Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Glasklart och grumligt

Khashayar Naderehvandis mångtydiga berättelse gör sig bäst om man inte förväntar sig några förklaringar, skriver Eva Ström.

Vilar i era outtröttliga händer.

Author: Khashayar Naderehvandi. Publisher: Norstedts.. PublishYear: 2013.
På en station tjuvlyssnar en man till en ung kvinna som återberättar en historia för sin medresenär. Hon har i sin tur hört berättelsen hos sin frisör. Det är startpunkten i Khashayar Naderehvandis debutroman ”Vilar i era outtröttliga händer”. Diktjaget blir så fascinerat att han beslutar sig för att spontant följa efter dem på ett tåg till Berlin. Varför detta spontana beslut? Kanske för att få berätta sin historia för det ”du” som boken riktar sig till.
Naderehvandi har läst klassisk grekiska, neuropsykologi, filosofi och studerat litterär gestaltning. Hans huvudperson är geolog, kännare av långsamma skeenden med långa verkningar. Romanen är ingen traditionell berättelse, Naderehvandi arbetar med utvikningar, ifrågasättanden och mystiska sammanträffanden. ”Hur det kom sig att lappen var skriven på en taskig italienska förblev ett mysterium” är en typisk mening och det är klokt att inte vänta sig ett svar. I stället rör sig texten kring vem som bestämmer hur en berättelse formas, och dess tillförlitlighet. Är inte en berättelse kanske en hörsägen som konstrueras av andra- och tredjehandsberättelser? Naderehvandi vill inte följa upp sina utslängda trådar, utan snarare reflektera över hur vi tolkar vår omvärld och skapar narrativa sammanhang, som styrs av förväntningar. Att fokusera vid sidan om huvudspåret kan vara mer givande, påstår bokens huvudperson och man anar något av Naderehvandis estetik.
Under resans gång sker ett antal slumpmässiga och mystifierande händelser som ovan nämnda fynd av papperslapp, ett överlämnade av lergök med gps-sändare, som för tanken till en filmisk spionthriller eller varför inte till Alain Robbe-Grillets lek med agentromanen. Som läsare förstår man ganska snart att man aldrig kommer få någon gängse förklaring och börjar snart undra vem som följer efter vem. Och vem skapar berättelsen? Kanske läsaren lika mycket som författaren.
Det står snabbt klart att man inte läser Khashayar Naderehvandi för den komplicerade intrigens skull utan snarare för hans tilltal och hans eleganta stil med tankeväckande utvikningar. Vivace (ma non troppo), livligt men inte alltför livligt, har författare satt som tempoangivelse. Det kan fånga romanens lekfulla stämning, men står i kontrast till de mer reflekterande momenten kring makt och förlust. Naderehvandis metaroman kring skrivandet har en glasklar genomskinlighet i språket som skänker en fin kontrast till dess mångtydiga innehåll.
Gå till toppen