Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Vem kastar de första stenarna?

Vad händer i Husby? Många tror och tycker, politiska uppfattningar projiceras – och rykten sprider sig snabbare än brandröken.

Grannens bil brinner.Bild: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX
Stjälken var bruten, men blomman hängde kvar. Det var inte så att någon hade försökt plocka den, bara förstöra. Runt om i rabatten i Slottsparken stod ytterligare ett dussintal demolerade tulpaner.
Det var i ottan i måndags och jag muttrade över det meningslösa, men tystnade då Ekot gick igång: upplopp i Husby, krossade rutor, brinnande bilar och stenkastning mot polis. Minnet från kravallerna i Rosengård 2008 dök upp. Samma dramaturgi. Samma bilder. Samma lukt av bränt.
Skövlingen framför mig kändes med ens futtig. Jag samlade ihop en bunt avbrutna blommor, tog dem med hem och ställde dem i vatten.
Husby. Jakobsberg. Kista. Tensta. Rinkeby. Bredäng. Skärholmen. Vårberg. Fittja. Norsborg. Fruängen. Rågsved. Hagsätra. Skarpnäck. Älvsjö. Jordbro. Skogås. Under veckan har också utsocknes lärt sig namnen på förorter kring Stockholm, medan kravallerna dragit fram som en löpeld, med blåljusfordon och medier i släptåg.
Som ett makabert cirkusfölje.
CNN och andra utländska medier rapporterar nästan lite yrvaket: förorten gör uppror – till och med i Sverige. Efter veckans oroligheter gick USA ut och avrådde sina medborgare att vistas i områden som drabbats. Även britterna varnas.
Kravallerna går att känna igen från Rosengård, men det här är inte ett Malmöproblem. Eller ett Husbyproblem. Det är ett problem för hela landet. Skälet till att omvärlden nu ser upproren är inte bara att de sker i Stockholm; det handlar också om omfattningen. Men egentligen borde ingetdera förvåna.
Malmös nästa kommunstyrelseordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh får i Dagens Samhälle frågan om Malmö är tryggt och svarar ja, med hänvisning till en undersökning från Sydsvenska handelskammaren:
”Rosengård är rikskänt. Men om det låg i Stockholm så skulle det vara den tryggaste stadsdelen efter Bromma. Det gäller både om man tittar på anmälda brott och upplevda brott. Det sker betydligt fler våldsbrott i offentlig miljö på Östermalm än i Rosengård.”
Det hör till saken att krogtäta Stureplan ligger på Östermalm, men före veckans vandalisering var det lätt att låta sig luras av medierapporteringen och tro att den här sortens våld är malmöitiskt.
Vad bråkar de om?
”Ingen har någon riktigt bra förklaring”, säger länspolismästare Mats Löfving i P1-morgon. Han har frågat de boende.
Är det så enkelt som i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, att själen ryser för tomrummet? ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”
Eller har de unga skäl att vara frustrerade? Deras vardag är arbetslöshet och hopplöshet. Skolan klarar inte sitt uppdrag. Bostadsbrist skapar ofrivilliga mambon.
Det går att åtminstone delvis förklara upploppen. Men inte att försvara.
Som statsminister Fredrik Reinfeldt säger till TT:
”Det är viktigt att komma ihåg: att bränna grannens bil är inte ett exempel på yttrandefrihet, det är huliganism.”
I en demokrati finns bättre lösningar – även om de inte ger stora rubriker.
Också i Stockholm tycks en enskild händelse ha blivit tändstickan som förts till en färdigbyggd brasa av frustration.
Men det skäl som det självutnämnda språkröret, förortsorganisationen Megafonen, anger – att allt är en följd av ”polisövervåld” och att den tändande gnistan var att polisen sköt ihjäl en förvirrad man i Husby för ett par veckor sedan – duger inte. Inte heller att upplopp är rätt för att ”andra demokratiska vägar är stängda”.
Omständigheterna kring dödsskjutningen utreds och att hundratals unga skulle bry sig om en man de inte kände låter påhittat. Att polisen skulle ha slagit barn och kallat de boende apor och luffare kan naturligtvis vara sant, men det finns ingen dokumentation. Inga anmälningar.
Bara rykten.
Vänsterargumentet om social nedrustning håller inte heller. I Husby finns ungdomsvärdar och ungdomsgårdar, skola, bibliotek och vårdcentral.
”De delförklarar bränderna i Husby med att barnmorskemottagningen 2008 flyttade från de lokaler de delade med BVC till egna lokaler en kilometer bort. Så, om preventivmedelsrådgivningen för ungdomar hade varit kvar i samma lokaler som ungdomarnas grannar och släktingar besökte så skulle ungdomarna bränt färre bilar?”, skriver lokalpolitiker Per Hagwall (M) i Svensk Tidskrift. Han har bott i Husby och passerar där dagligen i sitt jobb som brevbärare.
Vad göra?
Kommentarfältshögern har sin lösning klar: stoppa invandringen. SD vill ha utegångsförbud och undantagstillstånd, gummikulor och tårgas. Vi andra får finna oss i att det inte finns någon quick fix.
Men det finns att göra:
Uppviglarna måste lagföras. Segregationen måste brytas och då krävs en skola värd namnet, då krävs jobb. Men då måste det också ställas krav på dem som berörs – sociala ingenjörer kan inte ställa livet till rätta. Elever måste jobba för godkända betyg. Jobb dimper inte ner i famnen på arbetslösa.
Men alla ska få chansen – och så är det inte idag.
Tulpanerna vissnar i vasen; blommorna blev stora som pioner och doftade honung.
I Stockholm ebbar upploppen så småningom ut; huliganerna tröttnar. Glaskross sopas upp och lukten av bränt gummi skingras.
Men bryts inte segregationen kommer det att brinna igen.
Gå till toppen