Och även om känslan av att vara Neil Armstrong varje gång man tar sina första fotsteg på Sorrentokusten uppenbarligen är falsk, så är den äkta för mig. Tusentals år av civilisation och kultur, Pompeji och en vilande vulkan, limoncellogula citroner och morgonfärsk mozzarella, charmigt nedgångna palats och tenoren Enrico Carusos stämma som fortfarande ekar i gränderna. Männen bär rosa cashmeretröjor över axlarna, har tunna mockaloafers på fötterna och en liten fruktglass i handen, medan kvinnorna på sina vespor kör på bakhjulen i 80 kilometer i timmen, i korta kjolar och högklackat. Allt är en stor show med små gester, tidsuppfattning är ett koncept man distanserat förhåller sig lite löst gentemot, mat är något man delar med andra.