Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Tegelstenssommar

Winston Churchill hade en ganska märklig metod för avkoppling och kontemplation.
Han murade.
Nyligen redogjorde historikern Bengt Liljegren för vad som var en riktigt bra dag för den brittiske premiärministern:

Tegelfara.Bild: Foto: Jessica Gow
”Det är när han har legat i sängen till långt in på förmiddagarna och korresponderat. Då går han ut och murar, tvåhundra tegelstenar. Sedan blir det kväll och middag och dricka.” (Sydsvenskan 9/6)
Liljegren vet vad han talar om. Han är aktuell med första delen av sin Churchillbiografi, en utmärkt svensk introduktion till den omsusade statsmannen.
Men Winston Churchill förknippas även med tegelstenar i ett annat avseende.
Han skrev dem.
Churchill belönades med Nobelpriset i litteratur. Det var 1953, då han höll på att avsluta utgivningen av sina minnen från andra världskriget, sex volymer som med sina röda skinnryggar faktiskt ser ut som tegelstenar på hedersplats i min egen bokhylla.
När sommaren bryter ut händer det att denna söndagskrönika ägnas åt nya böcker lämpliga för semesterläsning.
I år är temat just tegelstenar.
Åke Ortmark är en levande legend i svensk journalistik. Han har hunnit bli 84, men är fortfarande vital; som 77-åring tog han svart bälte i karate.
Vitaliteten lyser i hans memoarer Makten och lögnen. De kan med sina 775 sidor och en ogenerad självupptagenhet te sig avskräckande, men den som antar utmaningen blir rikt belönad.
Ortmark bjuder läsaren på en fascinerande resa genom svensk politik, samhällsdebatt och medieutveckling under mer än ett halvsekel, med avstickare till framför allt USA, där han arbetade med två prominenta politiker som båda dock misslyckades i sina presidentambitioner: Edward Kennedy och Michael Dukakis.
Ortmark började på Sveriges Radio 1958 och blev några år senare en av den svenska televisionens första stjärnor. Besviken över vänstertendenserna i public service fortsatte han senare sin bana i TV8, en liten kanal som han gjorde stor med intervjuprogrammet O som i Ortmark.
Åke Ortmarks viktigaste insats var att han tillsammans med Herbert Söderström bröt med den underdåniga ton som tidigare hade präglat mediernas attityd till makten. I en av många anekdoter som kryddar framställningen berättar Ortmark om hur folkpartiledaren Bertil Ohlin kom till studion med färdigskrivna frågor och svar. Söderström hänvisade Ohlin till teateravdelningen.
Den så kallade skjutjärnsjournalistiken började i radio och flyttade sedan vidare till TV, där Ortmark tillsammans med Gustaf Olivecrona och Lars Orup bildade en radartrio som snabbt döptes till ”De tre O:na”. Deras konfrontation med Tage Erlander inför kommunalvalet 1966 är ett klassiskt ögonblick. Erlander fick frågan vilket råd han skulle ge ett ungt par som ville gifta sig och flytta ihop i bostadsbristens Sverige:
”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis.”
Statsministerns kalla svar demolerade Socialdemokraternas valrörelse. Regeringspartiet tappade fem procentenheter jämfört med riksdagsvalet 1964.
Genom att vara grundligt påläst och ställa skarpa, orädda och ibland provocerande frågor utmanade Ortmark makthavarna på ett helt nytt sätt. Man kan utan vidare säga att denna professionella och sunt respektlösa journalistik vidgade utrymmet för det ansvarsutkrävande som är centralt i demokratiska processer.
I memoarerna ägnar sig Ortmark också åt grubblerier av det existentiella slaget – likt många andra framgångsrika personer förefaller han vara en komplicerad natur – och åt politiska reflektioner med viss högerlutning. Det blir lite motigt emellanåt, men han lyckas för det mesta göra även dessa resonemang tänkvärda.
Makten och lögnen är sannerligen värd en sommar.
Nästa tegelsten är egentligen en av åtta – och råkar i sin tidsskildring sammanfalla med Ortmarks.
Med Sveriges historia 1965–2012 sätter Norstedts förlag punkt för en imponerande boksvit om landets framväxt och utveckling från stenålder till nutid. Lundaprofessorn Dick Harrison har fungerat som huvudredaktör i ett projekt där alla volymer är högst läsvärda med sina breda perspektiv.
Norstedts ambitiösa satsning har ändå inte fått riktigt det genomslag som den förtjänar. Även det är ett skäl att lyfta fram Sveriges historia i en tid då detta stolta förlag mest uppmärksammas för att vara till salu.
Den sista volymen, på 449 sidor och med Öresundsbron som välvald omslagsbild, är skriven av Kjell Östberg, professor i samtidshistoria, och ekonomihistorikern Jenny Andersson. Östberg kan möjligen föranleda någon invändning, eftersom han i den offentliga debatten framträder med en skarp vänsterprofil som här och där bryter fram även i Sveriges historia, men han är ändå klart lämpad efter sin utomordentliga och balanserade biografi över den politiker som definierade en stor del av tiden efter 1965: Olof Palme.
Hos Östberg och Andersson möter man i stort sett alla händelser, personer och fenomen som präglar en epok, eller epoker, som de flesta nu levande svenskar har erfarenhet av: Erlanders och rekordårens final, Palme, maktskiftet 1976, kärnkraften, löntagarfonderna, ubåtarna, 90-talskrisen, Estonia, EU, tsunamin, globaliseringen, den borgerliga alliansen.
Framställningen, rapp och reflekterande, flyter bra, men Sveriges historia 1965–2012 är knappast en bok som skall läsas rakt igenom eller, om nu någon ens skulle komma på idén, i ett enda svep. Snarare bör man leta sig fram, avsnitt för avsnitt.
Ett underliggande men genomgående tema är att den svenska samhällsmodellen – ett stadigt framåtskridande baserat på kompromisser och strävan efter samförstånd – utsätts för allt hårdare påfrestningar.
Författarna avslutar med påpekandet att stora förändringar här hemma och i omvärlden leder ”till radikalt annorlunda förutsättningar för politisk mobilisering och handling”. Det är sannolikt en korrekt bedömning, men samtidigt väcks frågan om vilka inslag i en historiskt framgångsrik modell som kan vidareutvecklas och anpassas till en ny tid.
Brendan Simms är historieprofessor i Cambridge och mannen bakom sommarens tredje tegelsten: Europe. The Struggle for Supremacy. På 690 sidor kopplar Simms bredast tänkbara grepp om Europas historia. Han börjar 1453 när turkarna erövrade Konstantinopel och stretar sedan fram till dagens ekonomiska, politiska och sociala krisläge.
Simms tes är att tyska förhållandena i över 500 år har bestämt Europas öde – och att de fortfarande gör det.
Tyskromerska riket existerade från medeltiden och fram till 1806. Det bestod av otaliga furstendömen utan en fungerande centralmakt. Riket blev därför tummelplats för rivaliserande intressen. Som under trettioåriga kriget på 1600-talet, då Sverige var indraget i en grym maktkamp som utlöstes av motsättningarna mellan tyska katoliker och protestanter. Under Napoleonepoken var tyskt territorium återigen krigszon med ”folkslakten” vid Leipzig 1813 som blodig kulmen.
Men också under perioder av enhet och styrka har Tyskland utgjort ett problem. Så var det under det andra kejsardöme som drev fram och sedan kollapsade genom första världskriget och – i ännu högre grad – under Hitlers Tredje rike som ledde till nästa världskrig och Förintelsen. Därefter var ett delat Tyskland brännpunkten i det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen.
Hur Tyskland styrs och inordnas i ett europeiskt sammanhang är alltså av fundamental betydelse för Europa, menar Simms, som oroande nog liknar dagens EU vid tyskromerska riket.
Skall Tyskland använda sina enorma ekonomiska resurser för att rädda euron och den europeiska integrationen, vilket förutsätter maktöverföring till gemensamma europeiska institutioner? Eller skall Tyskland, som går till val i september, vända sig inåt i motvilja mot förment oansvariga sydeuropéer och därmed bidra till Europas splittring med på sikt oanade konsekvenser?
Tyskland är landet vi européer aldrig kommer undan.
Så varför rekommendera dessa tunga, fördjupande tegelstenar när sommarens lata dagar lockar med pocketdeckare lika lättkonsumerade som ett provensalskt rosévin?
Tja, om inte annat så för att de kan komma till rent praktisk användning när det är dags för det där svalkande doppet. Lägg någon av dem på handduken och ombytet. Inget blåser iväg. Garanterat.
Mer att läsa:
Winston Churchill. Del 1. 1874–1939 (Historiska Media) av Bengt Liljegren.
Makten och lögnen. Ett liv i televisionens Sverige (Albert Bonniers Förlag) av Åke Ortmark.
Norstedts Sveriges historia 1965–2012 (Norstedts) av Kjell Östberg och Jenny Andersson.
Europe. The Struggle for Supremacy. From 1453 to the Present (Basic Books) av Brendan Simms.
Gå till toppen