Kultur & Nöjen

Cronut hotar inte fransk stofil

Hälften croissant, hälften doughnut –  cronut är det trendigaste som dykt upp sen koreansk popmusik.

Croissant + doughnut = cronut.
Jag erkänner det mer än gärna, här och nu: jag har aldrig ätit en cronut. Denna amerikanska croissant/doughnut är det trendigaste som dykt upp sen koreansk popmusik, brasilianska havaianasandaler och svensk radikalfeminism. Men låt mig ändå få ta dig i handen och lite hastigt promenera igenom vad fenomenet går ut på.
Patisseriekocken Dominique Ansel har sedan några veckor tillbaka fullt upp på sitt lilla bageri på Spring Street i New Yorks SoHo, där köerna till hans uppfinning kringlar sig som pretzels runt kvarteret. Vissa har parkerat sig i stolar i gryningen, bara för att få en plats i kön, och en gubbe rapporteras ha sålt sin plats i kaoset för 100 dollar. Sockerbagaren Ansel vägrar göra fler än 250 cronuts om dagen, eftersom han vill ha dem perfekta. Så dessa små bakelser för 5 dollar styck säljs regelbundet på svarta marknaderna utanför och på internet för 30 dollar styck, och uppåt.
Alltså hälften croissant, hälften doughnut. Alla som försökt sig på att kavla en riktig croissant vet vilket omöjligt uppdrag det är att få till den rätta frasigheten, endast i Paris orkar de göra detta till perfektion. Och så då Mr Ansel, som sen friterar sin croissant, som dessutom är rund som en doughnut. Kopior har börjat dyka upp över hela stan, och har redan spridit sig till andra städer. Men Mr Ansel har nu hunnit skydda varumärket Cronut, hans advokater söker just nu igenom alla bagerier som vill kapitalisera på hans idé. Inte så lite snålt, om du frågar mig. Recept är till för att delas, mediestormen runt brödköerna har ju ändå sett till så att han är erkänd som originell upphovsman.
Vi minns alla trenden runt makroner för några år sedan, i samband med den fina filmen ”Marie Antoinette” av Sofia Coppola. Makroner fanns definitivt inte på Marie Antoinettes tid, fast det är ju inte så viktigt, när de är pyttesmå och rosa och gula och lila och jättegulliga för en prinsessa att äta. Bageriet Ladurée försåg filminspelningen med alla sötsaker, och blev världsberömda och mycket rika på detta (även om alla i Paris vet att det är mästerbagaren Pierre Hermé som gör de bästa). Men jag gillar inte makroner, alls. Aldrig gjort. Söta och kletiga, även när de är gjorda enligt perfektionens alla regler. Och fortfarande säljs McDonald’s version av den här lilla prinsesskakan på deras McCafé i Frankrike, självklart med reklam som påminner oss om likheten mellan en makron och en Big Mac.
Min privata favorit i katalogen över världens små bakverk är ändå cannelé, en räfflad liten cylinderformad kaka från Bordeaux. Gjord på mjölk, smör, äggulor, socker samt lite vanilj och rom. Den är (precis som jag) väldigt enkel, knäckig på utsidan och mjuk och saftigt tuggig på insidan. Men precis som hantverket med croissanten så är den svår att styra och få till perfekt. Oftast blir den för söt och kletig inuti, och för hård utanpå. Fast när den sitter som den ska och allt är i balans, då är den ohotad på min förstaplats.
Den hypertrendiga cronuten då, hur smakar den? Ingen aning, som sagt, jag har inte haft den i min mun. Men när jag läser om den så verkar den rejält söt, glaserad med socker och sen söt smörkräm inuti, alltså inte alls i min smak. Fast jag antar att vi kommer få kopior av cronuts på trendängsliga och New York-fixerade konditorier och krogar i Stockholm inom bara några dagar, eller kanske är det en fråga timmar? När den gamla franska stofilen cannelé egentligen borde ligga där och fresta i diskarna istället.
1 Pastel de Nata. En portugisisk kaka med äggig smörkräm i mitten, som sen bränns lite lätt på toppen.
2 Éclair au Chocolat. Långsmal och krispig (aldrig degig), fylld med chokladkräm, en riktig klassiker.
3 Cannolo. Liten och tubformad smördegsbakelse från Sicilien, ofta fylld med ricotta.
Gå till toppen