Kultur & Nöjen

Kläderna gör hårdrockaren

Hårdrocken invaderar! Tre ikoniska band spelar på våra breddgrader i dagarna. Jonn Palmér Jeppsson gör en djupdykning i genrens estetik.

De närmaste dagarna kommer tiotusentals hårdrockare att vallfärda till konserter med Metallica (Roskildefestivalen, i dag), Iron Maiden (Malmö stadion, 10 juli) och Helloween (Sommarrocken i Svedala, 11 juli). Det som förenar dem är inte bara musik, utan en hel estetik. Som brittiska heavy metal-gruppen Saxon sjöng 1981: ”Denim and leather / Brought us all together”.
Den största missuppfattning som hårdrockare brukar ha om sig själva är att de inte är intresserade av stil. Precis som i alla rockbaserade genrer har man fått för sig att sådant som utseende, mode och image är något falskt och fult och står i evig kontrast mot det ”äkta”. Ironiskt nog finns det inte någon annan musikgenre där ytan säger så mycket om innehållet.
Till exempel att hårdrocken en gång var en outsiderkultur. Nu för tiden, när SVT direktsänder thrash metal-konserter från Ullevi och svenska metalsångare blir folkkära i ”Körslaget”, är det lätt att glömma. Hårdrocken är en så självklar del av populärkulturen att vi knappt uppfattar det som exotiskt, än mindre farligt, när tatuerade män (och enstaka kvinnor) klär sig i nitläder, kedjor och patronbälten och vrålar om blod, eld och död.
– Om det fanns en hotbild förknippad med hårdrocken för trettio–fyrtio år sedan är den helt eliminerad idag. Långt hår och skinnjacka är inte ett statement som säger att du står utanför samhället. Eller, ett statement är det kanske fortfarande, men i samhällets ögon är du inget hot, säger hårdrocksjournalisten Linnéa Olsson.
Annat var det när genren började hitta sin form under sjuttiotalet. Inte bara musiken var ett hopkok som togs till extremer, utan även estetiken: amerikanskt tonårsmode à la Marlon Brando i ”Vild ungdom”, kultbandet Steppenwolfs bikerstil, nitklädd punk, vildvuxet hippiehår.
Det vi idag skulle kalla ”typisk hårdrocksstil” – tuffa och maskulina attribut som svart läder, jeansjackor, nitar, dödskalleringar – var inget som genrens gudfäder Black Sabbath och Led Zeppelin bidrog med; de såg mest ut som skumma hippies. Äran brukar i stället tillskrivas brittiska Judas Priest, vars homosexuelle sångare Rob Halford hittade inspiration i Londons BDSM-klubbar. En bild som Henrik Palm, gitarrist i heavy metal-bandet In Solitude och stilkonnässör, vill nyansera.
– Motörhead såg ut som ”hårdrockare” tidigare än Judas Priest gjorde. Lemmy [Kilmister, sång och bas] hade skinnjacka och patronbälten redan när han spelade i Hawkwind 1973. Sedan ska man inte underskatta punkens inflytande på hårdrocken. Band som Exploited och Discharge hade väldigt mycket nitar och läder. Visst är Halford också viktig, men jag tror att många lyfter fram honom lite extra för att det är roligt att skriva att hårdrockarna inte visste att de fick sin stil från gaykulturen.
När thrash metal – en stil med tyngden och spelskickligheten från metal, men aggressionen från punk och hardcore – föddes i början av åttiotalet blev det tydligt vilken som var hårdrocksmodets funktion: att skilja ”falskt” från ”äkta”. Stilikonerna framför alla andra blev Metallica. Varför ser man i fotoboken ”Murder in the Front Row” (Bazillion Points, 2012), som dokumenterar scenens födelse i San Francisco: ett band som Slayer har svart ögonskugga och extrema spikarmband när de spelar, men klär sig i shorts och hawaiiskjorta när de inte gör det. Metallica har samma slitna jeans och basketskor överallt.
– Därför upplever man dem som mer genuina, påpekar Henrik Palm.
Det Metallica positionerade sig mot var hårdrock som inte ville göra motstånd, mot Los Angeles-glittriga band i orm skinnsboots, kråsskjortor och tillgjorda frisyrer. Klädseln, precis som musiken, blev ett sätt att välja sida: hårt eller mjukt, äkta eller falskt. Ju mer glamband som Mötley Crüe och Poison populariserade hårdrocken, desto starkare motreaktioner föddes i underjorden – inte minst stilmässigt. När death metal uppstod i slutet av årtiondet räckte det inte med att ta bandnamn som Death och Cancer och spela hårdare än någon spelat förut; för att demonstrera hur ointresserade de var var av mode och trender började musiker klä sig i mysbyxor. (Nu för tiden brukar death metal-folk klä sig i svart tröja och militärbyxor för att påminna om att de bara är intresserade av musik, inte stil.)
Med tiden har diskussionen om hårdrockens yttre ändrat ton. I de bredare lyssnarlagren räcker det långt med en ”Jag gillar hårdrock”-tröja, medan det mest är i underjorden som hårdrocksestetiken kvarstår som identitetskapande markör.
– Den svenniga hårdrockspubliken blir allt svennigare och i undergroundscenen bryr man sig allt mer, konstaterar Henrik Palm. För många är det fortfarande en stilidentitet att ta på största allvar, men det är inte alltid det känns så spontant. På vissa hårdrocksspelningar här i Stockholm syns det att folk verkligen klär upp sig när de tar på rätt Mortuary Drape-tröja och syr på rätt tygmärken på jeansvästen. Det är detaljer från alla epoker som folk försöker bocka av.
I Berlin, där Linnéa Olsson bor, existerar inte hårdrockshipstern.
– I Tyskland är hårdrockare fula och töntiga och bryr sig inte, men åker man till en svensk nischfestival som Muskelrock får man nästan en överdos av perfekta vintage-Blue Öyster Cult-tröjor och snygga bandtatueringar. Jag tror att det är typiskt för den svenska trendängsligheten.
Idag kan man i praktiken klä sig hur som helst – sist jag besökte kulturredaktionen höjdes en del ögonbryn inför hårdrocksskribentens gröna Ralph Lauren-chinos, randiga skjorta och tweedkavaj – och ändå vara hårdrockare. Genrens yta speglar bara hur bred musiken och publiken har blivit. Men även om det inte alltid betyder så mycket längre att se ut som en ”typisk hårdrockare” finns det ändå en tjusning i looken, menar L innéa Olsson.
– En klunga rasslande hårdrockare i nitar och läder får fortfarande blickar efter sig där de driver runt på stan. Och det tyder inte bara på att det finns något estetiskt tilltalande i den klassiska metallooken, utan kanske också att det kittlar till en smula – som när Hell’s Angels åker förbi.

GUIDEN TILL DEN RÄTTA LOOKEN

Accessoarer
Hår och kläder kompletteras med tatueringar, nitarmband, smycken — allt som symboliserar död, fara, uppror och styrka fungerar i hårdrocksestetiken. En tumregel är att ju mer extrem musik bäraren gillar eller spelar, desto mer extrema blir accessoarerna. Patronbälten, ett arv från punken, är både dyra och opraktiska och därför populära. I black metal-scenen kan man se armband och benskydd med decimeterlånga spikar.
Hår
Manligt hårdrockshår ska vara långt. Inte ”Beatles chockerar USA 1964”-långt, utan helst halva ryggen-långt och absolut inte arrangerat i något som liknar en frisyr. Långt hår garanterar att bäraren är äkta vara. Rätt tygmärken och skinnjackor kan man köpa på Tradera, death metal-tröjor med blaffiga monstertryck kan man ta av och på när det passar och de flesta tatueringar kan man dölja vid behov, men långt hår tar år att odla och hänger med dygnet runt, på jobbintervjuer och på dejter.
Och nej, begynnande flint är ingen ursäkt att klippa sig och kompensera med helskägg i stället. (I hårdrockens begynnelse förknippades helskägg med den intellektuella samhällseliten, men ju längre bort från sina arbetarklassrötter hårdrocken har letat sig desto vanligare har helskägg blivit.)
Är man metal gör man som Cronos i Venom eller tvillingarna Per och Erik Gustavsson i superkreddiga Nifelheim och struntar i det där med hårfäste. Långt hår är ett kors man ska bära med stolthet.
Kvinnliga hårdrockare går knappast mot strömmen med långt hår, så de får göra motstånd på annat sätt. Fast om du ser en tjugoårig tjej med en sida av huvudet rakad och resten av håret långt är det förmodligen inte Voivod-basisten Jean-Yves Thériault anno 1987 hon har inspirerats av, utan dubstepstjärnan Skrillex.
Tröjor
För musiker är bandtröjor lite som coverlåtar: de är bra för att peka ut influenser eller gelikar, och de kan också fungera som reklam för obskyra band. Misfits, Diamond Head och senast svenska snackisen Ghost har Metallicas tröjfetischist James Hetfield att tacka för en icke försumbar del av sina lyssnare.
För publiken är tröjorna mest en bekräftelse på att man gillar metal i allmänhet och ett visst band i synnerhet. Turnétröjor, ju äldre desto bättre, är traditionellt de mest respektingivande, men nu menar många hårdrockare att internet har gjort det alltför lätt att köpa sig trovärdighet. ”Om du missade Iron Maidens legendariska World Slavery Tour på 80-talet finns alltid Ebay och Tradera”, som Aftonbladets moderedaktör Sofi Fahrman konstaterar i sin blogg. Death metal-veteranerna Bolt Thrower kan vara det sista metalbandet som vägrar skaffa en webshop, så när deras plagg dyker upp på auktionssajter blir slutpriserna astronomiska.
Märken
Traditionen att sy fast tygmärken på en jeansjacka kommer ursprungligen från punk- och hardcorescenen och har blivit ett kärt och aldrig riktigt färdigt slöjdprojekt för många hårdrockare.
En sådan här jacka eller väst är mer än ett estetiskt val, det är en hel berättelse för den som är införstådd. Är den alldeles ny och ser ut att vara gjord i en sittning, eller ser man att den har vuxit fram på mer organisk väg, märke för märke? Är den tematiskt genomtänkt eller verkar bandloggorna helt slumpmässiga (symfonisk operametal och bestialiskt gurgel sida vid sida)?
Plagget fyller också en social funktion: på konserter och festivaler ser man direkt om man har något gemensamt med andra jackbärare (”Wow, gillar du också Accept?”) och obskyra loggor är bra conversation pieces (”Necrosodomy, är de bra?” ”Har du inte hört dem? Bästa ungerska dödsmetallen på evigheter!”).
Jeans
Jeans är standardbyxa. De bör vara mörka, slitna och framför åtsittande — luft och häng förekommer bara i subgenren nu metal, allmänt utdömd som ”falsk” metal.
Numera är hårdrocken en så exploaterad stil bland designer att man kan köpa black metal-jeans från Anti Denim, vars ”oheliga” (och dyra) produkter ”reflekterar det oförsonliga mörkret i hjärtat av den norska identiteten”. Falsk metal? Nej, inte när man låter en grisig metalkonstnär som Justin Bartlett illustrera tröjmotiv, menar Anti.
Skor
En hårdrockare har förmodligen svarta kängor på fötterna. Kängor håller i en evighet, så ägaren kan lägga pengar på skivor i stället för nya skor. Dessutom behöver man inte vara rädd för att gå på konsert med Slayer och bli trampad på tårna när man hamnar mitt i en mosh pit. Eller så skaffar man samma sorts skor som oproportionerligt många thrashband hade i början av åttiotalet: vita, höga basketskor, helst Nike. Dave Mustaine i Megadeth har berättat att det var det första han unnade sig efter att ha skrivit på sitt första skivkontrakt. Ganska oväntat i en genre så fixerad vid krig och kärnvapenförintelse.

STILIKONERNA DÅ OCH NU

Metallica

Då: Själva sinnebilden för det tidiga 80-talets thrash metal-mode. Förolyckade basisten Cliff Burton är fortfarande för hårdrockare vad Agyness Deyn är för modebloggare.

Nu: Klär sig som de medelålders rockmän de är, svart och anonymt. Lars Ulrich har åtminstone slutat blondera håret.

Helloween

Då: Ser nästan lika råa ut som Slayer och Hellhammer på vissa bilder från 1984-85, men eftersom deras melodiska hårdrock är allt annat än extrem ser garderoben snart ut därefter. Det syns att de kommer från Tyskland.

Nu: Klär sig som de medelålders rockmän de är, svart och anonymt. Det syns fortfarande att de kommer från Tyskland.

Iron Maiden

Då: Exemplariskt lädercoola till strax efter genombrottet med ”The Number of the Beast” 1982. Sångaren Bruce Dickinsons lyckades inte bara med den perfekta luggen, han fick även pungkonturer i spandex att se rätt ut.

Nu: Klär sig som de medelålders rockmän de är, svart och anonymt. Bruce Dickinson lyckas fortfarande se bra ut i oknäppt skinnväst.

Gå till toppen