Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

”En jätte har fallit”

På engelska finns uttrycket "a gentle giant", "en mild jätte".
Bengt Hallberg var en sådan, om någon; en vänlig, ödmjuk och lyssnande musikalisk gigant. Och nu har jätten fallit.

Bengt Hallberg.
När Bengt Hallberg gick bort, 80 år gammal, var han sedan ett tag tillbaka på scenerna, efter att under många år ha fokuserat på att vårda sin sjuka hustru. Hallberg hade givit bejublade solokonserter och till exempel på Ystads jazzfestival 2011 visat att han hade både sin musikaliska fantasi och sin speciella pianoklang - mjuk, men bestämd - intakta.
De färska skivorna berättar samma sak. På det fina duoalbumet "Back to Back" från 2011 ihop med lärjungen Jan Lundgren agerar Bengt Hallberg med samma ostöddiga elegans som alltid och glider lika obehindrat mellan musikstilarna; menuett, ragtime, Schubert och "Sweet Georgia Brown". Svårt låter väldigt lätt.
Bengt Hallberg stod ju för en tydlig filosofi, Duke Ellingtons gamla beprövade: det finns bara två slags musik, bra och dålig. Så säger många, men Hallberg var den som verkligen bevisade sanningen i det slitna påståendet.
Han var en jazzman ut i sina känsliga fingertoppar, en av landets främsta någonsin, som redan som 18-åring fick äran att spela in klassikern "Ack Värmeland du sköna" med Stan Getz. Men Bengt Hallberg kunde även förvandla en amerikansk standard till något mozartskt, lika gärna som han gjorde jazz av polska eller "An der schönen blauen Donau", allt på ett självklart och organiskt sätt. Bengt Hallberg ägde naturligtvis allvaret, men lät ofta sin humor dansa och han lekte, med avspänd intelligens, på det sätt som bara de riktigt spränglärda kan. Om de också har barnasinnet och nyfikenheten kvar.
Hos Hallberg kunde teman och improvisationer bli till rena ormbon som gjorde det mycket mera meningsfullt för den som lyssnade att bara njuta, än att börja sortera upp ormarna efter art. Ett av de egna patenten var "baklänges improvisation": man tager en känd melodi och börjar med att improvisera över ackordgången. Så kan publiken gissa vilken melodi det handlar om och den levererar man som final. På samma gång som lyssnarna får sig en kul gåta påminner man dem om vad ramverket, konstruktionen, betyder.
Musik var för Bengt Hallberg något så viktigt och mäktigt att den förtjänade att skojas med.
Gå till toppen