När FN:s klimatpanel, IPCC (The Intergovernmental Panel on Climate Change) möts i Stockholm den 23 – 26 september får Sveriges miljöminister Lena Ek (C) ett utmärkt tillfälle att göra Sverige till ett föredöme, vilket hon i riksdagens klimatdebatt i januari förklarade var hennes ambition.

FN bildade IPCC 1988. Den skulle sammanställa och tolka forskarnas rapporter, för att finna mänsklighetens påverkan på klimatet. Politikerna skulle kunna lita på IPCC. Det kan de inte.

Som ny miljöminister 1994 fick Anna Lindh (S) frågan: ”Du har studerat juridik men inte naturvetenskap. Miljöfrågorna handlar ju ofta om naturvetenskap. Hur kan du veta vad du skall göra?” Hon svarade: ”Är det något jag inte kan, anlitar jag experter.” Reportern ställde inte den följdfråga som borde varit självklar: ”Hur kan du veta vem som är expert och vem som är charlatan?” En sådan fråga besvärar alla miljöpolitiker.

IPCC har i 25 år hävdat att utsläppen av koldioxid orsakar en global uppvärmning, Anthropogenic Global Warming, AGW.

IPCC:s stora rapport 2007, AR4, spådde stigande temperatur med exceptionella katastrofer och risk för civilisationens överlevnad. Detta understöks av Världsbanken i november i fjol som spekulerade kring följderna av fyra grader högre temperatur.

Världsbankens ordförande ville skrämma allmänhet och politiker till aktion. Nyligen späddes paniken på av IEA, International Energy Agency, som höjde till fem grader.

Men det har inte blivit varmare på 17 år. Därmed har alla datormodellerade katastrofscenarier blivit värdelösa. Öknarna växer inte. De har blivit grönare, eftersom växterna gynnas av koldioxiden. Polarisarna smälter inte. Isbjörnarna mår bra. Haven visar ingen oroande stigning. Fler söderhavsöar har växt än de som minskat. Orkanerna är cirka 20 procent färre än på 1990-talet. Det finns inga tecken på att andra ”normala” naturkatastrofer ökar.

Det finns inga mätningar som pekar på att mer koldioxid i atmosfären orsakar en märkbar uppvärmning, endast datormodeller, som alltså visat sig värdelösa.

Den 22 mars rapporterade NASA Langley Research Center att den värsta eruptionen på solen sedan 2005 kom den 8–10 mars. Jorden utsattes för ett enormt energiflöde, men koldioxiden i den översta atmosfären bidrog till att återstråla 95 procent av energiflödet till rymden. Koldioxiden har alltså en betydande kylande verkan.

IPCC har hela tiden försäkrat att ”the science is settled”, att deras rapporter vilar på vetenskaplig grund och inte kan ifrågasättas, och att alla forskare stöder hypotesen om AGW, att utsläppen av koldioxid orsakar en global uppvärmning.

Vetenskapens framsteg har ofta nåtts när en ensam forskare gått emot en allmänt rådande uppfattning.

Kritik är förutsättningen för framsteg. Inget vetenskapligt rön kan någonsin betecknas som slutgiltigt bevisat. Seriösa forskare välkomnar kritik. IPCC har fryst ut kritiker och begränsat den krets som fått medverka i dess arbete.

Den kanadensiska journalisten Donna Laframboise som studerat IPCC konstaterar att aktivister från WWF och Greenpeace påverkat arbetet i 70 procent av delrapporterna i IPCC:s stora rapport 2007, AR4, och att deras akademiska meriter ibland har varit undermåliga.

Professor Richard Lindzen vid MIT, USA, är en av världens mest ansedda klimatforskare. Han deltog i IPCC:s arbete fram till 2001, men fann att ledningen missbrukade sin ställning och vantolkade forskarnas rön. I parlamentet i London förklarade han den 22 februari i fjol att AGW-hypotesen, att utsläppen av koldioxid orsakar en global uppvärmning, har blivit en dogm och att sådana hör hemma i religioner. Fler än han har noterat att många miljöaktivister omfattar AGW-hypotesen med en frenesi, som liknar religiös övertygelse.

En av Tysklands mest betydande klimatforskare, Hans von Storch, arbetade också för IPCC och lämnade i protest. Han har skrivit en bok tillsammans med etnologen professor Werner Krauss: ”Die Klimafalle”, Klimatfällan.

Enligt Hans von Storch har många forskare fallit i fällan att gå från neutralt observerande till att försöka påverka politikens utformning. Det gör att de skadar klimatforskningens trovärdighet och därmed miljöskyddet i stort. Werner Krauss konstaterar att de som kallar sig klimatforskare umgås flitigt med varandra. Han studerar dem som om de vore en folkgrupp med sammanhållning inåt och fientlighet utåt.

Miljöminister Lena Ek har nu möjlighet att återskapa vetenskapens mest grundläggande förutsättning: Fritt tankeutbyte. Allt som behövs är att hon arrangerar en konferens öppen för de ansedda forskare som lämnat IPCC. Det går säkert utmärkt att lägga den i veckan före IPCC:s möte.

En konferens öppen för de ansedda forskare som lämnat IPCC gör Sverige till just det Lena Ek eftersträvar: Ett internationellt föredöme.

Sture Åström är civilingenjör och har arbetat som egen företagare.