Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Själv bevittnade jag nyligen demonstrationer i den lilla staden Kaş i södra Turkiet.”

Turkiets premiärminister Erdogan tycks vara på väg in på ett spår inte olikt vad som skett i flera länder i Asien där religiös nationalism har hamnat i konflikt med demokratiska principer. Det skriver Sten Widmalm, professor i statskunskap.

Protesterna i Turkiet har långt ifrån bara utspelats runt Taksimtorget i Istanbul. Protestaktioner har genomförts i många andra större städer och på mindre orter. Själv bevittnade jag nyligen demonstrationer i den lilla staden Kaş i södra Turkiet.
Kaş har 7 000 invånare. Runt femtio personer samlades vid torget. En åskådare avfärdade demonstranterna som ”bråkmakare”. Men deras rätt att demonstrera respekterades.
Den senaste tidens protester visar att människors missnöje handlar om mycket mer än vad som ska hända med Geziparken i Istanbul. Det handlar om de demokratiska rättigheternas och framför allt om sekularismens framtid i landet, det vill säga om politik och religion kommer att kunna hållas skilda åt, eller om religionen kommer att ta allt större plats i samhället.
Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har större ambitioner än att ersätta Geziparken med en kopia av baracker för de islamistiska officerare som 1909 ledde ett uppror mot bland annat sekulära reformer. Näst på tur står rivandet av ett närbeläget kulturcentrum som tillägnats Kemal Atatürk – landets första president som avskaffade sultanatet och grundlade en republik baserad på sekulära idéer. Dessa och en rad andra beslut tagna av Erdogan tolkas i Turkiet som att den sekulära nationalismen ersätts alltmer av en islamistiskt orienterad nationalism. Det är därför protesterna omfattar betydligt fler städer än Istanbul.
Hur långt Erdogan tänker utvidga sin version av turkisk nationalism återstår att se, men det finns skäl att ta protesterna på allvar. Erdogan tycks vara på väg in på ett spår som inte är olikt vad som skett i flera länder i Asien där religiös nationalism har hamnat i konflikt med demokratiska principer.
I Pakistan på 1970- och 1980-talet islamiserades lagstiftningen. Små populistiska reformer under Zulfikar Ali Bhutto på 1970-talet följdes av militärdiktatorn Zia-ul-Haqs allt mer radikala förändringar under 1980-talet. Sedan dess utgör sharialagar och förbud mot hädelse ett hinder för demokratiutvecklingen. Flera politiska ledare som öppet tagit ställning för sekulära principer har blivit mördade eller hotade. Idag vill eller vågar få etablerade politiska ledare i mittfältet öppet ta ställning för att demokratisera lagstiftningen genom att avveckla de djupt antidemokratiska inslagen av sharia.
De islamistiska inslagen i Pakistans lagstiftning drabbar kvinnor – särskilt flickor – hårdast. De förlorar rätten till utbildning och en jämlik rättsstatus. Den man som attackerar en kvinna kan alltid skylla på att kvinnan i fråga ”hädat” – och därmed riskerar kvinnan att dessutom bli åtalad.
I Indien rev hindunationalister en moské i Ayodhya i början av 1990-talet. De hävdade att moskén var byggd på guden Rams födelseplats. Det var ett slags testballong för det nyreformerade hindunationalistiska partiet BJP som ville se hur långt det kunde gå i attacker mot landets muslimer. Även om partiet kritiserades hårt i medierna visade det sig vara en framgångsrik politisk strategi.
Några år senare lyckades BJP ta makten. Skolböckerna ”hinduifierades” så att muslimernas historiska roll tonades ner eller förvrängdes samtidigt som hinduismen glorifierades. Strax därefter, 2002, genomfördes omfattande pogromer mot muslimer i delstaten i Gujarat som också styrdes av BJP.
Delstatsledaren Narendra Modi blev hårt kritiserad av bland annat människorättsorganisationer för att inte ha gjort något när fler än tusen muslimer dödades, men av den hindudominerade väljarkåren belönades han genom att bli omvald. Trots att det mer sekulärt orienterade Kongresspartiet återtog makten 2004 har det varit svårt att rulla tillbaka de religiöst orienterade reformerna och att återskapa trygghet för muslimerna. De ”reformerade” skolböckerna är kvar. Muslimerna fruktar alltjämt nya attacker. Och Modi förutspås av indiska medier bli Indiens nästa premiärminister. Officiellt hyllas han för sin förmåga att skapa ekonomisk tillväxt, men han har även mobiliserat de mest extrema hindunationalisterna för att vinna sina segrar.
Exemplen från Pakistan och Indien visar hur religiösa nationalister utmanar demokratins grundprinciper. De testar kontinuerligt vilka radikala nationalistiska reformer som är möjliga att genomföra. Det är därför planerna på att bygga en barack i Geziparken i Istanbul lett till protester även på torget i lilla Kaş. Här leds protestaktionen av en kvinna som spelar trumma. Barnen leker runt demonstranterna som sjunger och ropar slogans. Och så står de som protesterar tysta en minut med nävarna knutna i luften – i solidaritet med demonstranterna i Istanbul och på andra platser i landet, som offrat sina liv eller skadats, för ett demokratiskt och sekulärt Turkiet.
Sten Widmalm
Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet och skriver på en bok om politisk tolerans.
Gå till toppen