Kultur & Nöjen

Rapport från en kritisk verksamhet

Litteraturvetaren Lina Samuelsson tar död på flera myter i sin avhandling om bokrecensioner i svenska dagstidningar. Lotta Lundberg hoppas att Samuelsson kan begränsa spekulationerna och lyfta diskussionen.

Klockan är fyra på morgonen och längs trottoaren drar ett stackars tidningsbud sin kärra genom snödrivorna. I trappuppgången intill spionerar en kvinna i morgonrock och tofflor. Kärran slirar. Han måste snabba sig innan snöplogen gör det ännu jävligare.
Hon måste också snabba sig, ty det hon planerar är stöld. När han försvinner in i nästa hus, halkar hon fram till vagnen och snor en av tidningarna.
Hon har skrivit en roman. Det snöar ymnigt. Hon har iskalla fötter.
Det är hennes debut och första recensionsdagen. Och femton år senare kommer ingen förstå varför hon gråter.
Hur viktig är en recension? Hur många läser den? Och för vem är kritiken?
På eftermiddagen träffar hon några författarvänner på Centralens pub. Tågen gnisslar in från hela Sverige, med vart tåg en ny tidning. Någon springer och hämtar. De läser högt, dricker öl, raljerar och spekulerar.
Hon lär sig ett slags kritikens ordning: det viktiga är inte vad det står utan vem som har skrivit – om det är en riktig kritiker – och att det är första dagen. Och hur stort författarfotot är.
Alla ser bilden och rubriken. Bara sju procent av Sveriges befolkning orkar/klarar/vill ta sig igenom texten, enligt en undersökning från Skolverket.
En recensent slår under bältet. Det är 90-tal och lesbisk kärlek ger fortfarande rubriker. Recensenten är ung, han är kung, han är man och populär. Han hade nog roligt, men när han så småningom fattar att hon inte bara är en intelligent rookie utan har betydande vänner, vill han dansa. Med henne. Hon dansar. För man ger inte folk på käften på detta slags kalas. Men hon har ont i magen. För att hon inte slåss. Först tio år senare blir de vänner. På Facebook.
Med debuten nådde hon inte ända fram. Men hon är en lovvärd och intressant författarinna. Läs älskarinna. För som Merete Mazzarella skriver många år senare: Det verkar som om det var författarens förbannade skyldighet att ge läsaren orgasm.
Det finns många historier om författares reaktioner på kritik. Unni Drougge som säger att hon hellre blir jagad av nynazister än recenserad av Ulrika Milles. Eller Lundell som undrar om Karolina Ramqvist kissat på sig. Kritiken upprör och stör. Det spekuleras vilt. Inte bara på Centralens pub.
Nu finns dock – eller ska jag säga äntligen – en avhandling om kritiken och kritikerna.
I ”Kritikens ordning” undersöker litteraturvetaren Lina Samuelsson, Karlstads universtiet, bokrecensioner i svenska dagstidningar under en hundraårsperiod. Med nedslag 1906, 1956 och 2006 granskar Samuelsson fora, aktörer, recenserade verk, debatter samt de normer och värderingar som texterna förmedlar. Det är en Foucaultanalys. Det handlar om makt och gränser. Och var det verkligen bättre förr? Hon har inte tittat på enskilda författare eller kritiker, utan velat se helheten. Och upptäcka ordningen.
Innehållet är relevant och lättläst, även för dem utan akademiska poäng. Det är mustigt, roligt och avslöjande.
Och skapar ordning bland spekulationerna. I tydliga tabeller tar Samuelsson död på de fyra myter som förfäktas av de arga, trötta och seriösa kritikerna av i dag.
1) Kritiken har inte fått mindre plats. Spaltutrymme och teckenantal är ungefär det samma.
2) Kritikerns bildningsnivå har heller inte sjunkit. Det är lika många klent bildade pappalediga poeter som skriver idag som det var grötmyndiga studenter för hundra år sedan.
3) Kritikernas medelålder (till vilken man gärna vill lägga mognad och erfarenhet) har inte sjunkit, den har stigit marginellt (från 39 till 46 år)
4) Nepotismen har inte blivit sunkigare, även då lyfte man fram sina kompisar, skrev ner sina fiender och dansade med den man hånat.
En stor skillnad är dock att fram till 1970-talet var endast 15 procent av kritikerkåren kvinnor. Idag har jämställdhetsnormen uppfyllts. För varannan recension ansvarar damerna.
Men här påpekas även intressanta skillnader. Som exempel kan man jämföra utstötningen av Maja Lundgren efter ”Myggor och Tigrar”, där hon av de flesta kritiker sjukförklarades, med Kristian Lundbergs fejkade recension i Helsingborgs Dagblad. Efter en storm i vattenglaset välkomnades han snabbt tillbaka i ledet bland de trovärdiga kritikerna.
När det gäller recensionernas innehåll blir skillnaderna genom seklet som en trailer i nutidshistoria. 1906 – nationalismens och urbaniseringens era – lyfte kritiken fram svenskhet, utveckling och förnyelse. Man redogjorde för karaktärer och handling.
1956 – efter kriget – handlade kritiken om tolkning och de existentiella frågorna. 2006 framförs ofta att kritiken ändå i första och sista hand är ett slags nyhetsförmedling, som också betygssätter. Honnörsorden är originalitet, autenticitet, ärlighet. Mätinstrumentet är ofta kritikerns egen kropp och själ. Jag rös. Jag grät. Mina barn i skolan påminner om … Jag suckar, tråkas ut.
Den växande narcissismen och realityrunkandet bland författarna har således också tydligt smittat av sig på kritikerkåren. För hundra år sedan skrev man under signatur, idag kompenseras kritikerns sjunkande självförtroende med bildbyline.
Frågorna jag blir sittande med är om svensk dagspress ändå inte är skyldig sina läsare något slags varudeklaration. Ett slags kritikerlegitimation kanske? Borde de bilda fackförening? Men å andra sidan – Gud bevare oss för den tilltagande ombudsmannakritiken. Där autenticitetsivern mer och mer börjar lika svanmärkning. Där en bra roman lyfts fram för att den tagit hänsyn till både klass och hbt. Vad händer med litteraturen om den blir fairtrade?
Min förhoppning är att Samuelssons avhandling kan begränsa spekulationerna och lyfta diskussionen.
Och hur gick det för författaren inledningsvis?
Fem romaner efter tidningsstölden blir hon recenserad i en tv-soffa. Där låter det så här initierat: så jävla bra bok att ni fattar inte hur bra det är. Och hon gråter igen. Kräsna människa. Numer träffar hon inte längre sina kollegor på centralstationen. De läser på nätet. Eller har en kompis som har en kompis som redan vet vad det kommer att stå i tidningen. Hon undrar dock fortsatt vad som är kritikerns drivkraft.
Att utveckla(s) syna(s) eller kunna betala räkningarna?
Kanske ska hon fixa ett eget forum och bli kändis: hashtag-svara-på-det.
Gå till toppen