Resor

Resan till Kythera

Den lilla grekiska ön Kythera har besjungits från antiken till Ulf Peder Olrog. Ändå finns här knappt några turister – utom semesterfirande grekaustralier.

Det sägs att alla på Kythera har rötter i Australien – till och med åsnorna och getterna. Det är knappast sant, men den grekiska ön som hänger likt en vattendroppe på fingerspetsen av Peloponnesoshalvön, kan kännas nästan lika avlägsen som kontinenten på andra sidan jorden.
Det är en isolerad del av Grekland som ingen ögrupp riktigt vill kännas vid. För öluffare med ambitionen att ständigt söka sig bortom allfarvägarna är Kythera något av den heliga graalen. Ön har det mesta grekiska öar normalt erbjuder – minus turister.
Trots att Kythera är tämligen okänd har ön gjort många kulturella avtryck. Den är omsjungen av Ulf Peder Olrog I visan ”Vi reser till Chyterae”, Lubbe Nordström skrev romanen ”Resan till Cythere”, den grekiska regissören Theo Angelopoulos gjorde filmen ”Resan till Kythera”, i slutet av 1990-talet visade grekisk tv en populär serie som spelades in på ön. Och 1700-talskonstnären Antoine Watteau har förmodligen inspirerat dem alla med sin pastorala målning Avfärden till Cythere.
Att åka med färja från Aten visar sig vara omöjligt denna dag i maj när hela den grekiska övärlden andas lågsäsong. Ett propellerplan med plats för ett tjugotal passagerare visar sig vara det enda vettiga resealternativet. På Atens storflygplats taxar vi ut från en startbana som Gud verkar ha glömt men snart befinner vi oss uppe bland molnen.
Flygfärden över Peloponnesos berg är hisnande vacker och Egeiska havet är bländande försommarblått. Väl på fast mark igen styr taxin söderut mot Kapsali, den enda plats på Kythera som med lite god vilja kan kallas turistort. Det är den typ av by där man efter tre dagars besök är kalimera och kalispera – god morgon och god kväll – med kocken, kafépersonalen, ägaren till livsmedelsbutiken och hans hund.
Turism är ett okänt begrepp på ön större delar av året. Undantaget är juli och augusti då australier likt bumeranger årligen återvänder för att besöka släktingar och vänner. Då grillas det på stränderna, australiskt öl rinner nedför struparna och vägarna är som farligast.
Den första dagen i Kapsali berättar nämligen biluthyraren Panayotis med fasa i rösten om alla vänstervana australier som snabbt glömmer bort att Grekland har högertrafik och krockar i parti och minut.
Vi vill hyra en skoter men blir nekade för första gången någonsin i Grekland eftersom våra körkort bara gäller för bil. Att tänja på reglerna är inte att tänka på.
– Vi har en ny polis på ön. Han är ung – och ambitiös. Om jag hyr ut kan jag hamna i fängelse, säger Panayotis och korsar händerna i en dramatisk gest.
Visserligen verkar gemene man ha ett australiskt pass, men den som förväntar sig att finna Crocodile Dundee-liknande grekaustralier i minsta lilla by blir snart besviken. Spåren efter ”down under” är subtila. Ett gulnat släktfoto från Sydney på väggen i en affär, ett ölunderlägg för Fosters på en taverna. Men inget hjärtligt ”G’day” på bytorget, inga brunbrända surfare.
Som de flesta grekiska öar har Kythera en brokig historia. Utvandringen har gått i vågor. Särskilt efter andra världskriget, när fattigdom präglade ön, skedde en massflykt till Australien. Enbart i Sydney beräknas i dag fler än 50 000 personer ha sina rötter på Kythera.
På en bergsrygg högt över havet ovanför Kapsali tronar huvudorten Kythera, även kallad Chora. Det är en oförstörd, tyst by med vitkalkade hus i kykladisk stil och ruinerna efter en venetiansk borg.
Men vi lämnar grändernas stillhet och ger oss ut på öns smala, vindlande vägar som flankeras av stenmurar och korsas av åsne- och getstigar. Gula växter hänger ut långt över vägbanan och lämnar ofta bara plats för en bil att krypa fram genom den täta grönskan.
Än i dag syns spåren av massutvandringen. I de drygt sextio byarna bor inte fler än 2 500 invånare. Byggnader står öde och där små jordbruk en gång blomstrade har buskar och ogräs sedan länge tagit över.
Älskare av sandstränder har inte särskilt mycket att hämta på Kythera. På östkusten, där kärlekens gudinna Afrodite enligt den grekiska mytologin steg ur havets skum, gör vi flera fruktlösa försök att hitta en fin strand.
Vägen till den långa stranden Fyri Ammos stupar brant och nere vid havet bland småstenarna är vi helt ensamma. På vägen tillbaka är lutningen så kraftig att det börjar ryka om bilens motor när den går på högvarv.
Inte långt därifrån kommer det hittills tydligaste tecknet på det australiska inflytandet. Plötsligt dyker det upp en skylt som varnar för hoppande kängurur.
Öns mest spöklika plats ligger vid vägs ände norr om flygplatsen. Paleochora, som under den bysantiska eran var huvudstad på Kythera, är strategiskt otillgänglig. Läget på en bergstopp omgiven av tre raviner är spektakulärt.
Att platsen var osynlig från havet hjälpte länge mot de fientliga angreppen som plågade öarna i Egeiska havet. Men 1537 upptäcktes det som troddes vara ett perfekt gömställe av den turkiska flottan som plundrade och förstörde staden. Det sägs att mödrarna kastade ned sina barn i ravinerna hellre än att de skulle tas till slaveri och att man än i dag kan höra deras skrik om man lyssnar tillräckligt noga.
Staden återuppbyggdes aldrig, och enligt myten är platsen förknippad med olycka, vilket kan förklara varför det omgivande landskapet är övergivet. Det enda som hörs i den dallrande värmen är prasslandet av små ljusgröna ödlor som svischar mellan ruiner och taggiga buskar.
Byn Mylopotamos på öns västra sida har ett vykortsliknande torg med en kyrka och ett kafé. På bara några minuters promenadavstånd leder en stenig stig ned till ett vattenfall som ligger inbäddat i den frodiga vegetationen. Med ögon känsliga för grönt låter vi de svala vattendropparna fukta våra ansikten.
Väl tillbaka på bygatan passar vi på att besöka småbutikerna som ligger på rad. Det visar sig att alla ägs av kvinnor, något de är mäkta stolta över. När vi hoppar in i bilen för att köra vidare norrut skriker de ”girl power” och skrattar högt.
Framåt kvällningen börjar det redan bli mörkt i fönstren i Kapsali, men vi hinner i sista stund smita in på den enda öppna tavernan längs strandpromenaden. Vi är de enda gästerna och servicen är därefter. Allt tillagas på beställning och kocken Vasilios varvar vitlöksmättad tsatsiki med saftiga köttfärsbiffar med aubergine och tomater. Allt sköljs ned med den lokala retsinan. Som avrundning bjuds kaloribomben baklava kryddad med kanel.
Många australier gör en årlig pilgrimsresa till Kythera. Men flera ur den äldre generationens utvandrare ser på ön med blandade känslor. Å ena sidan finns där glimtar av en idyllisk barndom, å andra sidan väller minnen av fattigdom och umbäranden upp till ytan. De är också mindre benägna än de yngre att besöka ön regelbundet. De föredrar det nya livet i Australien och vill hellre bevara bilden av hur Kythera var när de lämnade som barn.
En som vet hur det är att slitas mellan två världar är Paula Masselos från Sydney. Hon bor i lägenheten ovanför oss i Kapsali och över några koppar starkt grekiskt kaffe berättar hon om sin ”kulturella schizofreni”. Hennes far utvandrade från Kythera till Australien 1937 och skickade i alla år pengar till sina fattiga släktingar på ön.
Paula Masselos växte upp i Sydney, men har alltid känt en dragning till Grekland.
– Första gången jag anlände till Kythera kändes det som om jag hade kommit hem. Lukterna, smakerna, det var en djupare känsla av att tillhöra något, säger hon.
I dag har ön gjort henne till den hon är:
– Jag är för grekisk för australierna och för australisk för grekerna.
Och återvända kommer hon alltid att göra till ön som i Australien går under namnet ”Little Australia”.
– Ja, absolut. Nu går det knappt en dag utan att jag hittar ett par nya kusiner. Det här är mina rötter, säger hon.

Resfakta om Kythera

Resa dit: En flygstol till Aten i början av juni kostar cirka 2 500 kronor och uppåt. Inrikesflyg från Aten till Kythera kostar cirka 1 200 kronor tur och retur. Flygtiden är 45 minuter. Det går att åka färja från Piraeus i Aten till Kythera under högsäsong.
Resa runt: Det går att hyra bil, moped eller vespa. Panayotis Moto Rent i Kapsali är pålitlig. Bussarna på Kythera går högst sporadiskt.
Bo: Boka i förväg under juli och augusti när australierna invaderar ön. Övriga tider finns det gott om rum. Pruta! Det ingår i spelets regler. Enkelt dubbelrum kostar cirka 500–700 kronor under högsäsong, 200–300 kronor under lågsäsong.
Äta: O Magos i Kapsali är känd för sin hummer med spagetti. Hydragogeio i Kapsali har ett utmärkt läge med utsikt över stranden. Bra på fisk och mezedes (smårätter). Sotiris i Avlemonas har också goda fiskrätter. Testa särskilt fisksoppan.
Webbsidor: visitkythera.gr, kalimera.se, greeka.com, greekferries.gr.
Gå till toppen