Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rapport från världens födelse

Århundradets sommar. Övers Karin Andrae. Norstedts.
Margareta Flygt åker på en svindlande tidsresa till det fantastiska år 1913.

Den tyske kulturjournalisten Florian Illies är mest känd för att ha myntat uttrycket ”Generation Golf”. Hans bästsäljande bok med samma titel beskriver 1980-talisterna och deras värderingar. Nu gör han en resa bakåt i tiden – lite som Woody Allens ”Midnatt i Paris” då Owen Wilsons rollfigur kliver in i 1920-talet – och förflyttar läsaren till 1913.
Florian Illies nya bok ”Århundradets sommar” berättar månad för månad om vad som hände inom litteratur, konst, musik och kultur år 1913. Enligt Illies var det året då grunden till det moderna samhället lades. Det är lika mycket sprudlande idéer, dekadens, inspirerade samtal som känslor, droger och depressioner. Det är mycket av allt. Stalin och Hitlers vägar kanske korsades när de vandrade omkring i Schönbrunns slottspark i Wien i februari 1913. Kanske de stötte ihop med kvinnotjusaren Josip Broz, senare mer känd som Tito. 1913 är året då Charlie Chaplin skriver sitt första filmavtal, patent på ecstacy registreras, Thomas Manns ”Döden i Venedig” chockerar läsarna och Rainer Maria Rilkes tandvärk botas med stora amalgamfyllningar.
Det är en underbar samling anekdoter, ett Hänt i Veckan för kulturintresserade, fullt med skvaller, kontaktnät och intressanta resonemang berättat med en stor nypa ironi.
Det handlar om bråket mellan Sigmund Freud och C G Jung, om den förtärande kärleken mellan Else Lasker-Schüler och Gottfried Benn och om hur Oskar Kokoschka svartsjukt vaktar musan Alma Mahler. Franz Kafka skickar århundradets omöjligaste friarbrev till Felice Bauer (där han mindre förklarar sin kärlek än påpekar alla sina och äktenskapets nackdelar) samtidigt som Einstein skickar sina kärleksbrev till kusinen och älskarinnan Elsa Löwenthal i Berlin. Wiens tidningsmakare nummer ett Karl Kraus förälskar sig i Sidonie von Nadhérny, kvinnan som Rainer Maria Rilke egentligen också var kär i. Joyce och Proust nämns också i förbifarten. Vissa öden nämns bara med en rad: som i decemberkapitlet: ”Stalin fryser i sin sibiriska förvisning.”
Konsthistorikern Julius Meier-Graeme uttalar sig kategoriskt om Picasso: ”Här slutar det”. Konsten hade kommit till vägs ände – men det är det slutet vi idag ser som början på något helt nytt.
Illies tolkar inte allt med vår tids facit, utan läsaren tillåts leva med människorna en stund, med tidsandan. Att läsa om en så vital tid ger energi och retar fantasin en gråtrist vardag hundra år senare, då vi lever i en öde och till synes avklarad, rationell och mindre passionerad tid. Men vem vet, kanske det kommer ut en bok om ett rafflande 2013 om hundra år? För det är vi som skriver historien medan vi lever den.
Detta är ingen torr historiebok som gör anspråk på helhet – det är mer en intresseväckare, en rafflande förfilm innan vi sysselsätter oss mer med enskilda öden. Det förenklar alltid att se sammanhangen, och till synes oviktiga skvalleranekdoter kittlar, de får oss att se hur dessa historiska ikoner också var vanliga människor.
Jag skulle vilja ha levat där mitt i detta hysteriska, omvälvande, kaotiska, känslostormande 1913 – den enda stora, inte alls oväsentliga, nackdelen hade varit: jag hade varit död nu.
Illies sista notis är:
”Det är den 31 december 1913. Arthur Schnitzler skriver några ord i sin dagbok: ’Dikterade slutet på vansinnesnovellen på förmiddagen … Mycket nervös under dagen. Sedan kvällssällskap: Det spelades roulette. Vid midnatt skålas det på året 1914.’ ”
Detta är tiden före katastroferna.
Fotnot: Skribenten har läst den tyska originaltiteln ”1913 Der Sommer des Jahrhunderts”. S Fischer Verlag.
Gå till toppen