Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Med andra ögon

Utan att förstå ett enda ord, förstod vi ändå precis allting.

”Julia” av brasilianska Christiane Jatahy är en bearbetning av Strindbergs ”Fröken Julie”.Bild: Gui Maia
Hur ofta begränsar vi inte vad vi ser eller upplever, skyller på okunskaper i språk eller olika kulturer? Internationella kulturfestivaler hjälper som ögonöppnare – det finns något utanför vår lilla sfär.
I år öppnade österrikiska Wiener Festwochen med Romeo Castelluccis ”Sul concetto di volto nel Figlio di Dio” (Om begreppet Guds sons ansikte).
Scenen går i vitt, en son på väg ut, en gammal far ser på tv. Precis när sonen står i dörren jämrar sig fadern. Hans blöjor håller inte tätt. Långsamt och omsorgsfullt tvättar sonen fadern inför publiken – tre gånger. Det luktar till och med avföring när publiken tvingas se det plågsamt utdragna åldrandets förnedring. Allt utspelar sig mot en fond av Antonello da Messinas gigantiska Jesusporträtt. Så plötsligt kommer ett tiotal barn in, tar fram handgranater ur ryggsäckarna och kastar dem mot Guds son. Bilden trasas sönder. Det är då wienarna fbuar och skriker ”Nu räcker det!” och nästan överröstar granatsmällarna. Castellucci visar mänskligheten i all sin erbarmlighet – och en Gud som låter det ske. Vi förstår Castelluccis budskap – även om det spelas på italienska.
Under festivalen visas också brasilianska Christiane Jatahys bearbetning av ”Fröken Julie”. Hennes pjäs ”Julia” utspelar sig i dagens Brasilien: den unga rika Julia och Jelson, trädgårdsmästarens son, förälskar sig i varandra. Kärleken är omöjlig i ett land där hudfärg och över- och underklass fortfarande avgör allt. Känslan av här och nu förstärks av att skådepelarna filmas och vi ser deras ansikten uppförstorade på flyttbara skärmar. Vi kommer dem nära, spel och verklighet blandas. Det är lätt att glömma att skådespelarna talar ett språk jag inte kan. Mänsklig interaktion handlar endast till en bråkdel om själva orden som sägs – det är blickar, tonfall och gester som ger oss betydelsen, och som får oss att tolka vad som förmedlas.
Efter föreställningen berättar ensemblen om hur olika publikreaktionerna varit. I Brasilien diskuteras aldrig rasfrågan: ”för Brasilien är så rasistiskt att de inte ens märker rasismen längre”. I Belgien var det just den frågan som togs upp, som berörde och i Österrike kunde publiken inte hantera den nakna sexualiteten. ”Pjäsen slutar aldrig på scenen, det är alltid publiken som är viktigast”, säger Jatahy. Det har aldrig hänt att någon klagar på att pjäsen spelas på ett annat språk.
Angelägen teater spelas på betydligt fler språk än de flesta har tillgång till – och alla har vi också sett föreställningar på vårt eget språk som ändå inte lyckas nå fram, trots att vi förstår varje ord.
Hos Strindberg begår fröken Julie självmord, Jatahys Julia vänder sig till publiken med kvällens första engelska mening ”What shall I do now, today?”
Och alla förstår vad hon menar: Hur hanterar vi rasism och klass? Teater måste inte stryka medhårs för att beröra – eller för att ha publiken i centrum.
Gå till toppen