Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

De hjälper varandra att våga sig ut på djupt vatten

När fötterna inte kunde stå stadigt på botten kom paniken. I nästan sextio år var Grazyna Tabisz livrädd för vatten. Det är hon inte längre, inte sedan hon anmälde sig och väninnan Györgyi Baranyi till simskola.

I alla år har Grazyna Tabisz och Györgyi Baranyi önskat att de kunde simma. Nu kan de. Och de är stolta. Inte bara för simningen utan för att de tog tag i det, trots rädslan och känslan att det var pinsamt att gå i simskola som vuxen.Bild: Håkan Röjder
Första gången vågade de knappt gå in i simhallen.
– Jag tänkte att det skulle vara omöjligt att lära en, då, 56-åring och 58-åring att simma, säger Györgyi Baranyi.
Men så stod de där i vattnet, med alla flytredskap de kunde hitta runt sig, och försökte prova om det verkligen var möjligt att flyta.
– För mig gick det ganska fort, efter tre, fyra lektioner klarade jag det en stund. För dig var det så mycket kämpigare, säger Györgyi Baranyi med en varm blick på sin vän.
Grazyna Tabisz vågade inte lita på att vattnet bar. I alla år har hon varit rädd för att släppa taget om bottnen. Kanske för att kroppen fortfarande mindes paniken när hon som artonåring puttades i från bryggan. Känslan av att fullständigt tappa kontrollen.
För tio år sedan cementerades skräcken. Då drunknade hennes systerson, en ung man med fru och barn, som dessutom jobbade som badvakt.
– Han var på semester när det hände. Han simmade ut för att rädda en annan person. Precis hur han dog har min syster aldrig fått klarhet i, säger Grazyna Tabisz.
Själv är hon uppväxt i Polen. Tillgången till bassänger var på den tiden mycket begränsad och simundervisning för barn var långt ifrån självklar. Likadant var det i Ungern där Györgyi Baranyi växte upp.
– Men när vi kom till Sverige och mina barn var små satte vi dem i simskola direkt. Det var jätteviktigt för mig, säger Györgyi.
Nu, många år senare, frågar de sig varför de inte anmälde sig till en vuxensimskola under åren då de vecka efter vecka följde med sina barn till bassängen. Kanske för att de hade fullt upp i vardagen, funderar de, eller för att det inte slog dem att det var möjligt.
– Ändå var det så jobbigt när barnen var små. Den där känslan av att vara helt chanslös om de skulle trilla i vattnet, säger Györgyi Baranyi.
Det var Grazyna Tabisz som först började prata om att hon inte kunde simma. Hon insåg genast att hon inte var den enda.
Det var också Grazyna som föreslog att de båda väninnorna och kollegerna på Berendtzens tvätteri skulle anmäla sig till simundervisningen på Kockum fritid.
– Jag kände att jag var tvungen att göra något åt min rädsla, säger hon.
Att de var två var viktigt. Från det första samtalet och ända ut på djupt vatten har de stöttat varandra. Och efter ett års träning hakade ytterligare en nära vän och kollega på.
– Vi är som ett team. För mig har det varit viktigt med allt stöd från er andra. Alla mina rädslor har kommit upp, bit för bit. Det har varit tufft, säger Grazyna Tabisz.
De andra två, som lärde sig snabbare, har ofta simmat bredvid Grazyna, hejat på och tagit ett stadigt tag i henne när hon blivit rädd eller ofrivilligt hamnat med huvudet under vattnet.
– Vår simlärare är också fantastisk. Hon har varit så inkännande, förstående och peppande, säger Györgyi Baranyi.
I dag, efter fem terminers skola en kväll i veckan, kan de båda simma. Györgyi har klarat hela bassänglängden utan hjälp och Grazyna halva, den grunda delen. På djupt vatten vill hon fortfarande ha flytdynan under armarna.
– Men jag vet att du kan simma utan den, säger Györgyi Baranyi.
– Kanske ska jag lämna den hemma när vi ska till Mallorca senare i sommar. Om jag vågar, säger Grazyna Tabisz och fnissar, nästan lite busigt.
Stoltheten riktigt lyser hos dem båda. Över att ha tagit tag i det där jobbiga som de under alla år helst inte velat prata om, över att ha övervunnit djupt rotade rädslor. På köpet har Györgyi Baranyis knän blivit bättre och de känner sig båda friskare och gladare.
– Det är aldrig för sent, det har vi verkligen lärt oss, säger Grazyna Tabisz.
Efter simlektionerna brukar de tre kvinnorna få skjuts hem av Györgyi Baranyis dotter.
– Ingen av oss pratar engelska, men vi vill kunna. Så vet du vad vi gör i bilen? Vi pratar på, på engelska. Det låter inte klokt och min dotter skrattar så hon viker sig. Det gör vi med!
Gå till toppen