Kultur & Nöjen

Skånsk sommaropera expanderar

Skånsk sommaropera är inne i en expansiv fas. På kort tid har jag upplevt fyra olika projekt, och det blir fler möjligheter: Höör-operans repris på ”Kung Mattias” av Viggo Edén, Ystad-operans jubileumskonserter och kanske ytterligare något evenemang.
Med ålderns rätt får Skånska operan inleda krönikan. Efter 20 år visar sällskapet obruten livskraft. Deras driftsäkra Thespiskärra kör runt i hela regionen och gör avstickare norrut samt till Köpenhamn. Man har rutin i produktionen och en stor publiks förtroende. Premiärerna är mestadels förlagda till Bäckaskog. Ola Hörling är regissör och Åsa Jensen producent. Årets stycke: Rossinis ”Barberaren i Sevilla”, förvandlad, dock inte till oigenkännlighet utan till en filminspelning med barberaren Figaro som stylist och självmedveten fixare. Den så kallade faktotumarian framställs som en egoistkuplett. Hans personliga pomada (utstrålning) är det inget fel på och Tor Lind rumsterar på scenen i bästa humör och med myndig stämma.
”Operafars” vill Skånska operan kalla stycket. Spring i dörrar och en skärm som döljer eller avslöjar allteftersom. Särskilt mot slutet blir det liv i luckan och komik på hög nivå.
Uppsättningen har kunnat knyta Astrid Robillard till sig som Rosina. En primadonna med stjärnglans, nog sagt. Johan Wikström har tagit steget från musikalernas värld till operans och gör Doktor Bartolo till ett koleriskt råskinn.
Operakapellet består av stråkkvartett och klaver. Det fungerar utmärkt och förmedlar dramatiska poänger.
Föreställningens språk är svenska, och översättningen (Jan Marks och Bo Erikssons) är direkt fyndig. Den här uppsättningen når sin åsyftade breda publik. Roande utan att vara populistisk.
Just språket blir en stötesten när det gäller Kammaropera Syd och Operafabriken, som har samma koncept: locka ny publik till en gammal konstform. Båda grupperna sätter musiken i högsätet; man gläds åt vilken inspirationskälla svensk sångtradition förblivit.
I Händels ”Alcina”, Kammaropera Syds bidrag till operasommaren, gnistrar Laine Quist magnifikt i titelrollen som kombinerad förtrollerska och offer – för kärlekens makt, nämligen. Vid hennes sida Elinor Fryklund med mer lättsam framtoning, rörlighet och espri.
När Operafabriken ger sig på Donizettis tragiska ”Maria Stuarda” förfogar man också över två goda krafter i titelrollen och som Drottning Elisabetta: Leena Malkki och Frida Thor Bergström. Två drottningars genomträngande gestaltade, karaktärsstarka kraftmätning.
Sopraner, sopraner, sopraner. Var är tenorerna? Det är ingen hemlighet att de är en bristvara. De skånska exemplaren – William Baker i ”Barberaren”, Johan Palmqvist i ”Alcina” och Henrik Lagercrantz i ”Maria Stuarda” håller dock måttet, även om man i de koloraturer som smyckar alla de tre operorna ges prov på UFO:s – unidentified flying objects.
Kammaropera Syd och Operafabriken sjunger på italienska. Det är ett problem. Textmaskin ryms förstås inte inom en fri grupps budget, bortsett från tekniska svårigheter. Bägge sällskapen har lagt till svensk berättartext. Operafabrikens är försiktigtvis anonym. I sin språkliga tafflighet drar den ner helhetsintrycket betänkligt.
Man kan alltså njuta av musiken och begripa det grundläggande i fråga om affekter och temperament. Men detaljerna hänger i luften – särskilt saknar man dem i ”Maria Stuarda”. Om man bara njuter vackra melodier och sköna röster, då hamnar man i vad Brecht kallade ”kulinarisk” teater – den smakar fint men saknar innehållsliga kryddor. Operakonsten blir inte allvar. Men Händel och Donizetti drar vinstlotter. Regi är inte bara allomfamnande, yviga känslor (Rickard Söderberg, ”Alcina”) utan även tankegångar (Henrik Andersson, ”Maria Stuarda”). Man måste hålla huvet kallt och känslorna varma.
På Drakamöllan stod det kulinariska i centrum. Den arkadiska miljön och matlådorna bildar en oemotståndlig ram. Från den skrangliga scenen serverades Donizettis ”Kärleksdrycken”, bagatellartad i jämförelse med ”Maria Stuarda”. Den framfördes på danska men med Vitaby lanthandel i fonden.
Den italienska repertoaren dominerar. Skånska operans djärvaste satsning detta millennium förblir 2004 års ”Muntra fruarna i Windsor” – ett tyskt stycke.
I Italien har ju operakonsten varit riktigt bred. Gatpojkar och gondoljärer sägs gnola operaarior. Man kan inte begära att en operaturné skulle bjuda på Richard Strauss eller så. Kanske Offenbach? Det blir folkliga, solbelysta stycken i stället, omväxlande med ett eller annat tragiskt inslag, för tårarnas vällust.
Tor Lind (Figaro) och Astrid Robillard (Rosina) i Skånska operans uppsättning av ”Barberaren i Sevilla”.
Laine Quist som Alcina i Händels opera med samma namn, I Kammaropera Syds uppsättning.
Leena Malkki som Elisabetta i Operafabrikens ”Maria Stuarda” av Donizetti.
Gå till toppen