Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Så vad bör firas?

Nästa vecka, närmare bestämt torsdagen den 6 juni, infaller Sveriges nationaldag. Först 1983 fick detta datum, tidigare svenska flaggans dag, ställning som officiell nationaldag och sedan 2005 är det allmän helgdag.

Bild: Arkivfoto: Tomas Oneborg 2012
De flesta svenskar, sunt skeptiska till officiellt nationalistiska manifestationer, uppfattar nog denna rödmärkta dag mest som ett ledighetstillfälle på försommaren och reflekterar knappast närmare över varför just den 6 juni högtidlighålls.
I många andra demokratier är det däremot allmänt känt att nationaldagen firas på grund av händelser som röjt väg för medborgerlig gemenskap och – i förlängningen – demokratiska reformer.
Några exempel:
*Frankrikes nationaldag inträffar den 14 juli, årsdagen av Bastiljens stormning under den revolution 1789 som någon månad senare resulterade i nationalförsamlingens deklaration om mänskliga rättigheter.
*USA:s nationaldag den 4 juli markerar minnet av självständighetsförklaringen från Storbritannien som sedan ledde till konstitutionen 1789 och två år senare rättighetskatalogen Bill of Rights.
*Norrmännen går ut på gator och torg den 17 maj för att fira grundlagen i Eidsvoll 1814, ett för sin tid ganska radikalt dokument.
*Danmark högtidlighåller den 5 juni en grundlag från 1849 som innebar allmän rösträtt för män.
Sverige, då?
Det finns två anledningar till att den 6 juni är svensk nationaldag. Den ena borde mönstras ut, den andra lyftas fram, inte minst med tanke på att Medborgarskapsutredningen, ledd av juristen Gunnar Strömmer, föreslår en ny portalparagraf i medborgarrättslagen:
"Det svenska medborgarskapet är det viktigaste rättsliga förhållandet mellan medborgaren och staten. Medborgarskapet innebär friheter, rättigheter och skyldigheter. Det är en grund för folkstyrelsen och står för samhörighet med Sverige."
Det första – och olämpliga – skälet till att ha den 6 juni som nationaldag är att det var den dagen 1523 som Gustav Vasa valdes till kung av ett riksmöte i Strängnäs. Det kan visserligen betraktas som början för Sverige som självständig nationalstat, men här föreligger ett par problem.
Ett är att Gustav Vasas trontillträde blev inledningen på en ärftlig monarki som emellanåt slog över i ett hårt förtryckande envälde och katastrofala krigsföretag. Ett annat är att den tidens Sverige, rent geografiskt, såg annorlunda ut än dagens: Finland utgjorde den östra rikshalvan; Skåne, Halland och Blekinge tillhörde Danmark.
Den andra anledningen till att den 6 juni utsetts till nationaldag borde vara mer aptitlig – och mer användbar – i en demokratisk tid som vår.
Den 6 juni 1809 daterades en regeringsform som gjorde slut på det gustavianska enväldet efter det närmaste Sverige har kommit en revolution: gripandet och avsättningen av Gustav IV Adolf, som till följd av sin fixering vid Napoleon som Uppenbarelsebokens vilddjur hade lett in Sverige i förödande krigstillstånd med nästan hela sin omgivning. Misär och epidemier grep omkring sig. Finland var förlorat till Ryssland, men Skåne, Halland och Blekinge var sedan länge inkorporerade i Sverige.
Den nya grundlagen var allt annat än revolutionär. Paragraf 4 stadgade, i originalstavning:
*"Konungen äger at allena styra Riket."
Mer radikala förslag om att ersätta den medeltida ståndsriksdagen med en modernare folkrepresentation lades till handlingarna och tryckfriheten definierades snart av 1812 års restriktiva tryckfrihetsförordning.
Men regeringsformen rymde även en del framåtsyftande inslag. Regeringen skulle granskas av ett konstitutionsutskott i riksdagen, den dömande makten skulle utövas av oavsättliga domare och en justitieombudsman skulle fungera som medborgarnas kontrollorgan mot myndigheterna. Genom att utgå från maktdelning visade grundlagsfäderna också att de hade tagit intryck av upplysningsidéer som hade grundlagts av bland andra fransmannen Charles-Louis de Secondat Montesquieu, författaren till Om lagarnas anda från 1748.
Betraktad med sentida ögon må 1809 års regeringsform vid sin tillkomst ha varit behäftad med djupt odemokratiska paragrafer som genom åren fick slipas av. Likafullt utgjorde den det konstitutionella ramverk inom vilket Sverige moderniserades och demokratiserades, låt vara att det gick både långsamt och ryckigt. Övergången till ett tvåkammarsystem skedde först 1866 och genombrottet för allmän och lika rösträtt dröjde till 1918–1921; Sverige var det sista landet i Norden som gav kvinnor rösträtt i riksdagsval.
Men inte förrän 1975 trädde en helt ny regeringsform i kraft, den nu gällande; första riksdagsbeslutet fattades för övrigt den 6 juni 1973.
Denna konstitutionella och institutionella stabilitet underlättade från mitten av 1800-talet en snabb ekonomisk utveckling: mellan 1870 och 1970 växte Sveriges produktion per invånare snabbare än i något annat europeiskt land.
Minst lika viktigt var att de processer som utlöstes 1809 skapade förutsättningar för en uthållig fred. Sverige har som nation inte varit i krig sedan 1814 och en militär aktion mot Norge som utmynnade i den norsk-svenska unionen, upplöst 1905 under farligt tillspetsade men till sist fredliga former. Nästa år kan alltså Sverige se tillbaka på två sekel med fred.
En av de få punkter där det har rests invändningar mot Medborgarskapsutredningens annars utmärkta rekommendationer gäller de ceremonier som sedan början av 1990-talet genomförs av kommuner runt om i landet för att välkomna nya svenska medborgare. De brukar äga rum den 6 juni.
Utredningen betonar, med rätta, ceremoniernas betydelse nu när Sverige är en invandringsnation, där 15 procent av invånarna har fötts utomlands. Men den anser samtidigt att ceremonierna även i fortsättningen skall vara en huvudsakligen kommunal angelägenhet, vilket ger kommunerna stor frihet att själva utforma evenemangen.
Kruxet är att vi är medborgare i ett land, inte i en kommun. Därför borde staten ha huvudansvaret och se till att aktiviteterna har vissa bestämda och gemensamma inslag som förenar det nationella arvet med de demokratiska principer som utgör medborgarskapets kärna.
Utredningen behandlar inte innehållet i dessa ceremonier, men om Sverige vill införa ett moment i nationaldagsfirandet som i ett långt perspektiv länkar samman dramatiken i vår historia med den demokratiska utvecklingen erbjuder 1809 års regeringsform en möjlighet.
Så vem var Sveriges motsvarighet till, låt oss säga, Thomas Jefferson, den amerikanska självständighetsförklaringens huvudförfattare och mannen bakom den bevingade formuleringen om att "alla människor är skapade jämlika"?
Ingen av männen – för det var ju bara män – bakom 1809 års regeringsform var i närheten av Jeffersons briljans. Men den som kanske kom närmast var en idag bortglömd ledamot av Svenska Akademien som brutit redan med den enväldige Gustav III och som kallades till ledamot av det konstitutionsutskott som 1809 utarbetade regeringsformen. Han hette Gudmund Jöran Adlerbeth.
När riksdagens adelsstånd skulle fälla sitt avgörande bidrog Adlerbeth till grundlagsförslagets seger – det antogs utan omröstning – med ett anförande som nu vittrar bort i gulnade gamla protokoll. I en magnifik ordvändning underströk han betydelsen av maktdelning:
"Saknar Nationen sin rätt, så blifwa fria Män slafwar, men saknar den styrande magten sin, så återwända wi til naturens wålds-tilstånd."
Fast det finns ett problem också med den 6 juni 1809 som utgångspunkt för det svenska nationaldagsfirandet:
Det är egentligen fel datum, särskilt om folklig och medborgerlig gemenskap skall stå i centrum.
Bondeståndet, som då representerade den överväldigande folkmajoriteten, vägrade att låta sin talman underteckna regeringsformen den 6 juni. Skälet var att bönderna, hårt prövade av krig och elände, ville utjämna de skatte- och försvarsbördor som vilade mycket tyngre på dem än på adeln, prästerna och borgarna.
Karl XIII, den nye kungen, blev rasande och beordrade bönderna till slottet, en högst tvivelaktig åtgärd eftersom regeringsformen förbjöd monarken att närvara vid riksdagens överläggningar. Han höll en osande straffpredikan och efter ett diffust löfte om "jämkning" av bördorna sade bönderna ett jublande ja, möjligen under inverkan av de enorma mängder brännvin som flödade i och omkring riksdagen. Efter 21 dagars osäkerhet undertecknade även deras talman regeringsformen.
Den 27 juni är Sveriges riktiga nationaldag.
Om man nu skall vara petig inför torsdagens blågula övningar.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen