och valåret 1932, Ha vi råd att arbeta? Där malde Wigforss sönder de förment ansvarsfulla åtstramningar som då liksom nu bara förvärrar problemen:
”Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta igång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi bli, desto mindre ha vi råd att arbeta.”
Mer att läsa:
Ramverk för finanspolitiken (Regeringens skrivelse 2010/11:79).
Svensk finanspolitik. Finanspolitiska rådets rapport 2013.
Med backspegeln som kompass. Om stabiliseringspolitiken som läroprocess (Ds 1999:9) av Lars Jonung.
100 år av tillväxt. Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen (Brombergs/Timbro) av Per T Ohlsson.
Minnen (Tiden) av Ernst Wigforss.
www.scb.se.
Gå till toppen