Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

EU-länderna har en sak gemensam: övertron på sin egen överlägsenhet.

Unisont.

Kan en folksjäl rädda Europa? Och i så fall vems?
I mars publicerade italienska La Repubblica en text av filosofen Giorgio Agamben. Texten blev snart översatt till ett tiotal språk och har diskuterats livligt på många europeiska kultursidor. Agamben hyllar en text från 1945 av den rysk-franske filosofen Alexandre Kojève (skriven på uppdrag av den franske presidenten Charles de Gaulle).
I en tid då man talade om att nationella stater förlorade i betydelse talade Kojève om den latinska folksjälen som en räddning. Hans vision var att det skulle bildas ett L’empire Latin, en latinsk union, under fransk ledning. Denna skulle rädda Europa från en tysk övermakt och ett tredje världskrig. Grundpelarna i detta nya rike var kultur, den katolska tron, latinska livsvärden som ”dolce far niente”, mer fritid och ett ekonomiskt system bortom protestantiska, kapitalistiska värden.
Nu, närmare sjuttio år senare, påminner Agamben om skriften och att Kojèves idéer är det som skulle kunna rädda det sjunkande EU-skeppet. Frankrike, Italien och Spanien föreslås leda Europa, istället för det protestantiska Tyskland, som under Angela Merkels roder förkommer till en politisk-kommersiell intressegemenskap. ”Det katolska tillåter riket att vara ett imperium, utan att bli imperialistiskt.”
Agambens text liknar en kamp mellan söder och norr, när han betonar att de latinska länderna har en levande kultur, medan det protestantiska Tyskland och USA endast är ”död ekonomisk realitet”, utan humana värden.
Hur projektet ska fungera i realiteten och hur det konkret ska rädda EU ur den ekonomiska krisen låter han, och de som sympatiserar med hans tankar, vara osagt.
Icke desto mindre faller idéer som Agambens i god jord, i en tid då just de latinska länderna är skuldsatta och utsätts för ekonomisk press av Tyskland. Det är en skön dröm och bekvämt med en syndabock. Att tala om nationalkaraktärer är farliga antaganden i ekonomiska kristider, men knappast något nytt.
För tre år sedan utgavs Thilo Sarrazins bok ”Deutschland schafft sich ab” (Tyskland avskaffar sig själv), där han bland annat varnar för hur tyska gener hotas blandas upp, och då främst med turkiska. Det blev ett ramaskri på kultursidorna och i tv-sofforna – boken en bästsäljare för bokhandeln. ”Så otroligt tyskt”, skanderades det i utländsk press. Nu höjs varningsflaggorna från ett annat läger. Och visst skiljer sig EU:s länder i mycket, men i en sak liknar de varandra: en övertro på sin egen överlägsenhet och förkärleken att inordna andra i enkla stereotyper. Orden samarbete och demokrati letar man förgäves efter i dessa skrifter. Ett steg fram och tre steg bak, och så snurrar alla runt en stund – bättre hade varit att dansa framåt tillsammans.
Gå till toppen