Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Sovjetiska tanks slog ned östtyska protester

Den 17 juni 1953 gjorde folket i diktaturen DDR uppror. Medan de östtyska ledarna duckade sköt sovjetryska tanks skarpt mot demonstranterna i Östberlin. Så slutade ”sovjetblockets” första folkresning i död och nederlag. Här är dramat i 17 punkter.

1 Utgångspunkt. Sedan krigsslutet 1945 var Tyskland uppdelat i fyra ockupationszoner. 1949 bildades två tyska stater: i väst Förbundsrepubliken Tyskland, i öst Tyska Demokratiska Republiken – styrd av det kommunistiska partiet SED under Walter Ulbricht, i sovjetryska ledband.
2 Fuskval. Den 15 oktober 1950 hölls de första valen i DDR. Det fanns bara en ”enhetslista” att rösta på och SED vann. ”När vi har bildat en regering kommer vi aldrig att ge upp den, varken genom val eller andra metoder”, sade SED-ledamoten Gerhard Eisler före valet.
3 Dröm. Under de första åren såg även en del socialdemokrater DDR som chansen att bygga en tysk stat som varken var militaristisk eller kapitalistisk. ”Detta har vi alltid velat och längtat efter!” utbrast den östtyske socialdemokraten Otto Buchwitz efter valet 1950.
4 Stalinism. Sommaren 1952 beslöt SED att göra DDR till en planekonomi med Josef Stalins sovjetunion som förebild. Industri, jordbruk och småföretag förstatligades. Protester betraktades som sabotage, oppositionella greps. I juni 1953 hade 60 000 östtyskar fängslats. (Antalet fångar i den fyra gånger större förbundsrepubliken var 40 000.)
5 Utopi. 1936 (när Hitlertysklands rustningsindustri gick på högvarv) producerades 1,2 miljoner ton stål på östtyskt område. 1946 var siffran 97 000 ton. Enligt femårsplanen i DDR skulle man producera tre miljoner ton stål 1953. Verkligheten kom inte i närheten av utopin.
6 Massflykt. Missnöjda DDR-medborgare röstade med fötterna. Första halvåret 1952 flydde 72 226 personer till väst, andra halvåret 110 167. Under 1953 fördubblades siffrorna. Det var unga och välutbildade som flydde. I maj 1952 spärrades gränsen, men i det delade Berlin var passagen fri.
7 Hårdhandskar. Den 5 mars 1953 dog Stalin. I det osäkra läge som uppstod beslöt DDR-ledningen att skärpa greppet. Den 14 maj höjde man ”arbetsnormerna”: alla anställda skulle producera 10 procent mer utan att få mer betalt.
8 Protester. Redan den 17 maj märktes de första protesterna. På flera håll utbröt strejker. När regeringen den 11 juni gjorde klart att den skärpta politiken stod fast hölls spontana torgmöten.
9 Demonstration. På morgonen den 16 juni samlades ett par hundra arbetare vid ett bygge i Östberlin. Med banderollen ”Vi kräver att arbetsnormerna slopas” gick de längs byggarbetsplatserna vid Stalinallee. Snart hade tvåtusen arbetare anslutit sig. Demonstranterna gick till regeringsbyggnaden vid Leipziger strasse. När demonstrationen avslutades klockan 17 deltog tiotusen personer.
10 Blindhet. Protesterna tog omvärlden med överraskning. Efter demonstrationen den 16 juni rapporterade den västtyska underrättelsetjänsten till förbundskanslern: ”Utan tvivel en skenmanöver iscensatt av sovjeterna.”
11 Klarsynthet. På kvällen den 16 juni beslöt sovjetledningen i Moskva att nästa dag klockan 13 införa undantagstillstånd i Östberlin och slå ner alla fortsatta protester militärt.
12 Uppror. Onsdagen den 17 juni gick tiotusentals östberlinare ut på gatorna. Nu krävde de fria val, yttrandefrihet, DDR-regimens avgång och Tysklands återförenande. Röda fanor revs ner, officiella byggnader angreps. Totalt omfattade upproret femhundra orter i DDR.
13 Våld. En skräckslagen Walter Ulbricht flydde från Berlin, men klockan 13 gick sovjetstyrkorna till aktion i huvudstaden. Stridsvagnar öppnade eld mot demonstranterna, 125 människor dödades.
14 Efteråt. Dagarna efter upproret greps 6 750 personer. 1 600 av dem dömdes senare till fängelse. Under 1953 flydde 330 000 DDR-medborgare till väst.
15 Facit. För många idealister på vänsterkanten krossades nu drömmen om ”arbetarstaten” DDR. För den östtyska ledningen stod det klart att man inte hade folket med sig, utan måste lita till våld för att behålla makten.
16 Minne. Fem dagar efter upproret döpte senaten i Västberlin om paradgatan Charlottenburger Chaussee till Strasse des 17 Juni. Den 4 augusti 1953 beslöt den västtyska förbundsdagen att göra 17 juni till helgdag.
17 Epilog. I 36 år höll sig den kommunistiska DDR-regimen vid makten. Först i november 1989 samlades östtyskarna åter till massprotester. Den gången ingrep inte sovjetarmén och den östtyska diktaturen föll.
Läs mer: En halv högtid
Potsdamer Platz i Berlin den 17 juni 1953. Östtyska arbetare gör uppror mot kommunistregimen i DDR. Sovjetiska stridsvagnar slår ner upproret och dödar 125 människor. ”Det var gatsten mot pansar”, konstaterade författaren Günter Grass som såg dramat från torgets västsida, som låg i Västberlin.

17 juni-upproret i korthet

Vad? Det första upproret i ”sovjetblocket”, det av Sovjetunionen dominerade kommunistiska Östeuropa.
Var? På femhundra platser runt om i östtyska DDR, med Östberlin som främsta skådeplats.
Hur? Strejker och demonstrationer med krav på fria val och demokrati.
Varför? Grundläggande orsak: den östtyska diktaturens förtryck och ekonomiska oförmåga. Utlösande orsak: regimens krav att alla skulle arbeta 10 procent hårdare utan högre lön.
När? 1953. Protesterna inleddes i maj, kulminerade den 17 juni men pågick ända in i augusti.
Vem? Totalt deltog mellan 400 000 och 1,2 miljoner östtyskar i aktionerna. Det som började som en arbetarprotest spred sig snabbt i medelklassen.
Läs mer: Rolf Steininger: ”17 Juni 1953. Der Anfang vom langen Ende der DDR.” Olzog.

Statsvapnet från 1953

"Arbetar- och bondestaten" DDR:s statsvapen skapades i maj 1953, blev officiellt två år senare, förbjöds i Västtyskland och skrotades med DDR 1990.

Gå till toppen