Upproren rör sig som en enda lång vårflod över världen. Egypten står nu inför sin andra nystart. Det är lätt att mäta upprorens betydelse i hur våldsamma de blir. Därför får de försynta demonstrationerna i Bosnien inte någon uppmärksamhet. Men det sitter långt inne för Sarajevoborna att gå ut på gatorna. Många minns alltför väl demonstrationerna för fred i april 1992 då de första av många dödades under den belägring som sedan fortgick till februari 1996.

Men nu har många bosnier fått nog. De har fått nog av inkompetenta nationalistiska politiker och en internationell närvaro som tar beslut över deras huvuden. De har fått nog av låsta positioner och en jumboplacering bland Europas ekonomier.

Plakaten säger Otkaz – avgå. I Serbien hette frihetsrörelsen som avsatte den serbiske ledaren Slobodan Milosevic år 2000 Otpor – motstånd. De bosniska demonstranterna använder samma symbol – med skillnaden att man har hängt en napp under den svarta knutna näven. Upproret kallas Babyrevolutionen.

Protesterna började när två spädbarn inte kunde få den vård de behövde i Sarajevo och sedan inte fick ut resehandlingar. Den 12 februari slutade myndigheterna att ge ut personnummer. Utan personnummer kunde inga resehandlingar utfärdas. Föräldrarna spred information via Facebook och under två veckor i början av juni hölls demonstrationer mot regeringen med krav på att de skulle börja utfärda personnummer igen. Kulmen på protesterna blev en minnesstund för baby Berina som dog på sjukhuset i Belgrad efter att ambulansen fastnade vid gränsövergången till Serbien samtidigt som hennes hälsa hastigt försämrades.

Den andra flickan – Belmina – har fått behandling i Tyskland efter att regeringen börjat utfärda tillfälliga personnummer.

Tvekan till protest som funnits bland bosnierna tycks nu ha brutits. Den 1 juli återupptogs protesterna med ett bredare fokus – man nöjer sig inte med ett tillfälligt beslut som möjliggör för Sarajevobor med nyfödda att åka till kusten under augustisemestern. Personnumren måste utfärdas permanent. Oförmågan att komma överens om id-numren – där Republika Srepska vill ha egna och inte lika för alla inom nationen – är bara ett exempel på hur de nationalistiska politikerna inte förmår samarbeta om någonting.

Det väpnande kriget i Bosnien avbröts i december 1995 då det av bland andra Carl Bildt framförhandlade Daytonavtalet verkställdes. Avtalet innebar att Bosnien delades i två stater – en serbisk och en bosniakisk/kroatisk. Avtalet sågs som en framgång eftersom det var nödvändigt att få slut på striderna. Men avtalet innebar också att Bosnien blev ett land med en permanentad icke-demokrati. De tre roterande presidenterna ska enligt avtalet tillhöra de tre största etniska grupperna – vilket utesluter människor med andra etniciteter att ställa upp i val. Den internationella närvaron av EU:s representant kan också ta beslut över huvudet på den bosniska regeringen och behöver inte står till svars inför det bosniska folket.

Damerna i blus och långbyxor som tränar hoppsasteg med skolflickor utanför parlamentet, de som studsdansar till Dubioza Kolektiv som sjunger ”I am sick of being European just on Eurosong” (i år var Bosnien Hercegovina inte ens med i ESC) och de som spelar volleyboll på den trafikstoppade avenyn – de säger alla samma sak: de är trötta på att ha ett gäng mafiosos i regeringen. De är trötta på dem som fortsätter att driva sin hatiska nationalistagenda samtidigt som Bosniens ekonomi är en av de sämsta i Europa med en arbetslöshet på över 40 procent. Grannen Kroatiens bnp per capita är mer än dubbelt så hög som Bosniens och Sveriges fem gånger så hög.

Elvir Ramovic har rest ner från Köpenhamn för att vara med i protesterna. Han är inte den enda exilbosniern på plats. Flera tilltalar mig på svenska. Elvir Ramovic menar att de flesta bosnier ännu inte tror att förändring är möjlig. Och han inser att det kommer att bli mycket komplicerat. Men att få ordning på personnumren är en bra början.

Skådespelaren Fedja Stukan – som bland annat är med i Angelina Jolies film ”In the Land of Blood and Honey” – är en av organisatörerna av protesterna. Han har som många andra tagit med sin lilla dotter till demonstrationen.

− Vårt budskap är att vi vill ha bort det ineffektiva styret som inte lyckas med någonting alls – annat än att blockera alla beslut och i praktiken fortsätta kriget.

Han säger att han glädjer sig över att Kroatien kommit med i EU, samtidigt som han skäms för sitt eget land som fortsätter att välja nationalistiska politiker. Daytonavtalet måste successivt bort. Till skillnad från en del andra bosnier är han inte rädd för att kriget återigen ska bryta ut.

− Det finns ingen kapacitet för att starta krig. Folk är sjukt trötta på politikerna men dessa skulle säkert hellre utsätta folket för mer krig än att förlora sina privilegier.

Fedja Stukan menar att ingenting har gått framåt sedan det fasansfulla kriget. Situationen är till och med sämre än 1996. Det är samma hat och samma medier som sprider hatet.

− De försöker igen och igen att splittra oss, men det är bara skitsnack att vi inte kan leva tillsammans i det här landet. Min sambo och mina bästa vänner är bosnienserber.

Inga alternativ till den sittande regeringen har ännu presenterats. Protesterna är spontana och det hålls inga tal. Även om låsningen med personnumren beror på den serbiska staten Republica Serpskas agerande och de flesta som protesterar är bosniaker från Sarajevo finns inga nationalistiska argument med i protesten. Både kroatier och serber från Mostar och Banja Luka deltar i demonstrationerna. Kanske kan en ny social rörelse bortom den nationalistiska politiken få de mörka utsikterna för framtiden att ljusna något inför parlamentsvalet 2014?