Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Galet bra

Fabian Kastners nya roman är så formfulländad att Niklas Qvarnström måste nypa sig i armen.

Lekmannen – En dement komedi.

Author: Fabian Kastner. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2013.
Fabian Kastners debutroman ”Oneirine” gav för en handfull år sedan upphov till något så ovanligt som en litteraturteknisk debatt. Som undertiteln skvallrade om – ”Roman i tusen delar” – bestod texten uteslutande av samplingar från världslitteraturen, hopfogade till en berättelse om förlästhet, plagiering och filtrerade minnen.
I sin nya roman ”Lekmannen” har han nöjt sig med en förlaga: den tyske domaren och mentalpatienten Daniel Paul Schrebers häpnadsväckande skrift ”Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken” som publicerades 1903. Den var tänkt som en teologisk betraktelse och inlaga i försöken att bli utskriven från en mångårig internering, men har tvärtom gått till historien som ett ovärderligt exempel på hur ett psykotiskt medvetande fungerar.
Det som gör Schreber unik är nämligen att hans framställning är klar, analytisk, begriplig och lärd, medan hans vanföreställningar är helt och hållet intakta. Ett kosmiskt nervsystem sätter honom i direktförbindelse med Gud; människor i hans omgivning är ”flyktigt improviserade” projektioner som kan uppstå och lösas upp så snart han vänder ryggen till. Han framlever sitt liv på olika planeter samtidigt och tolkar sina inre rådbråkande röster som Guds och Solens hemliga ”basspråk” (”Grundsprache”).
Idag skulle han sannolikt ha diagnosticerats som schizofren. Freud (som aldrig träffade Schreber men hade stort utbyte av hans bok) tyckte inte att tidens motsvarighet, dementia præcox, var tillfredsställande och skräddarsydde begreppet ”dementia paranoides” – på grund av de förföljelsefantasier enligt vilka patienten var utsatt för ett systematiskt ”själamord” av sin läkare samt offer för en mångförgrenad konspiration med syfte att just få honom att förlora förståndet. Av störst intresse för Freud var dock, inte oväntat, att den arme Schreber upplevde att han höll på att förvandlas till kvinna, för att kunna utnyttjas sexuellt av sin omgivning.
Av störst intresse för Kastner är i sin tur de (lika uppenbara som svårhanterade) litterära värden som kan utvinnas ur denna vildsinta begreppsvärld och skiftande upplevelsehorisont. Sin systematiska pysselvana trogen – i uttalat släktskap med den franska ”oulipo”-rörelsens författare – har han förhållit sig strängeligen bokstavstroget till förlagans terminologi och återkommande motiv, även om romanens berättarjag förblir namnlöst och verklighetens maktfullkomlige dr Flechsig har ersatts av en lika maktfullkomlig fiktiv dr Rotter.
Resultatet är så enastående och romanen så formfulländad att jag måste nypa mig i armen. Är det möjligt? Jag vet inte om jag är ensam om att ha myntat det metodologiska begreppet psykotisk realism, men ”Lekmannen” skulle kunna vara det perfekta exemplet på denna krävande berättarteknik (som jag gärna föreslår att Maurice Blanchot, Ernesto Sabato, Robert Walser och Dostojevskij använder sig av, medan till exempel infernokrisens Strindberg snarare är sig själv).
Daniel Paul Schreber skulle kanske ha sett det som att Kastner tagit över hans själ. I så fall förvaltar han den med en så kärleksfull brutalitet att den, med ”lekmannens” språkbruk, blivit tillräckligt renad för att få tillträde till himlens förgårdar.
Vad romanen handlar om? Tja, den gestaltar i korta scener berättarens tillvaro innanför murarna på de sinnessjukhus där han spenderar merparten av sin medelålder. Hans ”avmanligande” fortskrider, brösten växer under hans fingrar om natten och hans penis håller på att vändas ut och in som en strumpa. Under tiden konspirerar dr Rotter och en ”flyktigt improviserad” version av hans fru mot hans sunda förnuft, alltmedan hans själ invaderas och Gud manar honom på ”basspråket” att lägga upp sig för en kosmisk våldtäkt. Tills den storslagna avsikten med hela förvandlingen går upp för honom: han ska framföda ett helt nytt människosläkte.
Efterhand uppstår onekligen en utveckling, men mindre hos huvudpersonen än hos mig som läsare – som via en sorts litterär hypnotisk indoktrinering börjar känna mig hemma i ”lekmannens” flerdimensionella värld. Jag tror inte jag kommer att vara ensam om det. Därmed har Kastner åstadkommit något som varje psykolog som ägnat sig åt Schrebers eller liknande fall är dömd att misslyckas med: att göra psykosen rättvisa. ”Lekmannen” är helt enkelt skrämmande bra. Lättsuggererade läsare är härmed eftertryckligt varnade.
Gå till toppen