Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Hanna Nilsson: Krönika: Slit mer, släng mindre

Versace. Chanel. Gaultier. Den här veckan visar legendariska modehus sina haute couture-kollektioner i Paris. På sätt och vis så långt ifrån slit och släng man kan komma, men ändå en del av den modeindustri som får somliga av oss att konsumera i en hiskelig takt.

Chanels kollektion på catwalken i tisdags.Bild: Francois Mori
Enligt Naturvårdsverket slänger varje svensk i genomsnitt ungefär åtta kilo textilier varje år. Ofta prima tyg som bara bränns upp. Då måste nytt tillverkas, vilket innebär att det går åt mängder av värdefullt vatten, bördig mark, olja och skadliga kemikalier.
Inte minst för miljön vore det en stor vinst om kläder användes längre och sedan återvanns när de väl slitits ut.
Att i en tid av ekonomisk kris propagera för minskad konsumtion är knappast populärt. Men det finns andra sätt att spendera slantarna – exempelvis att satsa på kvalitet istället för kvantitet. Då minskar avfallet, utan att arbetstillfällen behöver gå förlorade.
Dessutom kan nya jobb skapas, om det växer fram en efterfrågan på tjänster som förlänger klädernas liv – lappning och lagning eller så kallad upcycling, där förkastade persedlar görs om och får ny skepnad.
Forskningsprojektet Mistra Future Fashion anordnade i våras ett symposium i Malmö om producentansvar i textilindustrin. Där hade en deltagare ett annat, kreativt förslag:
En shoppingupplevelse där man inte tar med kläderna hem, utan istället betalar för att få bära plaggen, kanske stylas, och sedan fotograferas. Bilden delas såklart på sociala medier ...
Vissa kedjor, som H&M och Jack & Jones, har börjat ta emot begagnade kläder i sina butiker. Men det finns ingen lag som tvingar klädindustrin att ta hand om kasserade plagg. Ännu.
I Frankrike finns ett sådant lagstadgat ansvar, och vilka lärdomar man kan dra av det exemplet ska diskuteras på ett seminarium i Almedalen i Visby på lördag.
Ett problem med det franska systemet är att en stor del av kläderna helt enkelt exporteras till fattigare länder, där de riskerar att slå ut den lokala produktionen.
Hur man än vrider och vänder på det betalar någon ett högt pris för våra billiga kläder.
För många är shopping ett tidsfördriv, ett nöje och kanske till och med en form av terapi. Det är med andra ord en företeelse som knappast kommer att försvinna i brådrasket. Istället måste den förändras, göras mer långsiktigt hållbar.
Ansvaret vilar tungt på klädjättarna.
Men även konsumenter har all anledning att syna sitt beteende i sömmarna.
Gå till toppen