Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Tydliga gränser i forna Jugoslavien

Vid gränsen mellan Serbien och Kosovo hoppar föraren ur minibussen, skruvar av de serbiska nummerplåtarna och sätter fast kosovanska istället. Min serbiska mobil tappar täckning någon mil in i Kosovo och den kommer inte tillbaka förrän fyra dagar senare när jag gör samma resa i motsatt riktning. Då frågar den serbiska gränsvakten myndigt om jag har inresestämpel till Serbien i passet.

En sådan delas förstås inte ut vid den här gränsen, som enligt Serbien inte är en gräns utan en administrativ övergång. Har man till exempel rest in med flyg till Pristina och vill fortsätta vidare till Serbien får man vara så god att ta vägen om Makedonien, där närmsta riktiga gräns finns. Den kosovanska stämpeln jag får vid inresan till Kosovo annulleras nästa gång jag passerar en serbisk gräns.
Här, utanför EU, fylls passet snabbt på. Jag har lärt mig att be om extra blad när jag beställer nytt pass, för att få plats med alla stämplar från alla gränser mellan de sju länderna som kallas forna Jugoslavien. De där ständiga stoppen, vare sig man reser med tåg, buss eller bil för att ta sig ut ur ett land och in i ett annat, bara de är skäl att bli Jugo-nostalgisk eller EU-drömsk. På nattbussen mellan Belgrad och Ljubljana visar jag passet fyra gånger; ut ur bussen, stå i kö, och alltid i vargtimmen när man somnat som skönast.
Det är inte bara gränser som utgör hinder för resandet. På det bergiga Balkan med slingrande vägar kan man få för sig att tåg skulle vara ett praktiskt transportmedel. Tänk om! När linjen Belgrad–Sarajevo öppnade på nytt för några år sedan tog tågresan dryga nio timmar, två timmar längre än för tjugo år sedan när linjen stängdes på grund av kriget.
Det beror inte bara på att de olika nationella tågbolagen byter lok vid varje gräns. Att en sträcka på drygt fyrtio mil tar nio timmar är också en konsekvens av en eftersatt infrastruktur. Tåg har blivit de mindre bemedlades färdmedel. Till exempel tar resan Belgrad–Novi Sad (åtta mil) två och en halv timme med tåg, medan bussresan går en timme snabbare – men så kostar den också det dubbla.
I Bosnien-Hercegovina och Kosovo, de två länder där människor som hamnade på varsin sida av ett krig nu ska försöka leva tillsammans, kan man inte längre utläsa av bilarnas registreringsskyltar vilken stad föraren kommer ifrån. I det mer homogena Serbien finns systemet kvar, och därför tar jag bussen och inte min Belgrad-skyltade bil till Pristina. För säkerhets skull.
Ändå reses det en hel del. 350 000 serber turistade i Kroatien 2012. Tusentals slovener firar nyår i Belgrad. Enligt serbiska utrikesministeriet finns ingen särskild risk för serber att resa till Bosnien-Hercegovina, men att det kan vara klokt att avstå från att hojta för högt om sin religiösa och nationella tillhörighet, liksom från att diskutera tolkningar av nutidshistorien i offentligheten. För säkerhets skull.
Gå till toppen