Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En hyllning till de introverta

Världen är anpassad efter utåtriktade gaphalsar. Men kanske är det de tysta som får jorden att snurra? Anna Hellsten läser en hyllning till de introverta – och känner igen sig.

Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns.

Author: Susan Cain. Publisher: Övers Bitte Wallin. Natur & Kultur.. PublishYear: 2013.
”Nä, för jag vill inte umgås.” Det var en kollega som motiverade sitt beslut att inte delta i företagets årliga firmafest. Jobbmötet hade gått mot sitt slut och frågan hade gått runt bordet: vilka skulle anamma klädkod, låta sig bordsplaceras och dricka snaps med kollegor man inte brukar umgås med? Flera av oss kom med undvikande svar. Barnen. Semester. Dubbelbokning. Men den sista i gruppen tog en sipp av kaffet, satte ner koppen och sade som det var. Nä, för jag vill inte umgås. Det var som om någon dragit in luftkonditionering i det muggiga konferensrummet. Kunde man verkligen säga så? Fick man?
Susan Cains enormt hajpade ”Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” är ett slags lågintensiv krigsföring för alla oss som inte gillar firmafester. ”Tyst” är därför också en bok som – för att använda ett jobbigt ord – blivit en snackis. Den självutnämnt introverte juristen Susan Cain skriver i en pratig, lättläst stil som navigerar mellan det självupplevda och det populärvetenskapliga.
Hon utgår från Carl Jungs definition av introverta som varandes människor med en dragning till den inre världen av tankar och känslor – som föredrar att arbeta ensamma, som hellre formulerar sig skriftligt än muntligt, som visserligen kan uppskatta fester men ändå alltid längtar mest till klockslaget då de får gå hem. Människor som mår bra av lägre stimulansnivåer, helt enkelt: hellre en bok i soffan än en timme i en krogkö. Denna personlighetstyp är undervärderad i det moderna samhället, menar hon, eftersom ett högljutt ta-för-sig-ideal under det senaste århundradet brett ut sig så till den grad att den bildat norm.
Det är förförisk läsning, och en som tvingar blicken ner mot den egna naveln: med understrykningspenna i hand markerar jag den ena meningen efter den andra, hojtar påståenden till min man, typsorterar bekanta i allmänhet och mig själv i synnerhet. (Jag sorterar upplysningsvis in mig själv i den introverta gruppen. Blir nervös av bordsplaceringar och mingel, drack vodkashots inför mitt första telefonsamtal till min första chef, jobbar helst ensam – ni fattar.) Den är också förförisk såtillvida att den skönmålar. För Cain argumenterar ofta så känslosamt att pusselbitar som möjligen inte ens finns verkar falla på plats – och hennes blick på den inåtvända människan närmar sig ofta det glorifierande. Introverter står bakom de flesta av de moderna landvinningarna, resonerar hon, från relativitetsteorin till Apple-datorer. Introverta är mindre benägna att vara otrogna sina makar och mer benägna att förstå Månskenssonatens inneboende skönhet. Hade en introvert suttit högst i hierarkin i det amerikanska bankväsendet för sådär sju-åtta år sedan hade sannolikt inte finanskrisen inträffat.
Det är inte det att hennes exempel inte har legitimitet – det har de säkert – men framställningens trovärdighet solkas en del av att Cain i takt med att kapitlen rullar framåt definierar inåtvändhet i allt bredare och allt positivare termer. De introverta omfattar i princip alla goda mänskliga egenskaper på en gång, tycks det, en ”sanning” hon försöker fastslå genom att enbart exemplifiera med smarta, hedervärda introverter. Hennes exempel på extroverter innehåller däremot få goda exempel – den ikoniske självhjälpsgurun Tony Robbins är en skrikig säljartyp med ”mupplik och sängkammarsexig röst”, studenterna på Harvard Business School ”ser ut som en korsning mellan hejaklacksledare och mönsterelever”. Att den introverte Al Gore slutligen lyckades nå ut med sitt klimatbudskap berodde på att han ”tagit hjälp av några slagfärdiga typer från Hollywood”. Slagfärdiga typer. Inte duktiga människor.
Bokens hårda kärna ligger i min mening inte så mycket i dess kraftfullt självbespeglande effekter – den finns istället i resonemangen om hur en stor del av den samtida arbetsmarknaden utgår (förvisso korrekt) från att människan är en social varelse utan att för den skull begripa att olika människor vill vara sociala på olika sätt, och vid olika tillfällen. Grupparbeten, till exempel, tar ytterligt sällan fram det bästa i dem som tvingas grupparbeta. De introverta vågar inte öppna munnen och de extroverta har – hör och häpna – inte nödvändigtvis de bästa idéerna bara för att de pratar högst och mest självsäkert. Brainstorming-metoden – att kolleger i en förmodat tillåtande miljö ska vräka ur sig alla idéer som far genom huvudet – fungerar inte heller, eftersom människors och i synnerhet introverters inbyggda så kallade bedömningsoro är så stark att inte ens aldrig så listiga manipulationsförsök biter på den. Och vägglösa kontorslandskap är ur både prestation- och hälsosynvinkel en oerhört dålig idé oavsett om den som tvingas arbeta i dem är introvert eller extrovert. Cain citerar en företagschef som försvarar de öppna landskapen med att medarbetarna ju är så generösa med sina privatliv på sociala medier att det rimligtvis inte kan spela någon roll – men, förklarar Cain, det är en fundamental skillnad mellan att vara social i avskildhet bakom en datorskärm och att vara det i ett fysiskt rum med människor rätt i ansiktet och bakom ryggen. Man kan inte använda det ena som ett facit för det andra.
Även kapitlet om introversion hos barn är balsam för föräldraöron som får rapporter från dagis och skola att deras unge är alltför försiktig eller alltför förtjust i att leka för sig själv: för så länge barnet själv inte plågas svårt av blyghet (inte synonymt med introversion, för övrigt) finns ingen anledning att oroa sig. Tvärtom: det introverta barnet har ofta en extra hög förmåga till koncentration.
Den före detta moderatstrategen Per Schlingmann – numera förnumstig kolumnist i Svenskan – skrev nyligen en text om att han och några andra föräldrar tillsammans drillat sina barn att tala inför publik. In med retorikklasser på schemat ansåg han, och gärna så tidigt som möjligt, eftersom ”vi lever i ett samhälle som ställer höga krav på förmågan att presentera tankar och idéer” och ”människor som känner sig bekväma med att tala och förstår samhället är också med i skapandet av demokratin”. Det är en rätt otäck slutsats: den som skriker högst får bestämma mest, alltså?
Schlingmann och hans välmenande föräldrakompisar skulle vara mer behjälpta av att läsa ”Tyst”. Och att tillägna sig förståelsen att introverta barn inte nödvändigtvis blir sämre på att tänka eller idka demokrati – och inte nödvändigtvis blir bättre på desamma av att tvingas bli estradörer.
Gå till toppen